Just nu är det sådär-dagar. Strul med en massa saker, tunga beslut att ta framöver och annat som hamnar på hög som inte borde hamna i högar men jag har liksom inte tillräckligt med tid kvar. Man är rätt ensam som egenföretagare när det strular till sig. Man frågar vissa vänner men en del svarar inte, eller så blir svaret det att man måste tänka i helt nya banor. Samtidigt - i det här fallet - kan det finnas fascinerande öppningar till något riktigt... stort... Ganska mycket negativ stress och frustration vilket är rätt så farligt om det inte löses upp fort. Besluten kommer landa i en massa rent praktiska saker vilket jag inte heller har tid med. Jag känner mig rätt värdelös just nu. Tycker inte jag gör något bra jobb, tycker inte jag gör några bra postningar, kass pappa, usel vän osv. You know the feeling. Det mesta handlar mer om att man hamnar i negativa tankemönster. Det som är annorlunda är att jag inte längre faller ner i något mörkt hål. Av någon anledning så har jag slutligen verkat kunna komma ur det handikapp som jag gått med större delen av mitt liv. Självförakt har förut ofta lett till hopplöshet och att fajtas med känslan av att bara lägga ner. En ny känsla. Ett nytt förhållningssätt och faktiskt inte bara positivt (eller det är det ju men om man haft ett sätt att hantera saker så blir det lite... tomt när det inte längre finns). Sen kan man läsa såna här saker, som den beskrivning @mariahagglof gör av mig och bli glad. Oavsett vilken "sanningshalt" det ligger i det skrivna så gör det mig glad en sån här dag - och fascinerad över att det just idag är något jag hittar igen genom en tweet: Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om. Tack kära Maria. Det där är #nätkärlek som slår allt näthat med hästlängder.

Just nu är det sådär-dagar. Strul med en massa saker, tunga beslut att ta framöver och annat som hamnar på hög som inte borde hamna i högar men jag har liksom inte tillräckligt med tid kvar.

Man är rätt ensam som egenföretagare när det strular till sig. Man frågar vissa vänner men en del svarar inte, eller så blir svaret det att man måste tänka i helt nya banor.

Samtidigt – i det här fallet – kan det finnas fascinerande öppningar till något riktigt… stort…

Ganska mycket negativ stress och frustration vilket är rätt så farligt om det inte löses upp fort. Besluten kommer landa i en massa rent praktiska saker vilket jag inte heller har tid med.

Jag känner mig rätt värdelös just nu. Tycker inte jag gör något bra jobb, tycker inte jag gör några bra postningar, kass pappa, usel vän osv.

You know the feeling.

Det mesta handlar mer om att man hamnar i negativa tankemönster.

Det som är annorlunda är att jag inte längre faller ner i något mörkt hål. Av någon anledning så har jag slutligen verkat kunna komma ur det handikapp som jag gått med större delen av mitt liv. Självförakt har förut ofta lett till hopplöshet och att fajtas med känslan av att bara lägga ner.

En ny känsla. Ett nytt förhållningssätt och faktiskt inte bara positivt (eller det är det ju men om man haft ett sätt att hantera saker så blir det lite… tomt när det inte längre finns).

Sen kan man läsa såna här saker, som den beskrivning @mariahagglof gör av mig och bli glad. Oavsett vilken ”sanningshalt” det ligger i det skrivna så gör det mig glad en sån här dag – och fascinerad över att det just idag är något jag hittar igen genom en tweet:

Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om.

Tack kära Maria. Det där är #nätkärlek som slår allt näthat med hästlängder.

Bloggar etiketter: dålig dag, frustration, jobb, nätkärlek, stress, strul