Kompassen i den digitalpolitiska näsan

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

bild-22

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts1 ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.2. Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet3 och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

  1. Jag har bubblat om Inglehart förut []
  2. Eller så är jag en jävla opportunist :) []
  3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det här med årets politiska blogg

Först ett stort grattis till HAX för vinsten i Årets Politiska Blogg. En del menar att det finns andra som borde vara bättre som pristagare och visst: jag tycker att Opassande1 har gjort ett fabulöst jobb under både FRA och IPred, fr a genom att varit mycket idog med att plocka upp andras postningar och länkat. Men HAX har skrivit mycket, idogt och ingående om alla de övervakningslagar som varit på gång. Fruktbart har fr a hans kunskap och info på EU-plan varit; något som många gånger varit lite sämre med bland oss andra. Själv hamnade jag på en 26:e plats – precis bakom Stickan Ljunggren och alldeles framför Enn Kock. Ett ytterligare bevis på att Deepedition är en ”omniblogg” som thebe föreslagit – för som han påpekar så är metablogg det som hölls på med runt 2005 – att blogga om bloggande…

Tillbaka till listan: extra roligt är att min vän Josh är så högt upp på listan liksom att den ofta briljanta Badland Hyena2 fått många poäng. Swartz är en självklar trea. Att LouiseP känner sig för högt upp på listan tycker jag inte är rätt – även om hon skrivit färre postningar så är det alltid bra.

Självklart kan det konstateras att det är bloggbävningens orkestratörer som ligger högst – FRA-frågan och senare nu också IPred som drivits av de som ligger högst. Men jag håller inte med om att det bara skulle vara så: Blogge och de flesta andra har idogt politiserat postningar redan innan Reinfeldt och Tolgfors valde att nonchalera bloggarnas åsikter och fick inse att det biter en i rumpan. Den som i mitt tycke är mest oväntat väntad är Klamberg – men det visar samtidigt styrkan och möjligheterna som bloggformatet har som opinionsverktyg i händerna på duktiga människor. På samma sätt känns Johan Norberg och Copyriot knappast som vare sig uppkomlingar på grund av FRA-diskussionen eller som ”nya”.

En del har (som vanligt) retat sig på att det är många ”högerbloggar” eller att det är en stark övervikt åt liberala och nyliberala bloggar som får många poäng. Svensson/Zaramis menar att det kan bero på att det är Bent som anordnar det men samtidigt påpekar han att Laakso varit valobservatör. Promemorian menar snarare att det stämmer till eftertanke för vänsterbloggare, precis som Wadström påpekat. Laakso kan tänka sig att det finns en viss motvilja mot rangordnandet medan Bent funderar om sossar ibland hanterar sina bloggläsare på samma sätt som när de möter människor 1:a maj – som röstboskap:

Resten, och det är mitt starka intryck, möter bloggosfären på ungefär samma sätt som de möter en första maj-publik. De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir ”fel” så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju ”rätt”. Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.

Själv kan jag väl tycka att socialdemokraterna fr a men också många allmänna vänsterbloggar gjort två fel:

  1. de byggde in sig i sitt s-info och har konstant försökt att skapa kommuniteter av bloggare istället för att lyfta fram de bloggare som är sossar men som också vågar att gå utanför ”grindarna” som Laakso, Morian och självklart Johanna Graf. Det har förhindrat ett utbyte många gånger och skapat en sorts intern sekterism vilket också gjort att de som vågar sig in att diskutera blir censurerade om man inte har rätt åsikt.
  2. vänsterbloggare är skitkassa på att marknadsföra sig själva – både genom att diskutera i kommentarer hos sina motståndare men också genom att jobba medvetet med länkande. Att gnälla över att man inte fått tillräckligt med röster i tävlingar bygger på att man helt enkelt inte fiskar dvs. berättar att ”hej, kära läsare jag är nominerad i X”. Nedvärderingen av tävlandet finns som exempel här.

Helt enkelt: sluta vara så fina i kanten! Inse att spelet som spelas heter Konversation3.

Så nu är det dags för Stora Bloggpriset. Jag börjar bli klar med en del av mina nomineringar även om det är svårt. Fortsätt att ge mig förslag!

Annat då: Andreas Ekström har gjort en lista över viktiga saker på Internet. Minst sagt subjektiv men what the heck. Att han inte har med FRA eller IPred får väl sättas på det kontot också :).

  1. hon har inte skrivit om priset eller? []
  2. även om jag upplever den som sämre idag än förut []
  3. Min slogan är Context is king, content is the joker and conversation is the name of the game. För en förklaring kolla min nya blogg Niclasstrandh.com []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noterat

Det händer inte så mycket. Faktiskt.

Det här gör mig ledsen. Fröken Morrhår har varit en del av ens liv ett tag. Minns när Essa köpte henne. Och sen är det precis det som vår förra katt dog av – njurarna. Lilla Noomi glömmer vi inte – det är då och då jag kallar Yoda för Noomi. Sov gott frk Morrhår.

Dummast är nog den här snubben. Bensin brinner. Det gör ont. Att hälla bensin och hälla det på sin arm är korkat.

Det är jul. IPreddiskussionen har gått in i en liten lätt juldimma. Men läs det här. Det problematiserar faktiskt själva grunddiskussionen som är bra mycket mer intressant och komplext – och som i sig faktiskt omintetgör själva idén bakom IPred.

Påmindes om Webpages as graphs av Lilla Gumman och körde Deepedition. Liten fin bild:

webgraphs

Det här hade jag glömt. Om någon vill så kan man se våran dragning på Disruptive Media nedan:

Noterat att Blogger sannerligen rafsat ihop sig. De senaste funktionerna är intressanta. Exporten har ju fungerat rätt ok – att de lägger till import för är spännande för framtiden då de just nu inte kan importera andra plattformar men vem säger att det inte kommer att bli verklighet (även om jag är en WordPress-person). Kanske man skulle försöka ta hand om den gamla bloggen Finibus Bonorum et Malorum och Strangeways Here We Come som ligger bortglömda där? Och Gmail har under året blivit jäkligt intressant – kolla listningen här.

Nån som sett TV? Sett Experts reklam? Vi kan säga så här: den som planerat den reklamen borde få sparken. Och projektledaren. Och ADn.

  1. De väljer att köra reklam som berättar om den stora mellandagsrean som börjar en viss dag – även efteråt. Visst – det är flera som gör det: men då ser man till att skriva vo’n så att det inte blir så markant idiotiskt att ”skynda på att häng på dörrarna den 25e” när det redan är den 26e. Man ser till att göra flera versioner och ser till att mediebyrån har gjort klart det för kanalen det ska gå i. Hur jävla svårt kan det vara? Man lägger en jävla massa stålar i medieköp men gör en sån jävla usel placering och spot…
  2. Förutom att reklamen suger i allmänhet så har de lyckats att stava fel. ”Prissäkningar”. Allvarligt – om man som byrå eller kund ser en sån miss handlar det inte om att säga ”äh det är säkert inte någon som märker det” – då tar man ADn och projektledaren i örat från julbordet och ser till att de tillsammans med produktionsbolaget gör en ny version.

Jag blir förbannad eftersom det visar att såväl kunden själva: Expert och de som gjort reklamen varken har respekt för varumärket eller för reklam. Tycker synd om alla Experthandlare som får skämmas för en sån jävla usel reklam. Jag hoppas fan att det inte är Kollo som står för det här; att det är ett gäng b-figurer inhouse – och är det Kollo så ber jag dem att hålla sig till butiksinredning…

Uppdatering: Ja, gomorron Fredrik :). Onekligen var det inhouse som det gjordes. Dags att se över den ”intjäningen”?

Sen kan man undra hur Expert tänkt sig att sälja en massa saker när man har en sån usel koll på sin webb. Så här ser det ut just när det här skrivs:

ExpertSE

Allvarligt… Hur jävla dumt får det bli?

En blogg som jag försöker att hitta en genre för är Skiften. En sån här text blir liksom meta om man tittar på Stora Bloggprisets genrer. Är det politik? Är det filosofi? Är det om mode? Fan vet. Jag vet bara att såna här postningar inte är vanliga i bloggosfären.

Det får räcka för nu. Inser att mycket av mitt ”noterande” flyttat över till niclasstrandh.com. Det är så enkelt att liksom plocka en länk i RSS-flödet eller direkt när man kommer till den; skriva en kommentar och låta den blir shared item i GReadern.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Sossarna och Alliansen ror i samma båt. Piratpartiet paddlar bredvid.

Det är en upplysande artikel på Newsmill från Karl Sigfrid som läst hur socialdemokraternas IPred-motion i vissa fall går ännu längre än Alliansen: bland annat med utredning om förbud mot anonymiseringstjänster. Jag tycker inte att Karl har helt rätt att det ”tyst”. Saken är snarare den att den part som faktiskt kan besluta om något som får mest kritik. Det är ett större problem att Linander accepterar lagen än att sossarna gör det. Idag. Det är knappast någon som är förvånad att sossarna är minst lika ivriga att inskränka personlig integritet. Engströms visserligen piratpartistiskt färgade citat stämmer rätt bra:

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

  • En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
  • En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Idag hittade jag min gamle bloggarkompis Suburbia aka Strangnet och det på Twitter (thank god för initiativet #svpt) och han menar detsamma som flera av oss andra också påpekat: att istället för att gråta ut i pressen om hur synd det är om skivbranschen, filmbranschen och om artisterna – och kalla sina konsumenter och fans för ”tjuvar”, borde man lägga krutet på att skapa nya affärsmodeller. Sannolikheten att skivförsäljningen kommer att gå upp om IPred går igenom finns inte. Det tror visserligen inte min kommentator Logik och hårda smällar alls på – men dennes exempel är lite tunna. YouTube har en helt annan bakgrund än att handla primärt om intäktsströmmar.

Helt enkelt bygger IPred på gamla strukturer. Sällan är dessa fruktsamma när ett teknikskifte sker. Alltså måste de förändras eller de som håller fast vid dem kommer att sakta dö sotdöden. Det hände med romerska riket – och det kommer att hända med den traditionella skivbranschen.

Det bästa som skrivits är den långa postningen av HAX. Läs den för att förstå mer. Och hans slutkläm är det viktiga: det som Sauk och hans hejdukar liksom skivbranschen totalt missar: det handlar om proportionalitet.

Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärd, dom eller myndighetsbeslut inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Självklart handlar allt om tolkning – men när det gäller både IPred och FRA, liksom nu snart ACTA och telekompaketet så är grundfrågan: är det proportionellt att totalt förinta personlig integritet för att skydda upphovsrätt, (kanske) hitta terrorister och på andra sätt ge stora möjligheter att avlyssna, stänga av och kontrollera sina medborgare?

Det handlar om hårdför repression av vår rätt att yttra oss, att prata med andra om vad vi vill och att göra saker som inte nödvändigtvis är olagliga men enligt en viss stats åsikt omoraliska.

Skillnaden mellan IPred och exempelvis FRA-lagen är att om den förstnämnda handlar om att försöka skydda en gammal struktur mot ett teknikskifte så är den senare tillkommen just på grund av detta teknikskifte. Eller vi kanske snarare ska prata om informationsskifte – varför inte säga skifte av sätt hur människor för samtal? Om vi gör det så kommer frågan i en annan dager eller hur? För det innebär faktiskt att de lagar som innebär en högre kontroll av trafiken på internet de facto handlar om att kontrollera människors samtal med andra människor.

Vidare: den nya FRA-lagen har skickats ut på remiss. Två dagar innan julafton. Minns att förra gången beslutet skulle tas valde regeringen att försöka klämma in det alldeles innan riksdagens sommaruppehåll. Det är inte utan att man inser att Reinfeldt och Tolgfors fortfarande kör fult spel. Igen. Tyvärr verkar hjältarna lagt sig ned också.

Så – min rubrik är en sorts travesti på ”Staten och kapitalet”. Men i en egen kanot, snabbt girande sitter Piratpartiet som de senaste dagarna försökt att hantera kritik mot sig själva. Jag tycker diskussionen i stort varit bra om man bortser från vissa klavertramp och journalistisk enögdhet. Än en gång ser man hur en ”gammelmedia”-insats inte längre står oemotsagd. Tyvärr väljer ju DN Debatt som vanligt att blunda för hela diskussionen som skett bland bloggarna men det är ingen som är förvånad över med kunskap om Mats Bergstrands aversion mot sociala medier och bloggar i synnerhet.

Jag har hela tiden framhållit att jag hoppas att Piratpartiet fortsätter att vara ett parti. Enligt mitt tycke är dock ett parti beroende av en helhetssyn. Däremot tycker jag inte att det vore ”bättre” om de andra partierna tog frågan och därmed gjorde på samma sätt som man gjort med andra sakfrågepartier. Och ett namn som faktiskt pekar ”rätt” för många människor. Det är lätt att bli sedd som elitistisk om man försöker förklara för sina potentiella väljare att ”det ni tolkar in i vårt namn stämmer inte”. För att ta ett exempel: Min morsa funderade på att kalla mig för Patrik (det är rätt många Patrikar födda slutet 60-början 70). Men det ville inte min farsa – för han var gramse med någon Patrik. Helt enkelt bar namnet negativa konnotationer för honom. Då spelar det ingen större roll om namnet betyder ”adelsman”. På samma sätt var det rätt av företaget Honda att inte försöka att spara pengar genom att lansera bilmodellen ”Fitta”.

Som varumärkesstrateg och planner – och ansvarig för ett antal re-brandingprojekt så vet jag hur viktigt namnet faktiskt är. Så PP kan vrida det så mycket de vill (ett antal försök i kommentarerna till postningen): Piratpartiet har en rejäl uppförsbacke på grund av sitt namn om man vill tas på allvar i bredare folklager. Det kräver väldigt mycket att förändra konnotationer för ett ord – i det här fallet kommer det kosta långsiktigt för Piratpartiets framgångar. Vi tänker oss att Rick Falkvinge en dag är minister och ska träffa Somaliens premiärminister: ”Hello, I’m Rick Falkvinge and representing The Pirate Party”. Ledsen, men jag tvivlar på att den somaliska premiärministern tänker på personlig integritet när han hör det.

Så jo, PPs problem är namnet. Också. Men med personer i sina led som Emma Opassande är jag positiv och förväntansfull inför vad man kan åstadkomma.

Om ni inte gjort det – läs Joshs postning. Och den lilla vinkeln på ”unga/vuxna” hos Skiften.

Och läs Elias fullkomliga sågning av Antipiraternas argument genom att titta på faktisk statistik. Det är nästan lustmord över det hela.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Havsluft

Idag släppte Spotify en uppdatering och då började tjänsten att bli ännu mer värdefull – den kan nu scrobbla till Last.fm dvs. det finns en social dimension att använda Spotify. Smart att använda sig av Last.fm som ju redan används av rätt många. Hittar mig gör ni genom att söka ”deeped”.

Självklart skapades det en grupp och för att citera Claes:

Än en gång drar vi fram som en gräshoppesvärm, letandes nya gröna fält med web2-gröda att tugga i oss.

Det är ju lite så. Någon hittar en ny tjänst och tipsar om den (faktiskt har de virala looparna och invitational only nästan stoppat – gissningsvis börjar det nu bli intressant för tjänsterna att hitta användare för att kunna finansiera sig i lågkonjunkturen) och ”bubblan” drar dit.

Visst är det så att allt inte finns på Spotify. Men genom vår bubbla så får man hjälp. Så nu lyssnar jag på Abcess Exil – efter alla dessa år. Underbart är det. Ler åt alla textrader som inspirerat mig som ung poesiskrivande svartrockare. Det är inte så underligt att jag älskade deras texter och älskar Majakovskij.

Spotify ja. Snacka om att lyckas hitta en perfekt position där erbjudandet är brett nog för att gillas även av personer med mer udda musiksmak – och samtidigt slippa ta diskussionen med artister runt IPred. När tjänsten nu utvecklas vidare skapas fler och fler incitament för min del att sällan plocka upp vare sig Itunes eller mitt musikbibliotek. Med fler sociala kopplingar så finns det få saker som inte gör att man redan idag kan säga att: det här är morgondagen.

En annan diskussion som påbörjades här är varför det kan se ut som det är mycket (rock)band som kommer från städer som är ”industristäder”. Diskussionen tog sin början i Sundsvall men jag har funderat på det mycket då jag dels vuxit upp i Köping där Stadtskultstudion (och senare Smedjan) och punkscenen var stark och sen här i Borlänge vars rockscen knappast kan sägas vara okänd. Vad är det som gör det? Jag har några teorier:

  • Det finns ett underdogperspektiv hos flera generationer. Föräldragenerationen skäms lite för att barnen inte fått det som de tror att andra (läs akademikers barn) fått. Så ”arbetarbarnen” som väljer att satsa på musiken får stöd. Och hos de kidsen finns också samma sak: men där handlar det mycket om själva andan i en industristad. Det mötte jag bland de band jag jobbade med när jag var ungdomspräst (Sugarplum Fairy bland annat) och att punken slog så hårt i Köping berodde på det. Den lilla industristadens introversion och känslan av frustration som ung. Du har att välja på att spela fotboll eller spela rock.
  • Jag tror också att industristäder på något sätt har en högre andel av lokaler. Det är väldigt ovetenskapligt men det känns så. Och att det finns en större önskan – utifrån ett kommunalt underdogperspektiv – att ge möjligheten till att låna lokaler, att sätta upp konserter. Sen finns det mycket mindre urval av stora konserter mm så man gör det själv istället.

Ett sidospår är att förutom några undantag så har framgångsrika band från Borlänge börjat på S. Jag och Stommen från … Stonecake försökte för några år sen finna ut varför men gick bet.

Vad tror ni? Pena – du som både lirat i band här i Borlänge och jobbat med kids under alla år: vad gör det hela?

Uppdatering: så ramlade jag över det här… Och det här! Det var under Gammelgårdsrocken Steg 2 som jag för första gången mötte Pena som brukar kommentera här på bloggen. Han var stor och en av musikerna (Blue Crow Men) – och lärde mig hur jag skulle undvika att kaffet blev beskt (jag stod i caféet). Det var då som Sator spelade så högt så att folk dog eller nåt. Ingen har hittills trott mig men skönt att Peter Gustafsson kan verifiera:

Polisen bröt strömmen
Avslutade gjorde Köpingsvännerna i Sator som nu hade slagit igenom på allvar med Lpn Slammer och singeln Oh Mama. Sånt tryck har det inte varit på Gammelgården varken före eller efter. Nu fanns det de som tyckte att ”trycke e för mycke”. Enligt Polisen som bröt strömmen hade Sator haft så hög ljudnivå att EKGn på närliggande lasarett stannat!

Och sen ART. Ja kära nån… Kolla in filmen med Ebbot Lundberg och Union Carbide Productions… Och en bild på ”Fjutten”! Ojojojoj…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

In the limelight

Två intensiva dagar i Stockholm till ända. SJ tar mig hemåt Borlänge. Lite egoboosting är alltid bra också. Det har det varit. Igår var det Disruptive Media, en konferens om sociala medier som Annika Lidne driver. Bra – det mesta var riktigt bra. Så klart alltid kul att träffa ”bubblan”-folk och att få sig till livs nya infallsvinklar på sociala medieutvecklingen.

Det jag övergripande kan se är att vi nu går in i en sorts konsolidering: det är få ”nya” saker som egentligen händer men däremot börjar företag faktiskt att prata sociala medier, inse att det faktiskt är en kanal som kommer att påverka dem i grunden: såväl marknadskommunikation som strukturellt. Det är en spännande tid och även om det säkert är så att vi också kommer att se en viss inbromsning när det gäller investeringar i stort så är det knappast inom digitala medier som den stora kvasten kommer gå när det gäller marknadskommunikationsbranschen.

Spännande var att höra Paul Walker från Cohn & Wolfe1 (som jag också hörde på O-baren på kvällen när han och moderaternas presschef Per Henriksson tillsammans med Internetworlds Magnus Höij diskuterade det amerikanska valet utifrån sociala medier) och Peter Parkes från Wearesocial (som använde en presentationsteknik som var en upplevelse). Och Martin från Twingly var, trots en för mig mycket basal nivå, hörvärd. Spännande att höra om Electrolux nya social media news room och hur de faktiskt bygger allt runt Googles ”system” med iGoogle, Google Apps och WordPress, Flickr och Youtube.

Jag och Brit Stakston från JMW berättade om E.ON Young Heroes och de lärdomar vi dragit av det. Presentationen finns här och nånstans efter helgen ska den finnas på film. Det gick mycket bra, vi fick spännande respons och jag tror att både Sara och Pernilla från E.ON var nöjda med dagen. Vi är stolta över våra projekt också.

Om man vill se livesändningen i repris så kan man kolla här.

Efter O-baren och Cohn & Wolfes event om amerikanska valet och en gryta musslor på Grodan så var det jobb och sova som gällde. Idag har jag och Brit haft en heldagskurs på JMW om sociala medier. Fantastiskt annorlunda och jätterolig kurs. Kan tipsa om en bra blogg som skrivs av en sån där människa som berikar genom sin uppenbarelse, sitt engagemang och insikter.

Som avslutning var jag med i JMW Talkshow. Det var riktigt kul :).

Annat som är roligt är att Heimer & Company och JMW tillsammans blivit nominerade för E.ON Young Heroes i en europeisk tävling: European Excellence Award. Det är också lattjo att hitta sig själv i en tidningsartikel som jag inte trodde skulle bli av.

Tråkiga saker är Tele2s urusla täckning för 3G runt Sala (iofs är mobila bredbandet sällan fascinerande ens i centrala Stockholm). Och att SJ såklart misslyckas med att erhålla el i sina elkontakter på tåget. Och jag ska försöka få tag på en knapp som jag kan ha på mig där det står: ”Inte mitt problem.” För de senaste dagarna har två taxichaufförer haft attityden ”men stackars mig som måste ta en körning med dig som inte ska så långt för jag tjänar så lite” liksom en kioskägare som gnällde över att jag köpte lågpriscigaretter. Inte mitt problem. För övrigt ligger en del underleverantörer illa till när det gäller julklappar från mig.

Roande är däremot kommentatorerna ”Suget” och ”Logik och stenhårda smällar” som driver en IPredkramarkampanj i kommentarsfältet på min postning om Jonas Almquists IPredåsikter. Problemet är att de är så ignoranta att de inte läser vad jag skrivit om IPred rakt över. Och som det visar sig är Suget verkar vara branschnisse. Verkar som om Anti-piraterna börjat att lobba i kommentarsfälten. Bra där. Samtidigt kanske en trevligare ton vara bra. Tror jag ska spendera kvällen med en round up om IPred. Det är dags.

Sen har jag en fråga till mina kära läsare:
Jag tänker börja blogga om reklam igen. Nu fr a med inriktning mot sociala medier. Helt enkelt för att vara komplementär till Same Same But Different och feeda till Researcher som jag vill bygga upp som en riktig DIGG för svensk reklam. Vad tycker ni skulle vara den bästa domänen?

  • creativeplanner.se
  • niclastrandh.com
  • researchdeploy.se
  • en egen kategori på deepedition.com
Reblog this post [with Zemanta]
  1. ni måste kolla den lekfulla flashfilmen på deras internationella sajt []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Händelserik dag: roundup runt Mumbai och IPred

Det blev ju lite sent inatt – ungefär som så ofta förr när det händer saker i världen. Jag har svårt att inte låta bli att följa nyhetsflödet. Jag bloggade om det inatt på SSBD och under dagen har jag varit med i en podcast tillsammans med Veckans Affärers webbchef, och jag var tvungen att säga nej till att skriva en artikel om nya medier och katastrofer. Det senare tär mig lite – helt enkelt för att jag gillar Anders som bad mig. Men jag har inte nog med tid: ska jag göra en sån sak vill jag grotta ner mig i ämnet… Men det lär bli en analys av det.

Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.

Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:

In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons

För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:

”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”

Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.

Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:

Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.

IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.

För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.

Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Allt är Vint Cerfs fel egentligen

Avslöjandet1 att Jan Guillou inte var närvarande personligen när han chattade på Aftonbladet igår är för en del av oss gammalt. Det hela avslöjades redan på Jaiku innan chatten drog igång. Jag kan i grunden hålla med Sanna om att det väl inte är så mycket att jiddra om.

Chatten då? Well, det är rätt många som skrivit om det. Teflonminne, Rosetta Sten, MMK, HAX, Basic Personligt och mängder med andra. Swartz är klockren och onekligen kan man fundera över Guillou, som har en väl känd animositet mot nätet generellt, är en person som ska förklara felaktigheter som sker på nätet. Det är lite som om en marsmänniska kommer och försöker få ordning på svenskars moraluppfattning.

Däremot chattade också Universals VD på TV4 samma dag och onekligen har Antipiraterna skaffat sig rejält med medieträningshjälp. Kolla bara det här:

Mr DLL: Är det rimligt att man med IPRED lagen skapar en privatpolis i Sverige? Är det ok om andra grupper i samhället också skaffar sig privatpoliser?
Per Sundin: Det handlar inte om en privat polis utan om rätten att få betalt för utfört arbete. Det är också domstolar som bestämmer om det finns grund för att lämna ut ipadressens ägare.

Han är ute och snurrar när han recenserar Spotify:

x1v: Hur ser ni på nya tjänsten Spotify? Man har hört bland annat Metallica rata tjänsten, när till exempel många andra stora hyllar tjänsten.
Per Sundin: Jag tycker att Spotify är en fantastisk tjänst! Tänk också på att det är en Svensk innovation som kommer att skapa massor av arbete och intäkter i Sverige. Men då måste vi också ha en fungerande upphovsrättslag! Mvh Per

Nej faktiskt inte. Det har faktiskt inte någonting med varandra att göra. Streaming är inte fildelning. Det är två skilda saker – och även två skilda lagrum: Spotify licensieras att sända musik medan laglig fildelning handlar om att köpa verket. Eller snarare: Spotify visar att den upphovsrättslag som Per vill fortsätta att värna inte kommer att fungera: streaming förändrar än mer underbyggnaden för att förhålla sig till en olaglig fildelning och visar snarare att skivbranschen är fullkomligt från- och omsprungen av den tekniska utvecklingen.

Sundin undviker märkligt nog att påpeka faktumet att YouTube är fyllt av olagligt uppladdat material. Det han, gissningsvis starkt påverkad av god medieträning, är att han dissar sin egen bransch att man inte tidigare förstått att använda digitala tekniken respektive förklarar att DRM är historia (på det skulle jag velat fråga om hur de tänkt göra med de cd-skivor som man köpt som inte går att spela på grund av DRM-skydden). Intressant är en av de sista delarna:

Carl: Om man laddar ner film/musik men inte får hem hela utan endast 99% kommer man kunna bli dömd iaf i och med den nya lagen?
Per Sundin: Kan inte svara på detta, helst skall du inte begå brott. Mvh Per

Grejen är att det här är en viktig fråga. Dels är juryn fortfarande ute när det gäller om det är olagligt att ladda ned. Men i det här fallet så är själva filen korrupt och frågan är då om det faktiskt är en olaglig fil: upphovsrätten handlar om verket – dvs. att lyssna på låten, att se filmen osv. Om man inte kan använda filen så finns inte verket dvs. ”arbetet och kreativiteten hos artisten eller skådespelaren”. Så Per Sundins slutkläm är helt enkelt felaktig. Falsk. Och i slutänden att vilseföra allmänheten.

Scaber Nestor plockar ut godbitarna ur chatten och Opponent påpekar i sin sammanställning att ett av de intressantaste argumenten – som faktiskt är lögn – är att man väljer att förbigå skillnaden i det juridiska ”stöld” och det vardagliga stöld. Och ett av citaten är så solklart hur sjuk IPred-lagen faktiskt är:

Sambo: Min sambo står på vårt Internet. Blir det hon som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning?
Per Sundin: Ja det blir hon. mvh Per

Trevligt. Det var ju tal om att bilägaren skulle bli straffad av fortkörningsböter i stället för förararen, om bilen fastnar i en fartkamera. Men den debatten lades ned eftersom det i mångt och mycket var oetiskt att döma en oskyldig person utifrån vem som för tillfället fogade över personens bil.

De senaste mailen som uppenbarligen gått ut till de artister och andra från lobbyisterna för IPred är att det inte ska vara några enskilda personer som man jagar utan ”digitala hälare”. Problemet är ju att det är just de enskilda amatörerna som man kommer att få tag på – något som Flygt inte verkar fatta eller helt enkelt ljuger oss fulla av. Problemet är att det åter verkar vara TPB som man vill åt – trots att de bara skapat en samlingsplats för torrentlänkar: rent principiellt kan Flygt och hans vänner börja anklaga Vint Cerf för olaglig fildelning också. Tyvärr verkar brevet inte gått fram till Nordling, filmproducenten. För minsann: om inte regeringen ser till att bryta hårt mot personlig integritet hos medborgarna så kommer inga svenska filmer att produceras.

Motståndare till Ipred-lagen menar bland annat att den ger större befogenheter till privata företag än till polisen. Dessutom menar vissa att det är fel att kalla den olagliga fildelningen för ”stöld” och att upphovsrättsinnehavarna trots fildelningen tjänar pengar. Men detta är argument som John Nordling inte har mycket till övers för.
– Det är dåliga argument från folk som vill fortsätta att stjäla. Piratkopieringen handlar om stöld och är i grunden fel. Det är inte tillåtet att piratkopiera kläder heller, även om originalplagget inte försvinner. Men där är det helt uppenbart att det inte är tillåtet och det tar man på största allvar.

Det är rätt skrämmande att personer inom kultursfären i allmänhet är a) okunniga b) ignoranta c) rätt korkade. Kultur som bärare av ett samhälle? Well…

Onekligen har Blogge rätt när han påpekar att ”det ilskna fåtalet” verkligen visar sig vara de som omfamnar IPred-lagen (om ni annars kanske duckar för Blogges långa inlägg – läs det här åtminstone).

Jag menar visar att man kan inte undvika att räkna med det allmänna rättsmedvetandet och skapa lagar som inte går fullständigt motvalls mot det. Ett samhälle kan kanske inte byggas enbart på utilitarism men knappast heller undvika att ta konsekvensen av den. Och precis som andra menar jag att äganderätten för immateriala verk inte är så enkel. Bloggen Bent har problematiserat hela diskussionen men fastnar ändå på gärdesgården i frågan om äganderätt. Bent förenklar just den delen och duckar för ett antal andra konsekvenser som en sån syn på äganderätt skapar i en värld där den tekniska utvecklingen förändrat spelplanen.

Det man kan konstatera är att vi har en ganska markant generationsskillnad – och då inte bara åldersmässigt utan utifrån analoga och digitala värderingar: där det gamla gardet räds att behöva tänka i nya banor, i nya affärsmetoder och inse att de behöver förändra både sitt synsätt och sitt arbetssätt. Den nya kulturbärargenerationen är generellt mer insiktsfull om att den digitala utvecklingen ger möjligheter. Det blir så oerhört klart när man tittar på vilka som är framträdande i de olika lägren. Problemet tror jag många gånger också är att de artister som mest påpekar att de måste ha mat på bordet är de som dels tjänar mest och egentligen klarar sig men fr a att de har svårt att sluta tänka i sålda exemplar. Tittar man på musikerna inom IPred-kramarna så är det personer som fortfarande minns hur viktigt det var med guldskivor för försäljning. Ett fenomen som idag mer eller mindre är försvunnet. Helt enkelt är det kanske omöjligt för dessa att tänka i andra banor – att inse att inkomster för deras verk kommer att komma från andra kanaler: om de väljer att byta fot.

Det gör ont när ens världsbild visar sig vara falsk eller ålderstigen. Vissa program behöver startas om efter uppgradering: verkar som om kultureliten är ett sånt.

Reblog this post [with Zemanta]
  1. intressant – igår stod det ”en källa”. När kommentatorer påpekar att det hela kommer från Jaiku så blir det ”vittnesuppgifter” och en länk! []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sömnlöshet

Jag får väl öva på mer personliga postningar.

Jag kan inte sova. Solstickans akutenbesök stirrade till en del. Säkert också när det gäller tidpunkten. När Terrorprinsessan var nästan nyfödd fick hon RS, svår sort. Det var bara kort efter att jag blivit sjukskriven. Hon och HS fick lov att läggas in, jag – som knappt hängde ihop – blev ensam ansvarig för Solstickan, 2,5 år. TP höll på att stryka med. Jag också. De minnena är inte kul. Så idag när Solstickan inte kom hem, när det började talas om röntgen och kvarsovning började hjärtat göra ont. Även om jag idag är mycket mer stabil, frisk och bara normalt sliten för en arbetsnarkoman med tillfällig hög frustration så blev det adrenalinpåslag.

Fick fakturan på omställningen för webbhotellet. Det var mindre kul. Och jag är ändå glad att jag satte igång WP Super Cache för vi kan säga så här: att bli upplagd som någon sorts featured IPRED-bloggare boostar besöksantalet. Och det är nu man skulle haft reklam på bloggen…

Men se där

Josh påpekar att Aftonbladet faktiskt rent principiellt ”stulit” våra bilder genom att olovandes ta ner dem och beskära dem och sedan lägga upp dem (inte för mig visserligen då jag använder mig av CC-licensen 3.5). Jag vågade mig på att göra en skärmdump: dvs. en digital faksimil (!) vilket rent principiellt också innebär ett intrång på upphovsrätten för Aftonbladet. Vilket för oss till den fantastiska diskussionen: om jag eller mitt verk finns på bild – är då att jag gör en personlig kopia av detta faktiskt omoraliskt. Ja enligt upphovsrätten. Det intressanta blir då verkshöjden: vems verkshöjd är högst – jag som gjort själva verket eller den som återpublicerar det?

Kollade också av lite sökord som för människor hit. Man kan lugnt säga att eftersom jag skrivit om Anna Lindman Barsk några gånger så är jag rena pimpen för sökningar på henne. Det är hon värd: hon tillhörde de snyggaste på teologen :). Hittar också en massa som hittar hit via sökning på Ostyckad Tid. Kan lugnt säga att den postningen kommer jag inte ihåg. Sökfrasen ”mr green casino playground” landar ett gäng inkommande: se där Pawlo – kunde blivit dyrt det där förslaget :). Tyvärr vet jag fasen inte var de landar (orkar inte fördjupa mig i det heller). Andra sökfraser som verkar vara hittar är ”boom shakalak”, ”ondskan”, ”liberati”, ”vackra texter”, ”tugba tunc”, ”johanna parikka altenstedt” (roande – snacka om att hon inte vill att det ska vara så), ”linda rosing nude” och den som kryper uppåt: ”ipred”.

Helt klart är dock att det är rätt trista träffar. Det är dåligt med ”kuk”, ”knulla”, ”datorspel”, ”blodpudding”, ”skjuta mig själv” och såna saker. Klart är att det uppenbarligen speglar hur jävla opersonligt jag bloggar.

Frågan är väl om det speglar mig själv?

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guillou och Alliansen i samma Ask

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,