Dock har nu Sven Britton och Helen Giertta valt att skriva om det men hamnar i mycket enkla och svartvita slutsatser i varsitt dike. Britton menar att den svenska reaktionen är en typisk västerländsk reaktion där allt ska vara precis som vi i den rika världen vill att det ska vara: det som inte stämmer överens med ”rika-världen-demokrati”-synen är automatiskt fel trots att det många gånger helt enkelt handlar om demokrati på ett annat sätt.

Resonemangen liknar de som den demokratiska världen tillämpat på det senaste valet i Palestina. I ett val men ett långt högre valdeltagande än i flertalet demokratiska länder och där valobservatörer samfällt vittnat om att allt gått rätt till underkändes det tveklösa (jmf det eniga etiopiska domslutet) utslaget eftersom folket inte valt det som den fria världen (jmf den fria pressen) förväntat sig.

Vår förväntan bygger på våra egna bilder och egna förväntningar av vad ”riktig” demokrati enligt Britton. Därför bör också journalister inse att lagar måste följas – eftersom det inte bara är så enkelt att ”de är fel”. Samtidigt duckar Britton för det faktum att journalistik handlar om att rapportera det som sker – och göra det från platser och från grupperingar som de styrande helst inte vill ska få publicitet. Det finns alltid tillfällen där de lagar som skapats är orättvisa och orättfärdiga; där journalistik är en av de möjliga icke-våldsamma interventioner som behövs.

Helena Giertta driver den tesen men missar att problematisera det faktum att journalister inte ska stå ovanför lagen generellt. Hennes krönika bygger på en ganska skrämmande syn där journalistiken blir frilagd från allt:

Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen. Utan det, skulle snart sagt inget land ha yttrandefrihet och fri press.

Hennes tes är helt enkelt att det är journalister som bestämmer vilka lagar som skyddar eller inte skyddar det fria ordet: i det fallet blir också demokratins jurisdiktion åsidosatt och medierna inte bara jury utan även domare och lagstiftare. För det Giertta gör är att undviker problematiseringen om ”när” journalister ska bryta mot lagen. Medan Britton lätt hamnar i en situation där varje lag ska följas hamnar Journalistens chefredaktör i ett vilda västern och en minst sagt extrem form av utilitarism. Var går gränserna?

Det Giertta missar är att valet att våga bryta mot lagar också innebär att man vågar ta straffet för brottet – värdet ligger i att man avslöjar något men sedan tar straffet. Idag hamnar vi i en situation där brottet mot lagar inte ska rendera ett straff. Det är en minst sagt märklig syn.

I framtidens medialandskap står vi inför ett antal frågor där journalistiken måste göra ett antal val för att fortsätta vara det som Giertta talar om. Bland annat en klar etisk kompass runt vilka lagar och regler som faktiskt ska gälla även för journalister – viktigt inte minst när vi går in i en teknisk utveckling där det är möjligt att avslöja saker utan att ens fysiskt behöva resa in i olika länder eller möta andra personer. Själv tror jag att journalistiken kommer att bli viktigare och viktigare men då måste den också vara trovärdig och transparent när det gäller vilka val man gör i såna här sammanhang.

Bloggar etiketter: Etiopien, Helene Giertta, journalistik, Sven Britton

Men var går gränserna – både fysiskt som i det här fallet att man tog sig in i ett relativt stängt land illegalt liksom?

Det är en svår balansgång och flera olika perspektiv att ta in. Som många påpekat: de tog sig in i ett land illegalt, och många anser att det är helt rätt att de döms för detta. Det innebär samtidigt att man säger att journalister alltid måste följa de lagar som finns – vilket i sig innebär att grävande journalistik och rapportering från länder med repressiva regimer inte bör göras eftersom det oftast innebär att lagar bryts. Det finns flera fallgropar att ramla i när man diskuterar det här:

1. Den självcentrerade ”vi-vet-bäst”-bilden
2. En obalanserad inkonsekvens

Det finns en del upprördhet runt att svenska regeringen inte uttalat sig mer runt rättegången men som Jan Eliasson påpekar (och även etiopiska representanter vilket självklart sticker i ögonen på en del) så är det viktigt att låta ett lands rättsliga processer genomföras – för att sedan diskutera utfallet och påverka utifrån detta. Allt annat vore faktiskt att bryta mot samma saker som vi själva skulle säga om ett annat land gjorde på annorlunda sätt. Det är något Lena Mellin såklart inte fattar.  Det här handlar inte om tyst diplomati utan om respekt för rättsprocesser och jag undrar vad samma personer som ansett om det varit en svensk rättegång som blivit hårt ansatt av ett annat land: om det varit etiopiska journalister som stått inför rätta om terrordåd i Sverige och Etiopien hårt hade hårt förklarat att Sverige borde skämmas – skulle man nickat och hållit med då? Är det så att man tycker det är rätt att ett främmande land ska gå in och påverka åklagare och domare under en rättegång för att få till en ”rätt” dom utifrån det egna landets syn på både händelse och konsekvens? Jag är skeptisk till att det kan kallas ett demokratiskt och etiskt vettigt tillvägagångssätt – då börjar vi verkligen prata om en politisk rättegång. Två fel blir aldrig ett rätt.

Det är nu som det går att diskutera domslutet – för lagar och regler är inte en vetenskap utan ett ställningstagande. Ett domslut innebär att det finns en konsekvens att börja diskutera: att lagen fått en uttolkning som kan ifrågasättas. Att lagens själva grundbultar används på fel sätt – och att den är tillkommen utifrån icke-demokratiska eller oetiska premisser. Det är nu som arbetet måste vara intensivt – särskilt om det blir frågan om en nådeansökan. Det innebär att man är någorlunda insiktsfull om att själva inte ge sig in och än mer politisera en rättsprocess men att hårt kritisera ett domslut men då utifrån upplevelsen av att det är taget med hänsyn till andra kriterier än vilka bevis som finns. Samtidigt finns det en nästan automatik i att utgå från att då det är svenska journalister och en etiopisk stat så är journalisterna oskyldiga och borde aldrig blivit ställda inför rätta.

Det är också i slutänden en värdering som måste göras – ska personer som är journalister i pressfrihetens namn dömas mildare, eller ha carte blanche om deras jobb handlar om att avslöja oegentligheter (och då kan man lätt börja diskutera Wikileaks som modell, och även tillbaka till Watergateavslöjandena). Björn Wiman verkar ha sin åsikt klar.

1. Är det rätt att journalister bryter lagar i sitt arbete att leta upp bra stories?
2. Om det är rätt: var går då gränserna för när det är rätt att bryta mot lagar?

Bloggar etiketter: Etiopien, journalistik, pressfrihet, rättsprocess

Men fortfarande kvarstår faktum att gårdagens brand vid Fridhemsplan i tunnelbanan rapporterades framförallt av en persons iakttagelser och bilder: @mariahagglof. Ja, det fanns flera andra också – och kritiken om att hon på något sätt skulle sätta sig på höga hästar är inte annat än elakt. Tyvärr en pendang av hur journalister ofta hanterat sociala medier under många år. Att kritiken plötsligt vänds på det här sättet mot henne och skapar en dikotomi som inte ens finns är sorgligt. Ingen är emot journalister – snarare tvärtom.

Det intressanta i efterdiskussionen är hur ett antal journalister (och andra) gått ut och försvarat sin roll istället för att diskutera det som faktiskt Maria påpekar: att den här händelsen visar att vi är snubblande nära en verklighet där den mer traditionella rapporterande journalistiken faktiskt amatöriseras – alla blir journalister i meningen av att rapportera och visa på ett händelseförlopp – och det i realtid. Det är något Håkan Kjellgren tar upp men istället för att problematisera det utifrån en journalistroll hamnar han i en försvarsroll och en diss av Marias text. Varför inte bara säga: ja vi väljer ibland att vara lata – för det handlar om prioriteringar. Vi satsar på att sätta en journalist att luska varför det började brinna, jämföra utrymningen som skedde gentemot de regler som SL satt upp för såna händelser. Vi gör helt enkelt vårt journalistiska jobb. Istället är det en ändlös försvarslitania över definitionen av journalistik för att bevisa att traditionellt rapporterande journalistik ska göras av journalister?

För mig – som beroende av nyheter, och som den som tidigt började fundera över mötet mellan det nya och det gamla så är det mycket mer intressant och fruktbart att fundera över vad kan en journalist addera för att det ska bli mer än bara rak rapportering av ett händelseförlopp? Vad är det som faktiskt skapar värde med journalistik kontra att följa en händelseutveckling rapporterad av gräsrotsrapportörer? Att referera det som händer gör den som är närmast händelsen allra bäst – och det är idag inte nödvändigt att leta ögonvittnen utan bättre att låta de ögonvittnen som redan rapporterar att fortsätta med det.

Journalistik handlar om mycket mer än att rapportera och samla ihop nån sorts sammanfattande text av ett händelseförlopp. Journalistik är att med sin expertkunskap filtrera och analysera och belysa även bakomliggande variabler, avslöja parametrar av en händelse som inte kommit fram; analysera och sätta spårljuset på det som vi andra inte kan hitta: för att det inte är vår vardagliga uppgift och för att vi inte är experter på det. Självklart innebär det att man kommer att behöva sammanfatta en process, en händelsekedja men det är inte det grundläggande och det enda värde som journalistiken står inför.

Jag tycker exempelvis att alla de reportage som @journalistlisah (gift med Jerry som kritiserat Marias text vilket var lite förvånande) gjort (och vann pris för) och faktiskt lyft fram såväl avslöjanden om tunnelbanan, parkeringsvakter och mycket mer är just det som journalistik handlar om – det är saker som vi varje dag berörs av och plötsligt får veta mycket mer om. På samma sätt har exempelvis @niklassorrenius arbete runt SD och främlingsfientlighet och många fler exempel. När journalistiken tar historien ett steg längre än bara att rapportera det som sker.

Jag tycker (till skillnad mot några andra) inte att det är nödvändigt att journalister är på plats och att det finns ett större värde om det är en journalist som rapporterar. Däremot förväntar jag mig att journalister gör mer än bara återrapporterar och sammanfattar. Det är då i alla fall jag upplever att journalistiken har ett reellt värde och det är då vi kan falsifiera tesen om att ”alla är journalister”.

Jag tycker generellt att kritiken av Maria snarare varit tendentiös och många gånger rätt aggressiv. Det blir ett försvar över revir och en metadiskussion om definitioner istället för att faktiskt användas konstruktivt för att se vad framtiden innebär för journalistiken. Framförallt har den på många sätt missat målet: det går inte att vända tillbaka och det är mer och mer meningslöst att bygga en journalistik på en sorts rapporteringshegemoni – att en rapport från en journalist alltid är bättre än från en person som är just mitt i det hela.

Jag tycker ett samhälle utan experter vore ett oerhört trist samhälle, och precis som att alla inte är sociala medie-experter, eller läkare, eller frisörer så är inte alla journalister. Och alla ska inte vara det. Men samtidigt förändras därmed rollen – både när det gäller all expertis liksom att det också innebär att det som förut var en expertkunskap övergår att vara en allmänt ägd egenskap. Den raka rapporteringen från händelser är inte längre en journalistisk expertkunskap, den är numera tillgänglig för alla som har en uppkoppling, någorlunda vaket sinne och någorlunda kunskap om att använda digitala verktyg. Men analysen, filtreringen och att sätta saker i sin kontext genom att bygga på ett knäck: det är den kunskap och expertis som journalister har – och som i en alltmer medialiserad värld kommer att vara efterfrågad och inte minst mycket behövlig.

Bloggar etiketter: journalistik, nya medier, rapportering, tunnelbanebrand

Dels den munsbit för tidningarna om vem som troddes ha skjutit Västerås-greven. De flesta tidningar beskrev den misstänkte skytten som en person i mediasvängen. Realtid gick längre men frågan är om gemene man egentligen kunde veta vem det var. Ulrika menar att Realtid är den stora boven som avslöjade den misstänkte – jag är skeptisk. Själv är jag mer fundersam varför vi är så eager att vilja läsa såna ingående förklaringar runt personer som är misstänkta för brott: för i ärlighetens namn så var varken Aftonbladet eller Expressen så mycket vagare än Hermele på Realtid. Samtidigt så är det något som många är nyfikna på, många diskuterade det – tidningarnas beskrivningar blir som gåtor som måste lösas.

Den andra pratan var Filip Adamo som på Newsmill förklarade att det är synd om kändisarna eftersom alla bloggar och allt twitter gör att de inte kan leva som “vanliga människor”. Karln hade väldigt märkliga argument eftersom han, när han blev ifrågasatt under debatten på Kvällsöppet av Sigge Eklund och Markus Birro, menade att det behövs kändisar men att kändisar ska ha kontroll över vad som skrivs om dem. Själv undrar jag varför ingen kopplat samman trådarna.

Problemet med Filip Adamos gråtande över kändisar är att det är ologiskt – varför ska inte de som idag är publicister utan att vara journalister (eftersom journalist uppenbarligen handlar om pressleg snarare än kvalitet) inte skriva om det vi ser när journalister som Shimoda och andra gjort det och förklarat att det är något som vi vill läsa? Varför ska vi respektera om Johannes Brost vill äta sin kabanoss ifred vid Odenplan när vi samtidigt förväntas att tycka att det är kul att se honom i kanindräkt i “Hjälp jag är med i …”? Hur kan man förfasas över att paparazzis sitter och häckar utanför Pernilla Wahlgrens hus när hon själv bjuder in Carina Berg och ett tv-team i stugan?

Det intressanta blir helt enkelt att många söker ett kändisskap och att den gamla synkroniciteten mellan skvallermedia och kändisar idag förändrats i grunden. Felet som Adamo i grunden gör är helt enkelt att utgå från att det ena skvallret är fint och det andra fult – liksom att han utan att egentligen förstå det – vet att det är svårare att kontrollera och påverka en mängd digitala publicister till skillnad mot den tidigare terrorbalans som kunde uppehållas mellan nöjes- och skvallerjournalister och kändisar.

Samtidigt är jag lite böjd att ändå ge honom indirekt rätt. För om bloggarna hela tiden väljer att skriva om det konstiga, om skvallret så drunknar snart de seriösa och viktiga texterna i en flod av gräsrotsnöjesjournalistik. Bloggarna blir då inte ett komplement, en möjlighet till att lyfta människors kunskap och insikter utan blir en del av den utveckling mycket traditionell media gått mot. Vill man som bloggare bli tagen på allvar måste man tyvärr många gånger vara bättre än de traditionella medierna. Men det är fortfarande så att även bloggare har rätt att skriva om det som a) intresserar dem själva b) intresserar deras läsare. Kvällstidningslogiken är inte tillkommen av sig själv utan bygger på människans nyfikenhet och tendens att vara lite lätt hyenalika.

Bloggar etiketter: Filip Adamo, journalistik, Markus Birro, Sigge Eklund, skotten, Skvaller, Twitter

Blondinbella och andra av ”modebloggarnas” kommentarsfält är rena vilda västern. Man kan verkligen fundera hur många hjärnceller som finns kvar hos en bloggare som väljer att spamma ett kommentarsfält på det här sättet – om och om igen:

Sen kan jag fundera om Blondinbellawannabeesen och andra inom samma genre faktiskt gillar den gigantiska mängd av kommentarer som är orelaterade till inlägg och sällan handlar om att faktiskt konversera. Samtidigt är det lite fascinerande att ett inlägg får kommentarsfält som handlar om helt andra saker.

I övrigt ska bloggar uppenbarligen helst hålla på med såna ämnen som Blondinbella och kattbloggande livstilsmänniskor om man får tro hur Jan Helin kritiserar bloggarna som skrivit om Liza Marklunds ”Gömda” och om Antonssons¹ bok som kom efteråt:

Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Det är ju lite intressant att samma Helin stod och delade ut pris till bloggare för någon vecka sedan och menade att det finns saker som bloggare är bättre på än tidningar: uppenbarligen då inte att skriva om saker som är aktuella… och att Aftonbladet satsar på att kolla vad bloggarna säger (och det utifrån en sorts tidslinje som känns meningslös). Det klingar lite tunt här faktiskt. Självklart blir det märkligt när en blogg som Kritikerbloggen kritiserar alla bloggare för att bara se en sida av saken och själv sedan avslutar med att förklara att den enda som äger sanningen är Antonsson… det drar lite löjets skimmer över såväl bloggaren som bloggvärlden i gemen. Det är en komplex fråga – och det enda som egentligen är intressant är det marknadsföringsproblematiska i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon och ännu mer kapitalisera på situationen. Eventuell rättsröta löses inte i Aftonbladet och om ”Mia” är hotad så lär hon inte bli mindre hotad efter det här.

Uppdatering: Paul Ronge skriver långt och tycker jag rätt så initierat om de problem som onekligen traditionella medier har med bloggosfären och att båda kvällstidningarna verkar använda sin makt för att rädda Marklunds skinn.

Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it. Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.

1. Antonsson har dock alla tecken på en riktig rättshaverist när man läser hennes blogg. Lite JPA-vibbar

Bloggar etiketter: Aftonbladet, bloggosfären, Blondinbella, debatt, Gömda, Isobel, Jan Helin, journalistik, kvällstidningar, Liza Marklund, Paul Ronge, sanning

Följde USA-valet en sväng via Twitter och Election 2008 medan jag skrev ihop ett par koncept. Kolla också in Bison som livebloggar om vad svenska bloggar skriver om valet. Själv startade jag upp en intressant diskussion via Jaiku imorse. Det är också fascinerande att ganska många i ens omkrets spenderar natten med att vaka in amerikanska valet. Det är rena Super Bowl-känslan ibland :).

Mesta diskussion har också varit det faktum att Filip och Fredrik frankt gått ut med att de tänker vara jäkligt subjektiva i sin valvaka på Kanal 5. Både Sofia och Jocke har skrivit om det.

Varför är det så intressant i Sverige med presidentvalet? Det är rätt få andra länder där så många TV-kanaler väljer att satsa så stort som i Sverige och både nya och gamla medier har jobbat hårt med att täcka in valet i USA så mycket som möjligt. Jag tror det kan handla om ett antal faktorer:

• Amerikanska val är roligare än svenska. Det är mer show, det är mycket sluggande och det är medialt och likt en blandning av reklamkampanj och dokusåpa.
• Obama och Palin är viktiga faktorer. Den första afro-amerikanska presidenten – och att Obama är ung och har en inte helt comme il faut-bakgrund politiskt. Palin är intressant som en ”soccer mom” på speed och självklart är hon en förebild för många av de andra soccer moms vilka redan förra valet identifierades som en viktig målgrupp för politiken. Att hon sedan är en färgstark person och har åsikter som får det att krulla sig på ryggen på de flesta svenskar.
• USA är viktigt. Och för Sverige är det viktigt både när det gäller exportindustri men också att vi har starka influenser som ett litet land med en rätt låg nationell känsla. Valet är också viktigt utifrån den finansiella oro och den lågkonjunktur som driver över världen som en flodvåg.
• Kanske kan den rätt så höga graden av politisering av journalistiken och vänsterinriktningen som traditionellt varit stark inom journalistkåren förklara det politiska intresset – och att det faktiskt påverkar befolkningen: synen att det som pratas mycket om i medierna måste vara viktigt. Dock har de senaste undersökningarna visat att svenska medier lyckats förhålla sig relativt objektiva.

Hur går det då? Drudge Report har fått tag på läckta exit-polls och den samlade bilden av tidigare undersökningar (roligt att just när jag skriver det här så pratas det om Real Clear Politics – en länk som jag hittade för flera timmar sedan via Election 2008) ger att Obama kommer att vinna.

Det tror jag också och även om Obama har en rätt protektionistisk inställning till frihandel så tror jag att världen mår bättre av en demokrat som Obama vid rodret om man ser till alternativet. Jag menar att problemet inte är McCain: må vara en konservativ jävel med kopplingar till såväl vapenlobbyn som andra lobbygrupperingar som knappast ger miljöfrågor eller freden en puff, utan möjligheten att Sarah Palin kan bli president då McCain är den äldsta presidentkandidaten att försöka bli president för första gången hittills och alltså är det där hjärtslaget från Ovala Rummet väldigt mycket närmare om McCain blir president. Det vore självklart oerhört häftigt med en kvinna på posten men kvinnan i fråga är alltför konservativ för min smak. Så Obama får min (om än lätt motvilliga röst) röst.

Uppdatering: Bisons livebloggning under valnatten där han fr a inriktade sig på att läsa vad andra i fr a Sverige skrev om valet är bra. Läs hela tråden.

Bloggar etiketter: journalistik, McCain, media, Obama, Palin, USA, valet