Om vi tittar på vad som faktiskt hänt:

• En domstol har gett Louis Vuitton rätt. Enligt lagen har alltså Nadia Plesner brutit mot immaterialrätten genom sin försäljning av en t-shirt med pojken på. Man kan tycka vad man vill om domslutet men man kan inte riktigt beskylla Louis Vuitton för själva domslutet.
• Nadia Plesner lovade först att inte använda företagets väskor (eller avbildningar av dessa) något mer. Det är hon som brutit mot ett löfte. Det gjorde hon dock nu i en tavla. Därmed valde LV att implementera domslutet eftersom man ansåg att hon brutit mot den överenskommelse som gjorts. Det kan man tycka vad man vill om – men det är fortfarande så att Plesner faktiskt aktivt brutit mot den första överenskommelsen.

Att diverse bloggare anser att LV gör fel nu är sannerligen lite märkligt. Louis Vuitton stödjer sig på en lagstiftning som man snarare ska slå ner på. Lagstiftningen runt immaterialrätt är hopplöst daterad många gånger. Däremot: att Nadia Plesner gjort det hon gjort för Darfur är faktiskt ointressant – lagen ska vara blind för eventuella konsekvenser. Om man tar fotboll så skulle man därmed säga att det är fel av domaren att döma enligt regelboken eftersom det lag som bröt mot reglerna ligger under eller ligger sist i serien.

Jag har skrivit det förut: hade Louis Vuitton varit lite smartare och hade haft bättre rådgivare hade de struntat i det här. Det är idiotisk hantering av ett varumärke. Det är inte i grunden något negativt mot varumärket, det visar snarare att de lyckats med sin positionering att bli en symbol för lyx. Det får konsekvenser – bland annat att ens varor därmed kommer att användas i politiska bilder och därmed delar av en politisk diskurs.

I grunden stödjer jag Nadia Plesner och andra som väljer att utnyttja varumärken i en diskussion om samhället och världen. För stora varumärken är det idioti att välja att försöka tysta den diskussionen genom att slänga upp immaterialrättskortet. Vi är idag ett samhälle fyllt av varumärken, vi är alla våra egna varumärken. Att säga ”som Zlatan” eller slänga upp gyllene bågarna i en bild som egentligen pratar om kommersialism är inte konstigare än att använda ett dollartecken. Louis Vuitton har snarare visat en tondövhet gentemot vad som händer i världen och kulturen än vara ”ruttna”.

Det som måste fastslås är att Louis Vuitton inte gjort något juridiskt fel. Eller kanske inte ens ett moraliskt fel. I det här fallet blandar folk ihop sin animositet mot immaterialrätt och copyrightlagstiftning med att ställa Louis Vuitton i skamvrån för att de faktiskt följer lagen. Det är knappast produktivt och lite sorgligt. Lagen ska vara blind för intentioner respektive konsekvenser. Det är just det som var mest skrämmande med TPB-domen: att man dömdes för vad som ansågs vara intentionen med TPB och inte för vad det faktiskt handlade om.

Ingen tjänar på att skapa en diskussion som inte har fokus på rätt sak. Att anklaga företags dåliga val ur pr-synpunkt som omoral är helt enkelt inte speciellt smart.

Uppdatering: Och nu maler rättens kvarnar vidare och Plesner får rätt i en högre instans och LV får betala. Det innebär helt enkelt att saker och ting fungerar – utan att man behöver tjafsa om moral.

Bloggar etiketter: #lvgate, Darfur, immaterialrätt, Louis Vuitton, Nadia Plesner

En recap. Nadia Plesner skapade t-shirts med en bild av ett svältande barn från Darfur som bar en Louis Vuitton-väska. De sålde bra. Pengarna gick till Darfurbistånd och ingen brydde sig nämnvärt förrän LVs immaterialrättsjurister plötsligt lyfte sina huvuden från snigelskalen och skickade ett cease or desist-brev. Plesner höll ut ett tag men till slut förlikade hon med LV för att inte behöva betala feta arvoden till sina advokater. Varav en råkade surra till det och prata om att ”om något är konst så skulle det här aldrig hänt”. Så hon valde att göra en modern version av Guernica: Darfunica (sic!). Med en LV-väska på. Och så var det igång igen. Plesner skriver:

I can’t believe that our world has come to a place where protection of design and copyrights apparently is more important than protection of human rights.

Det är en ganska rörig historia där jag kan tycka att det är lite naivt att tro att Louis Vuitton skulle låta bli att reagera om en människa de redan stämt och förlikat med i ett tidigare case gör samma sak igen. Att det hela i övrigt är extremt fånigt och småsint av Louis Vuitton från första början är en helt annan sak. Faktum kvarstår: Plesner skapar sig ett rejält personligt brand genom att fajta det gigantiska lyxkonglomeratet – och det blir i sin tur en del i själva storyn: dikotomin i bilden av ett svältande barn med en Louis Vuitton-väska blir starkare genom att Plesner blir stämd av väskan. Symboliken laddas ännu mer. Det är en i det närmaste perfekt uträkning för att både addera värde till sitt eget varumärke, till sitt eget koncept och för sin mediala närvaro. Den drivs vidare av bloggare och på Twitter via #lvgate och på Facebook (även om det är oväntat få som gillar hennes sida).

Jag har dock lite svårt för den lätt enögda och naiva inställning som många har inför Plesner. Om hon inte förstått att det här skulle hända så måste hon vara riktigt lost. Jag tror hon är både smart, slipad och har ett gäng ganska smarta personer bakom sig som inser att värdet ligger i att trigga igång en sån här debatt.

Det blir lite underligt att anklaga Louis Vuitton, som exempelvis Engström gör. De har gjort vad som alltid gjorts när det gäller immaterialrätt: skyddat sin design utan att göra några konsekvensanalyser. En rigid juridisk syn på det hela gör att de nu blir en bricka i pr-spelet. Att kalla det corporate bullying är bara dumheter. Det man möjligen kan anklaga dem för är dumhet, det här är dålig brand management och ingen pr-kampanj: att inte inse att de skulle både skyddat sitt eget varumärke och undvikit att hjälpa till att göra det i deras ögon förhatliga konstverket känt genom att bara sitta på händerna. Att jaga runt om omoral och göra guilty by association-anklagelser mot bolagets PR-byrå är fånigt. Det är inget omoraliskt med det här: Louis Vuitton har inte förhindrat några hjälpsändningar, de har inte sagt att det som Plesner gör med sina pengar är fel. Det är däremot är korkat av dem att öppna upp för sån argumentering.

Sen kan man ta spåret om Louis Vuitton har rätt i att man måste skydda sina innovationer no matter what. Upphovsrättslagstiftningens problem är inte en konstnär som gör några t-shirts eller en tavla (pun almost intended) utan att man slår ner på avbildningar istället för att skydda sina idéer genom att förädla dem fortsättningsvis. Problemet ligger i att det gamla sättet att skydda sina innovationer – som Louis Vuitton är ett exempel på – helt enkelt inte längre är görligt. Det som sker är såna här saker: det man försöker att ta bort blir istället ännu mer spritt. När man försöker att stänga in blir det bara mer öppet.

Louis Vuitton borde helt enkelt gjort en deal med Nadia Plesner. Låt henne göra t-shirtsen, diskutera om man kan göra något tillsammans för att ändå vinna på bilden. Louis Vuitton behöver nog allt csr-värde de kan få – varför inte se till att göra det i samband med det här. Darfur är inte politiskt sprängstoff, medicinsk utrustning är inte att ställa sig på någon sida (mer än på de som behöver hjälp). Att de inte istället för att tjafsa om pengar de ändå aldrig kommer att få – köp tavlan. Gör den som en del av en konstsväng som visar hur väskorna blivit en del av samhällets kultur och mytbildning. De skulle byggt sitt varumärke starkare genom att acceptera att ens väskor är en symbol för lyx – vilket de själva vill – även i en populärkultur som rör sig mellan ytterligheter av bistånd och handväskor i tiotusenkronorsklassen. Vuitton hade sluppit den aggressiva (lilla) opinion som dykt upp, kunnat kapitalisera på godhet och därmed ökat sitt varumärkesvärde.

Det här är en lärdom som många företag måste ta: det går inte längre att slå ner på enskilda människor. Genom sociala medier är alla på olika sätt ihopkopplade och historien kommer att komma ut.

Frågan är ändå om det här gör något positivt för barnen i Darfur? Om inte så är det tyvärr så att Louis Vuitton inte är den enda som får sitta på de anklagades bänk.

Uppdatering: Louis Vuitton förstår inte vad som händer och väljer att jobba med censur enligt den här postningen. Det är dumt oerhört dumt. Problemet är dock att deras svenska PR-byrå blir anklagad för inkompetens – vilket visar att de som gnäller inte har någon som helst koll på hur förhållanden mellan PR-byrå och kund ser ut. En PR-byrå får uppdrag och gränser för vad kunden vill göra: om LV säger åt sin PR-byrå att hålla käften så gör man det. Hur svårt kan det vara att förstå för diverse tyckare?

Tyvärr är en del bloggkommentarer runt affären måttligt intelligenta. Louis Vuitton har inte hindrat att hjälpa Darfur. Det här hjälper inte saker och ting – det stjälper. Andra borde läsa på hur själva händelsen skett: att det är en process där den tidigare delen är förlikad men att Plesner valt att fortsätta att göra ungefär samma sak som det hon förlikat om. Dumt är det men knappast så att hon inte insett att det här kunde hända.

Bloggar etiketter: csr, Darfur, immaterialrätt, Louis Vuitton, Nadia Plesner, PR, väskor

Men jag fattar inte hur de personer tänker som hotar och terroriserar Dick Harrisson och hans (blivande) fru. Ok, en sån här artikel kan lätt misstänkas vara en del i den motspinn som Antipiratbyrån spenderar stora summor på men samtidigt så tvivlar jag på att Katarina Lindbergh sitter och ljuger.

Jag vet ju själv hur det kan vara – när Johanna Parikka Altenstedt ringde och härjade var det knappast speciellt kul för min familj. Jag hade säkert gjort mig förtjänt av skäll och ringande men knappast de som bor med mig.

Det som gör en extra ilsken på idioterna i TPB-svansen, små glin hangarounds som tror att diskussionen endast handlar om rätten att ladda ner porrfilm gratis, är just att de inte fattar ett skit. Diskussionen runt TPB handlar om frihet. Det handlar om företag ska ha rätt att kolla ditt ip-nummer. Det handlar om rätten att tänka. Liksom att det är en diskussion runt hur vi ska förhålla oss till ägandet av immateriella tillgångar, hur tekniken ska tillåtas påverka våra lagar när det gäller personlig integritet och skapande. Det hela handlar i grunden om att Dick Harrisson ska få tycka hur fel han vill – och säga det. Diskussionen handlar om att hans böcker antingen ska vara helt hans egendom eller faktiskt kunna delas utifrån nya premisser för hur man skapar en affär av digitalt delbart material. Hans åsikt må vara idiotisk men han har rätt till den.

Att ringa och hota den som inte tycker som en själv är fan värre än det eftersom man då gör precis det som diskussionen försöker lyfta upp.

Så små fjantar och idioter som väljer att göra något som är så jävla kontraproduktivt och idiotiskt: skäms för fan.

Uppdatering: Sen ska nog Antipirrarna passa sig för att dra för stora växlar på det här. För Anna Trobergs berättelse är också intressant: det finns minst lika många (kanske fler) idioter på den andra sidan:

Men, vad tyckte då Dick om att jag också får hot av olika slag? Han tyckte att det inte alls var samma sak som att han får hot. Han drabbas tydligen hårdare av hot än vad jag gör. Jag får tydligen skylla mig själv. Jag är ju trots allt en del av den “kriminella pöbeln”. Sådana som jag får helt enkelt tåla lite stryk för det är vårt eget fel.

Scythe uttrycker samma saker som jag försökt att föra fram:

Det viktiga i det här fallet är att han har rätt att ha fel. Han får säga alla dessa tokigheter i TV och i debattartiklar och han får vända sig emot sina egna studenter eftersom de inte alltid betalar för de böcker han tvingar dem att läsa men som samhället ändå betalar honom för osv. Det kommer att ske på bekostnad av hans eget anseende, det kommer ske på bekostnad av folks vilja att vilja läsa honom eller betala för att ta del av hans produktion men det ska aldrig behöva ske på bekostnad av han och hans familjs känsla av säkerhet.

Bloggar etiketter: Dick Harrisson, diskussion, fildelning, frihet, hot, immaterialrätt, yttrandefrihet

Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:

Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.

Diskussionen pågår också (såklart) på Jaiku.

Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikke ger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:

Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.

Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:

58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.

Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.

Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:

Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?

Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.

Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.

Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.

Uppdatering: Läs Mildner. Gör det:

Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.

Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:

Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.

där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.

Bloggar etiketter: Anders Mildner, Antipiratbyrån, artister, digitalt, direktiv, DN Debatt, EU, Eva Dahlgren, fildelning, IFPI, immaterialrätt, IPRed, Jaiku, media, missuppfattningar, Niklas Strömstedt, nyttiga idioter, skivbranschen, Stefan Sauk, Sydsvenskan, upphovsrätt, YouTube