När jag sitter och jobbar sent på söndagkvällen snöar jag in på en del gammal svängig Madchester.
Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James (ok, de känns ändå lite off jämfört med Madchesterkärnan – och de har utvecklats åt ett lite annat håll genom samarbetena med Eno mm) och Charlatans. Läser också 100 Stegs text om filmen 24 Hour Party People:
och lägger den på minnet.
Gillade ”Control” om Ian Curtis och Joy Division, inte bara för det otäckt vackra fotot och oväntat välregisserade spelet. Anton Corbijn känns som om han skapat en hel generations känsla för grafik, bildlösningar och känsla. Jag menar – han har varit med och skapat musikvideos, skivomslag och allt annat för nästintill alla band som jag lyssnat på de senaste 25 åren.
Det som är lite fascinerande med Madchester är hur man kan se de olika banden har olika grundinfluenser och hur de sedan helt klart inspirerat andra vidare: Inspiral Carpets drivs av en ganska tuff inspiration från ska. 808 State kommer från synthhållet och blanda ihop groovet från Madchester med 808 State – där har ni tidiga The Chemical Brothers.
jämför med
(och jag minns Lollipop då Chems lirade i tältet. jävlar vad det svängde…)
Självklart är det ändå Happy Mondays, Stone Roses och The Charlatans som ändå känns som mest centrala. Och fr a Charlatans är ibland svåra att skilja från lärjungarna i Oasis.
Stone Roses har kopplingar till Primal Scream även om de är lite hårdare – mer uppblandade med ren boogie och på Screamadelica var rätt lika Happy Mondays, som i sin tur känns som klara inspiratörer till exempelvis Dee-Lite och liknande band. Lyssnar man på senare engelska band så – tja, nog har Factory haft stort inflytande och har det fortfarande.
Det som är lite kul är att jag jobbade hårt att lära mig lira ”housepiano” som var ständigt närvarande i såväl Madchester som i Northers Soul.
Uppdatering: Stone Roses firar 20-årsjubileum med en bautabox. Tjohej. Tror nog inte det faktiskt.
Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.
Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigareskrivit så är U2 det senare.
Where The Streets Have No Name
Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.
Pride (In The Name Of Love)
Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.
Sunday Bloody Sunday
Titta på det här:
sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)
Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.
Så nu till det andra:
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En avslutning på konserter som känns som ”40″ med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:
Hurt
Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.
Dead Eyes See No Future
Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.
Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)
Come Clarity
Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.
We want revolution
Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:
Wasteland
Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.
I Don’t Like Mondays
Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:
Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.
Love will tear us apart
Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.
Third Opinion/Sandy
Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.
Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.
Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)
Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:
dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)
Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?
Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?
Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?
DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)
Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.
Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.
Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.
Mymlan vill att man hittar bra kärlekslåtar för att göra något annat än FRA-postningar.
Kärlek? Själv tillhör jag knappast dem som gillar musik som är ”kärleksmusik”. Och Joshen tog U2. Och det känns fan så kul att faktiskt välja vad jag tycker är en av de vackraste låtarna om kärlek:
Susanna And The Magical Orchestras version är den bästa coverversionen av Joy Divisions original Love will tear us apart.
Någonsin.
Även om Swans ligger bra till, också Jarboe-vocalversion. Den här var riktigt kul story runt. Arcade Fire och U2s liveversion känns väl irländskt ”jiggig” och det här är inte så kul heller. The Cures version känns lite för trogen – så där när den är för viktig för att göra något eget av. New Orders är… känslomässig trots att den är verkligen New Ordersk. Roande är att den som lagt upp videon kände sig tvungen att skriva ”Joy Divison-cover”… hello, läs din musikhistoria… José Gonzales version är annorlunda – känns som om han hittat en originalinspelning; demon som Ian Curtis kunde spelat in. Nouvelle Vagues karriär på att göra om gamla indie och postpunk-Wundergraft har någon sort operesqueversion. Mest oväntade (och sämst) cover är Paul Youngs version. Hoppas att Ian Curtis ande fortfarande spökar för honom… Stone Roses är inte heller speciellt bra. Skummast måste Albert Kuvezins strupsångsversion vara. Fall Out Boy har gjort något som känns nära men ändå sitt eget – och det här är också en bra version. En sorts postpunkig synthversion. Lattjo. Arthur Baker får man ju inte tycka gör något dumt men jag vet inte vad jag gillar hans remix på originalet. Det här får en att bli nostalgisk, The Factory liksom…
Jag brukar gilla att tagga men fasen – jag har inte hunnit läsa bloggar på nån vecka så jag vet knappt vem som gjort dem. Men kanske vill Hemliga Morsan ta en sväng, Pale Green Woman och även om jag vet att de hatar det: Schmut och Dabitch. De har till och med konstigare musiksmak och större udda musikbibliotek än jag.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=07a566fe-d9b4-4a60-9aab-62c56c261f5c)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=abfc985a-5eef-4418-9305-15d4c2976446)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=808e4aab-6fb7-46f3-b010-b2ce9706a425)