Lördag. Det är sällan jag pratar med så mycket människor en lördag. Det är min lediga dag. Det är den dag då jag försöker umgås med barnen lite, fixa med administration och saker som måste lösas både privat och i företaget. Idag var det besiktning av Renaulten, den vita skrothögen. Men jag läser och det som händer är värt att göra en lucka för.
Twitter fortsätter att fascinera och nu är det #prataomdet som är intressant som fenomen (egen blogg och Facebook såklart). Det var Johanna Koljonen (@joxcy) som startade det efter en diskussion runt gråzoner och övergrepp. Det är självklart så att Assange-affären finns i fonden för det – men 99% av det som skrivs visar att det finns ett behov att uttrycka sina historier (enligt twitterstats 1300 tweets)- och då på Twitter där graden av anonymitet är valbar.
Eftersom det är flera vana mediepersoner i bakgrunden så får det också fart i traditionella medier på bred front.
Självklart har det varit flera som menat att det här bara skulle vara ett försvar för de kvinnor som får utstå mycket spott och spe för sina anmälningar av Assange. Självklart kan själva hypen innebära att några säger saker som de sedan ångrar, eller att det bara blir ett sorts spektakel. Självklart hamnade det en del diskussioner i att det mest handlade om att uttrycka manshat och liknande. Att killar som sa ”men jag är ok” kunde hålla klaffen. Efter att ha följt flödet till och från så tycker jag att det är så brett, så naket att det knappast kan sägas annat än att fördelarna överväger: att initiativet – oavsett vilken ingång man hade från början – har fått ett eget liv och kan knappast längre hänvisas till ett försvar för anmälarna i Assange-affären eller någon sorts feministisk mansbashing. Camellis gör en bra sammanfattning:
Det handlar varken om att alla män är svin eller att kvinnor är mesiga offer. Det handlar om att belysa hur vanligt det är och hur svårt det är.
Det här och flera andra initiativ den senaste tiden visar hur sociala medier, och Twitter, utvecklas till starka opinionsinstrument för inte bara en elit utan för många fler utanför den direkta mediebranschen. Det är bra.
Det är också mycket bra att en hel del foliehattar skakas om lite.
Anklagelserna mot Assange är svåra att diskutera: det är lätt att hamna i något sorts försvar utifrån att det är Wikileaks som man försvarar. Meningen att det hela skulle vara en ”honeytrap” uppgjord av CIA – med diverse mer eller mindre fantasifulla kopplingar mellan en av anmälarna och CIA. Jag tvivlar starkt på det. Och än starkare blir tvivlen när man läser Guardians sakliga genomgång av hela fallet (och oroande att Assange anser det som en ”attack” på honom). Så Michael Moores oerhört märkliga utfall mot Sverige och svenskt rättsväsende visar tyvärr att karln totalt tappat koncepterna i sitt försvar av Wikileaks.
Han gör felet som många andra – blandar ihop Assange med Wikileaks: oavsett om Assange är en idiot privat så förminskar det inte hans jobb med Wikileaks: det är två skilda saker. Problemet med Moore är att han spelar med i samma spel som alla andra – där vi snart inte har någon som vågar göra något eftersom ens privata liv måste vara fläckfritt för att något ska vara trovärdigt. Moores brev har fått ett mycket sakligt och välavvägt svar (även det på bloggnätverket Daily Kos). Som diskursen visar är att svensk juridik och amerikansk inte är samma sak. Vi har en bättre lagstiftning – och oavsett var man kommer ifrån måste man följa den om man är på svensk mark. Varför inte låta rättssaken ha sin gång?
Jag har inga som helst tvivel om att amerikanska myndigheter försökt att utöva påtryckningar efter att anklagelserna blev kända – men nej; generellt handlar det lite märkliga förfarandet i affären om åklagarmisstag och chock över den internationella uppmärksamheten.
Wikileaks har andra problem. Generellt större än den starka kopplingen till Assange-anklagelserna. Tidigare har de stora kortutgivarna, Paypal och andra stoppat möjligheten att skänka pengar till organisationen efter att amerikanska myndigheter sagt att det Wikileaks gjort är olagligt. Nu går Bank of America på samma linje. Det är ett större problem då de är en sorts logistisk del av pengaflödet och det mycket vaga uttalande som banken gör innebär att de kan komma att stänga av olika flöden av pengar även till Flattr som nu är den centrala punkten för pengar till Wikileaks. Samtidigt sjunker aktiekursen för banken då en del antar att Wikileaks kanske har avslöjanden om banken.
Det är dessa händelser som oroar. Om det nu går relativt lätt att strypa organisationers finanser som myndighet – hur mycket demokrati har vi då kvar? Genom att Wikileaks valt att gå head to head med hemlighetsmakeriet så är både Internet men också integriteten i de finansiella systemen under attack. Det är riktigt illa.
Det som Wikileaks de facto gjort är att försöka få folk att prata om det. Om övergreppen i krig, om dubbla standarder och om brott mot uppgjorda kontrakt och ingångna konventioner. Det är inte något revolutionerande i sig.
Tipscredd till @achaido, @cbjurling, @mickep2
Uppdatering: Nu när även Wikileaks själva ber att alla ska låta rättssaken ska få ha sin gång borde diverse foliehattar med Michael Moore i spetsen lugna ner sig lite. Tyvärr blir också #prataomdet internationellt sett en del av Assange-affären trots att det för länge sedan blivit något mycket större.
Uppdatering: Det är onekligen svårt med konsekvens. Det går inte att undvika att tycka att det är rent ut sagt märkligt när Assanges advokater rasar mot att dokument från utredningen runt övergreppsmålet kommit The Guardian till hands – och det blir nästan surrealistiskt:
Bjorn Hurtig, Mr Assange’s Swedish lawyer, said he would lodge a formal complaint to the authorities and ask them to investigate how such sensitive police material leaked into the public domain. ”It is with great concern that I hear about this because it puts Julian and his defence in a bad position,” he told a colleague.
Känns det igen
Uppdatering: Ännu ett svar från en jurist mot Moore.