Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans. Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med. Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm. Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg. Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han  har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan. Sandra skriver rakt av om när det händer.  Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och  möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar. Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång. Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter. Jag skrev om sorgens faser för några år sedan och ibland inser jag att Cullberg som strukturerat upp sorgens psykologi borde få Nobelpris.
Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans.
Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med.
Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm.
Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg.
Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan.
Sandra skriver rakt av om när det händer.
Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar.
Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång.
Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter.
Jag skrev om sorgens faser för några år sedan och ibland inser jag att Cullberg som strukturerat upp sorgens psykologi borde få Nobelpris.
Bloggar etiketter: barn, barnlöshet, bloggar, energi, förlora, glädje, självmord, sorg, sorgens faser, vän
