För tjugo år sedan vaknade jag…

…till klockradion hos min dåvarande flickvän och fick höra om massakern på Himmelska fridens torg. De senaste dagarna har kinesiska myndigheter försökt att stänga ner nätet. För en repressiv stat vill till varje pris förhindra minnet av deras eget gigantiska misstag. Hotmail, Twitter, Typepad-nätverket. Allt för att undvika att människor minns och pratar om den regim som kontrollerar och censurerar människors rätt att prata, konversera.

Det som är skrämmande är att det i de senaste diskussionerna runt IPred, runt TPB kommit upp liknande förslag om att delar av internet, att förhindra människor att få tillgång till nätaccess osv. Här i Europa. Här i Sverige.

Gissningsvis kommer diverse partiföreträdare, statsministern och alla andra förfasas över censur och över massakrerna. Men det kommer att klinga extra falskt efter genomdrivna lagas som FRA och Ipred.

Uppdatering: Kolla in den gigantiska länklistan på Metafilter runt Tianmen Square. We never forget.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Domen är en fällande dom mot demokratin

Konsekvenserna av TPB-domen är så långtgående att det svindlar. Anders Mildner skriver bland annat om det idag.

Idag kan du bli åtalad i åtal som i princip är beställda av företag. I princip handlar om att rättegången tar vid där razzian mot TPB 2006 slutade.

Idag kan du bli fälld utan några som helst vettiga bevis. Uppsåtsbrott är knappast något som är enkelt.

Idag kan du få betala gigantiska summor för att ha skapat en sajt som ger människor möjligheten att dela material – oavsett dess copyrightmässiga status. Oavsett vilken del i kedjan du är. Bye bye bredband.

Idag slutade Sverige att vara en demokratisk rättstat. (Och Dick Harrisson visade sig ha icke-demokratiska, extremt egoistiska åsikter. Precis som att Journalistens ledare uppenbart är ointresserad av saker som rättsäkerhet. Eller att få fakta rätt – TPB rättegången handlar inte om att de fyra åtalade stulit något. Giertta är en sak – hjärna verkar vara en annan.)

Uppdatering:

Vägverket och entreprenörer bygger vägar. På vägar sker brott. Alltså bör man kunna stämma Vägverket för medhjälp till såväl rattfylla som vårdslöshet i trafiken. Fortkörning bör också både utdömas till den som kör bil (ipred) och till Vägverket (tpb-domen).

Det verkar som antipiratbyrån rasslat ihop sina styrkor och gett dem i uppdrag att ”gån runt och förlöjliga alla som är emot domen. Använd inga försök till logiska argument utan använd personligt nedvärderande ord och nedlåtande språk. Gån och gör rätt så kommer ni till författarhimlen!”

Uppdatering:

I kommentarerna ombedes jag hålla käft eftersom herr Michael Karnerfors uppenbarligen anser att personer som inte tycker som honom inte har rätt att uttrycka sin åsikt. Det intressanta är vad han anser om exempelvis Jardenbergs åsikt eller Mjömarks som också oroar sig vart det här för ett samhälle:

Minskad rättssäkerhet, försämrad integritet och övervakning rimmar dåligt med ord som demokrati, frihet och öppenhet. Det handlar om så mycket mer än förlegade affärsmodeller och upphovsrätt. Och det skrämmer mig att inte fler reflekterat över detta.

Sen verkar ingen – inte heller den fina politiskt korrekta kommentatorn – funderat över sansen och måttan i skadeståndets storlek utifrån brottets art. När fick någon som blivit misshandlad senast några miljoner i skadestånd? När fick den våldtagna 16-åringen mer än några futtiga tusenlappar? Uppenbarligen är skadan mindre i ett normalt brottmål än vad de stackars skivbolagen lidit. Sorry, men jag är för en vettig upphovsrätt. Problemet är att den vi har är inte vettig – den lirar inte med den tekniska, och värderingsmässiga utveckling som finns.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Prassel och pling

I år har jag inte köpt en enda bok på Bokrean. Inte ens haft lust. Jag läser mängder. Men på nätet. Min RSS-läsare ger mig mer av allt. Böcker inom mitt gebit självklart – men när de kommer på rean är de obsoleta. Så – ingen lust. Uppenbarligen är jag inte ensam om det.

Läser också att det går riktigt illa för bokhandlarna. Om nu Martin fått siffrorna rätt så är det en ganska fascinerande bedrift att som Akademibokhandeln ha 1,1 miljard i omsättning och bara lyckas få ihop en miljon i vinst. Och bokrean går åt pipan visar siffrorna – den är inte intressant längre. Tycker omröstningen på HD.se är intressant:

bild-32Vad är det som är felet då? Läser man kommentarer och funderar lite själv tycker jag man kommer fram till följande orsaker:

  • Prisskillnaden är gigantisk mellan samma titel i bokhandeln mot e-handeln. Även när det gäller deras egna näthandelsplatser. Snacka om att kannibalisera på sin egen affär.
  • Bokrean är ingen bokrea. Det är en kampanj där förlagen ger ut nya gamla böcker. De få gånger man hittar något som faktiskt är rea på det gamla sättet blir man förvånad.
  • Konkurrens från dagligvaruhandeln. ICA har rejält utbyggda boksegment, Coop försöker hänga med osv. Pocketböcker kan köpas i vilken minilivs eller på vilken bensinmack som helst.
  • Bokaffärerna är ointressanta – och sällan finns det personal som vare sig är serviceminded eller speciellt kunnig. Det är ingen upplevelse. De har inte tagit konkurrensen, konsumenternas förändrade preferenser eller Internet på allvar.

Så nu ska de försöka att göra ”fräck och modern” affär. Men tanken på att ge ett mervärde i att faktiskt gå till en butik verkar inte vara med i tänket; och det faktum att de behöver skapa en social interaktion även i den fysiska affären har gått dem förbi. Om jag handlar på internet kan jag direkt läsa recensioner från andra användare, se liknande böcker och vad personer som köpt just den bok jag tittar på för övrigt köpt. Läsa mer om författaren via länkar osv osv osv.

Vad gör man i en bokhandel på stan?

Glöm inte bort Stora Bokbytardagen på torsdag. Det är en social tanke – och tanken på att faktiskt återanvända den där boken man läst.

Bloggar etiketter: , , , ,

Vänskap, nätverk och en ny tid

Igårkväll var jag sugen på afterwork. Gräsänkling och med en massa kul att skåla för. Men jag insåg snabbt att min bekantskapskrets är lite annorlunda. Och jag tänker på det igen när jag läser Ebba von Sydows lördagskrönika i Expressen där hon ser hur hennes vänlista är väldigt annorlunda mot hennes Facebooklista. Just med Facebook finns en intressant pendang i Whoppercaset där man skulle fimpa vänner för att vinna en gratis hamburgare

What price is Burger King placing on a Facebook friendship? At a suggested retail price of $3.69 for the Angry Whopper sandwich, customers are trading each deleted friend for about 37 cents’ worth of bun and beef.

Ebba von Sydow sluter sig ändå till att det handlar om att bjuda sina ”riktiga vänner”:

vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler?

Själv bryr jag mig inte om att räkna ”riktiga vänner” på det sättet: det blir så konstigt då en del personer som jag ser som viktiga för mig personligen umgås jag uteslutande med via nätet – men min tanke handlar mer om det faktum att jag har få personer geografiskt nära att umgås med. Mitt nätverk, mina vänner, kompisar, bekanta och kontakter är spridda över hela Sverige och världen. Men det är väldigt få som har Borlänge som bas, eller ens Dalarna. Efter att jag också lämnat RT på grund av tidsbrist så är det färre.
Varför är det så? EvS tar upp en Harvardundersökning (vars findings snarare handlar om interconnectiveness än vänskap) och Expressen har frågat en del etnologer och psykologer som alla menar att det är ok med få vänner. I en gammal postning från Genetics And Health är samma fråga uppe från en annan undersökning och menar att det snarare handlar om miljö än genetiskt arv:

I do feel that once we’ve flown the nest life and make our way out in the big bad world, life gets daunting so we fall back on our ‘comfort zones’ which tends to be the way we were brought up by our parents.

Man kan ändå säga att det finns i princip två olika synsätt när det gäller hur vi väljer vänner:

  1. Att det handlar om att välja personer i samma livsfas, i samma sociala och ekonomiska ställning och i sista hand med liknande åsikter1
  2. Vi väljer utifrån gemensamma åsikter och livsfaser, socioekonomisk ställning mm är underordnat.

När det gäller 1 så handlar det ofta om att hitta minsta gemensamma nämnare – och åsikter är sällan enkla att räkna in i det. Helt enkelt tenderar vi att i det fallet skjuta undan åsikter och värderingar till förmån för socialt liv. 2an är, vad jag och Brit Stakston i våra kurser och seminarier kallar en del av de nya ”digitala värderingar” som nätet gett – där åsikterna är individens viktigaste tillgång och vi söker åsiktsgemenskaper och värderingslikar. På olika plan självklart men själva grundpremissen bygger varken på geografi eller gemensamma socioekonomiska förutsättningar.

Det som är viktigt är att se att 2 knappast är bättre än 1 men att båda är viktiga för oss. Att enbart röra sig i grupper med liknande värderingar blir lätt åsiktsincestuöst och sekteristiskt medan att enbart skaffa relationer enligt modell 1 innebär att ens värderingar skrumpnar då man hela tiden måste undertrycka dem för att inte skava sig mot relationerna.

Självklart handlar det om både och de flesta gånger och jag tror inte människan är kapabel att hålla en nära relation till mängder av människor. Dock tror jag att vi måste revidera hur vi definierar såväl vänskap som icke-vänskap. Nätverkssamhället innebär helt nya premisser och parametrer för hur vi faktiskt umgås; både genom digitala nätverk men också utifrån hur vi ser oss själva som indivder snarare än delar av kollektiv. När jag tittar på de delar som jag läste i socialpsykologin så tycker jag mig se förändringar utifrån ett förändrat grundvärde och en teknisk utveckling: och det måste få genomslag i våra värderingar av (fr a andras) val av vänner.

Nå. Gårdagskvällen då? Well, det blev pizza, pilsner och prat hemma hos Målarn. Mycket trevligt.

  1. även om vi ändå tenderar att ha liknande ytåsikter beroende på socioekonomiska och livsfasmässiga parametrar []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Google är inte sociala för fem öre

Google fick hicka under en kvart, tjugo minuter – allt som söktes taggades som potentiell malware: även Google själv som Sur Karamell visar i sin skärmdump. Internetbefolkningen tog det som ett tecken på jordens snara undergång. Twitterianerna diskuterade det idogt via #googmayharm och #googlemayhem liksom att en hel del bloggar började diskutera distributionsproblem och vad det kunde vara. Hubspot skriver bra om hur Googles tekniska problem gissningsvis också påverkar användare – man litar på Google och om man då får en varning som den här så kommer den antagligen att följas.

Jag tycker det intressanta i det hela är att Google själva inte kommunicerar. Ingen vet vad som hänt – och företaget har gått över till att leka ”vi säger inget så har det inte hänt”. Inte ett ljud på deras officiella blogg eller någon som vet något som släpper ut det på Twitter. Uppenbarligen munkavle på.

Det är illavarslande att Google, som i stora stycken är livsnerven för Internet idag, negligerar sina användare på ett sånt sätt. Det hade varit bättre om man åtminstone skrivit ”vi vet att det hänt, vi har sett till att det nu är fixat och vi kommer att berätta vad som hänt när vi utrett saken”. Det är onekligen också ett problem som visar sårbarheten i hur länkekonomi och internetmarknadsföring idag är uppbyggd genom att Google helt enkelt styr världen. En intressant post, från 2005, visar på hur Google på många sätt redan då sökte världsherravälde och frågan är om Google idag har fått det. Räkna över hur mycket av din nättid som på olika sätt styrs av Google så inser man att deras servrar faktiskt är minst lika viktiga som guldreserven i Fort Knox1.

Det är lite skrämmande framtidstanke att Google faktiskt kan styra ekonomier, människors värderingar och val. Om man vill.

Uppdatering: Fick ett mail från Jardenberg och sedan ett antal tweets om att Google äntligen berättat vad som hänt. Mänsklig miss. Läs hela förklaringen här.2. Fick en tweet från Daniel Chow som menade att svaret 90 minuter efter är ok. Och självklart – det är ok men knappast bra. Vi pratar om Google – över 70 % av alla sökningar googlas. Att kommunicera snabbt – även om man inte riktigt vet vad som hänt – kan man ändå tycka vara mycket viktigt. Jag tror att en del på Google också håller med :).

Det visar sig att det är läge att kolla i spamfiltret för sin Gmail också.

Reblog this post [with Zemanta]
  1. Läs mer om Google hos Nikke []
  2. gissningsvis den postning som kommer få flest pingbacks… []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Kompassen i den digitalpolitiska näsan

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

bild-22

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts1 ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.2. Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet3 och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

  1. Jag har bubblat om Inglehart förut []
  2. Eller så är jag en jävla opportunist :) []
  3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noteringar från sjukstugan

Natten har spenderats i stort sett i icke-sovande stadium då dottern varit magsjuk. Frågan om det är kräksjuka eller någon annan magåkomma är svår att veta. Dock har vi helt enkelt satt oss i en självvald isolering från andra människor för tillfället.

Spenderade en del av natten att skriva på en essä om internet och bygga vidare på Niclasstrandh.com. Har börjat att använda Adobes Buzzword som är en ordbehandlare i ”molnet”. Den är inte lika sharable och skalbar som Google Docs och man når den inte från alla sina gadgets. Eller att faktiskt se till att börja använda Dashnotes på riktigt. Att välja Buzzword framför GDocs och andra går emot alla mina normala tankar om cloud computing och nytta. Men den är så snygg – och det är något som man lätt glömmer – att skönhet ibland faktiskt skapar kreativ inspiration. Även när det handlar om ordbehandlare. För fler exempel på onlinebaserade ordbehandlare läs här.

På tal om skönhet och kreativa människor så brukar Wired varje år utse geekvärldens sexigaste. Lite fånigt och Wired verkar själva se tävlingen som något inte värt att lägga krut på. Whatever. Själv saknar jag både Dabitch och Ayelet Noff (som för övrigt fyller år just idag) på listan.

Morgonen handlade dels om att skyffla iväg svärföräldrarna som råkade vara här under natten, kolla in Vemdalen som vi åker till senare i vår och sen försöka att läsa i Greader. Sitter i arbetsrummet där min son skriver sin första bloggpostning på sin nya blogg. Självklart om dataspel. Länk kommer när vi gjort klart lite kosmetiska grejer i temat.

Mary hittade en märklig bugg på Knuff där Svd.se blev till en blogg och sopade banan med resten av oss på Topp50-listan. I god konspiratorisk tradition så funderade hon om det är så att SvD helt enkelt håller på att köpa Knuff. Något Pelle Sten från tidningen förnekade. På listan är också intressant att en mängd stora bloggar tappat rejält – exempelvis har Bildts blogg hamnat nere på 48e plats.

Krigsprinsessan fortsätter att skriva om vardagen i Afghanistan. Då jag känner henne väl så blir den här postningen extra roande.

Jag är stolt över dem som jag hjälpt att börja blogga, Warriorprincess började blogga på ett tidigare äventyr, – och andra jag är stolt över är op-syrrorna. Andra som det gått bra för är Saltå Kvarn-bloggen. En del andra ska jobbas vidare med för att lyfta.

Nu har också FRA-lagen börjat att gälla. Det är bara att inse att allt vi gör nu kommer att avlyssnas. Anna Troberg menar att det är väldigt tyst om det hela just nu. Jag tror det dels kan handla just om den osäkerhet som fortfarande finns om FRA 2.0 liksom att lagen är facto – tyvärr är det så men många kan känna att det inte längre finns så mycket att göra åt det.

El Rubio har bloggångest. Det är en känsla som många drabbas av då och då. Hittar ett gammalt inlägg om det här.

Diskussionerna runt varför årets upplaga av vinstlistan av Årets Politiska Blogg till majoriteten består av ”högerbloggar” fortsätter och fördjupas. Brockman har gjort ett än större hästjobb än Laakso och faktiskt gått igenom s-märkta bloggar och har en svidande analys. Svensson fortsätter att implicit mena att Årets Politiska Blogg styrs av att det är Bent som skapat tävlingen:

Detta då det faktum att den ordnas av en nyliberal blogg gynnar nyliberala bloggar och missgynnar vänsterbloggar i omröstningen.

vilket är en ganska märklig och allvarlig anklagelse. Märklig då det knappast framkommit några bevis om oegentligligheter och konstigt då det varit öppet för alla att rösta. Det som helt enkelt saknats är insikt om att marknadsföra tävlingen bland sina vänsterläsare på de vänsterbloggar som var med (och andra). Det blir lite roande när man får läsa såna här kommentarer:

Jag tror du tar den där omröstningen på lite förstort allvar. Omröstningen genomfördes ju på en blogg där de flesta besökarna kan tänkas vara liberala/nyliberala. P.S.

Det är bara en dålig förlorare som lämnar en sån kommentar.

Kamfer har en mer kritiskt inriktad postning som tar vid där Laakso och andra börjat. Blogge gör en intressant analys där han påpekar att de vänsterbloggar som kommer fram har en särdeles liberalistisk synvinkel på verkligheten:

De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.

Jag tror inte att det är någon tillfällighet att liberala krafter lyckas dominera bloggosfären, eftersom det är ett oreglerat vilda västern där det finns mark att bryta samt att det krävs en viss flexibilitet och förmåga att sticka ut för att synas. Liberalismens teser är när allt kommer omkring dessutom väldigt enkla och kraftfulla, och lockar därför alltjämt en stadig krets som vet att nätverka idéerna på ett bättre sätt än andra åskådningar.

och Karlberg spinner vidare på den tråden även om hans utgångspunkt är att socialism är fortsättning på liberalism – något som rent filosofiskt kan diskuteras. Tycker det är märkligt att vänstern inte lyckats bättre ändå – trots att jag håller med om Blogges analys när det gäller flexibilitet mm. För faktum är att fr a inom socialdemokratin har det funnits ett antal tidiga change agents i form av Jonas Morian, Laakso och Chadie (numera Kulturbloggen).

Uppdatering: Sanna Rayman tycker också att gnället börjat ta löjliga proportioner när det gäller Årets politiska blogg:

Ärligt talat. Det här är bloggosfären, ingen public service-institution. Det är ju för jäkla trist att när en kille kommer på att kanske vore det kul att kora årets politiska blogg, därefter tar initiativ till en tävling – ja då får han sedan ägna sina nyårshelger åt att försvara initiativet, som vore han ett ointagligt maktcentra och etablissemang. Om det nu är så himla problematiskt vem som startat och agerar värd för tävlingen så kan man ju starta en egen, alternativ variant. Det brukar ju vara ett populärt grepp inom vänstern, det där med alternativa alternativ till whatever etablissemang man identifierat som ideologiskt störande element.

och noterar också precis som många av oss andra att det blivit en positiv diskussion om s-bloggandet av det hela och gör enligt mig en klockren analys av varför sossebloggar specifikt, men i mitt tycke vänsterbloggar i gemen, tenderar att hellre gnälla än att lära av det som händer i sfären:

Det vill säga att andan inom s ofta är att man vill vara i underläge och alternativ – fast bara på vinnande plats. I verkligt underläge blir socialdemokraten obekväm och börjar söka förklaringar till varför man inte står som segrare.
Och de förklaringarna man landar i är sällan något så enkelt som ”Jag gjorde dåligt ifrån mig, får skärpa till mig lite till nästa gång.” I stället blir det det här fingerpekandet mot allsköns förfördelande strukturer, trots att det egentligen är enkla saker. Vill man vinna tävlingar måste man förtjäna sin seger. Det räcker inte att tycka att man förtjänar den.

Uppdatering: Emma Opassande har gjort en analys utifrån en annan vinkel än den politiska (eller genderfrågor är ju politiska minst sagt). Hon menar att det saknas rätt många kvinnor på listan över Årets Politiska Blogg. Och ja, det är en majoritet av män bakom de bloggarna som nominerats och toppskiktet bestod av flest män.

Jag tycker att det är lite samma problem – och i det här handlar det om att lära sig av modebloggarna som knappast sticker under stol med att starta både länktåg och jaga på sina läsare att rösta i tävlingar – som för vänsterbloggarna. Det handlar om att synas och att tillåta sig att synas tror jag. Självklart ska vi män se till att lyfta fram kvinnliga bloggare också: att faktiskt försöka att sätta på sig könsobjektiva glasögon är varje liberals ansvar – men det handlar också om att våga ta steget att säga ”jag skriver om politik”.

Och precis som att det är ett faktum att ”vänsterbloggen” Promemorian vann första omgången av Årets Politiska Blogg 2006 så vann en kvinna förra året: Isabella Lund. Så i slutänden är Emmas summering det som är lärdomen alla bör dra:

Summa sumarum; det fanns inte någon självklar blogg att lyfta fram i år, för vi jobbade tillsammans i bloggbävningen och ingen var egentligen mer värd priset än någon annan. Framför allt är inte någons delaktighet mindre värd för att de “glömdes bort” i nomineringar och röstningar. Vill vi se någorlunda jämn fördelning mellan olika grupper så måste vi se till att fixa det själva, se till att inte någon glöms bort, ett delikat dilemma bland ett gäng individualister.

När man kampanjar för en blogg kan man sätta agendan för vad man tycker är viktigt för att en blogg ska få priset, där och då. Hur man bloggar, innehållet i bloggen, specifika samhällshändelser, eller viktiga frågor som lätt hamnar i skymundan. Det är i vilket fall som helst en lärdom jag tänker ta med mig till nästa gång Björn drar igång Årets Politiska Blogg.

Och de senaste åren kan man, som många påpekat, säga att det snarare är politiska frågor än specifika bloggar som vunnit omröstningen.

Uppdatering: Även diskussionen om S-info rullar vidare och Brockman har pratat med webmastern. Tyvärr tycker jag svaren som ges från S-info och Brockmans jämförelse med att Knuff och Bloggportalen skulle vara av samma sorts sekterism som S-info är märkliga. Det senare är att jämföra två skilda saker liksom att i det första handlar inte kritiken vare sig om att S-info inte skulle vara använt eller vara rent tekniskt stängt utan att det mer handlar om en social inlåsning. Hartman har gjort en roande test över hur man (som sosse antar jag ;)) kanske blivit ”prettobloggare”. Själv tycker jag det ”testet” precis som en del sossars försvar (trots att de själva ofta ligger på andra bloggplattformar) för S-info faktiskt visar att kritiken är valid.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guillou och Alliansen i samma Ask

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

IPRED indikerar värdeglidning (eller polis polis piratpolis)

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vinst eller förlust?

Regeringen inför, enligt dem, rejäla förändringar i FRA-lagen. Enligt Adolf Reinfeldt så handlar det om att det blir en mer ”renodlad” underrättelseverksamhet. Man kan då fråga vad det egentligen var innan? Och att nu få höra Tomhylsan förklara att man lyssnat på kritiken blir lite lätt roande. Och Adolf blir ännu roligare när han säger att de lärt sig lyssna bättre. Är karln så jävla seg varje gång att fatta saker? Jösses.

Problemet är att man fortfarande lägger ut dimridåer:

endast trafik som anges i den ansökan som ska lämnas in till en särskild domstol, får avlyssnas.

– Därmed faller grunden för talet om massavlyssning

Knappast. Problemet är ju fortfarande hur det ska ske: blir det ip-baserad avlyssning? Eller ska det handla om att avlyssna en viss del av ett backbone? Vad betyder ett ”trafikstråk” i verkligheten? Hur ska de lyckas med följande utan att faktiskt massavlyssna? Och de facto bryta mot personlig integritet hos många av oss?

Ytterligare precisering av vilka som kan avlyssnas.
Tillstånd ska prövas av domstol.
FRA ansöker om tillstånd för alla signalspaning.
FRA får bara tillgång till de trafikstråk som domstolen pekar ut, innan tillstånd ges ska även syftet med spaningen uppges till domstolen.
Ej spaning på svenska avsändare och mottagare.
Regeringen och försvarsmakten blir beställare.
En utredning tillsätts om Säpos spaning.
Sökbegrepp som knyts till en enskild person ska förstöras.
Tydligare kontroll om när förstöring ska ske.
Rättslig efterhandskontroll ska göras.
Kontrollmyndigheten ska vara skyldig att se så spaning har skett i enlighet med lagen.
Information från själavårdande samtal ska förstöras om FRA får sådan information.
Råmaterial får sparas max ett år.
Vid kontrollstation 2011 ska en etisk genomgång göras.

Regeringen kan knappast hävda att det är kirurgisk avlyssning de pysslar med. Och precis som Swartz påpekar så oroar man sig nu över den enighet som dykt upp inom alliansen. Fr a de folkpartistiska riksdagskvinnor som hållit en hög svansföring tidigare verkar nu blivit lugnade och löftena om krav på en parlamentarisk utredning bortblåsta.

Tycker Mary gör en utomordentlig postning idag om det här. Läs den.

Problemet som vi kritiker nu har framför oss är att faktiskt förklara varför vi inte är ”nöjda” på ett pedagogiskt sätt – för jag tror att folk utanför våra bubblor tycker att det nu väl är ok. Politiker lyckas ofta att få till det så, tyvärr.

Och jag är rädd att det vi ser nu är slutet på Internet som vi känt det.

Andra bloggar om: , , , ,

Bloggar etiketter: , , , , , , ,