Sån där mushy feelgood

Ganska många läser Backman. Själv gör jag det när någon tipsar om något riktigt bra. (det gäller numera det mesta – Twitter och FB är min löpsedel numera). Senaste inlägget är skönt positivt feelgood: kärlek. Läs också vilket fantastiskt kommentarsfält: det visar verkligen att det finns annat än dryga, arga och elaka kommentatorer som bilden lätt blivit efter sommarens diskussion om artikelkommentarer.

.

Självklart kom det ett svar och jag tycker sånt här är faktiskt lite småmysigt i en alltmer uträknande sociala mediesfär:

Till U (Det ha0308r a0308r inget vanligt blogginla0308gg)

Imorgon ska jag prata om vad Twitter är i Radio Västmanland (typ 12.15-tiden) och jag och @NinniU har under kvällen just pratat om sociala medier, vad det är bra till och utvecklingen – och det här blev jag glad för att hitta: det känns skönt att det fortfarande finns såna här nedslag. Och det är fascinerande att tänka hur Backmans blogg blivit ett eget litet socialt nätverk där kommentatorer börjar känna igen varandra och liksom bygga sitt hem just där.

Bloggar etiketter: , ,

Different kinds of kärlek

Disclaimer: Det här är nog för de flesta ett skittråkigt blogginlägg. Ganska dagboksaktigt och rätt personligt. Carry on liksom.

Att mötas igen efter så många år är stor kärlek, och vissa gamla goda vänner innebär luft och en skön känsla. Jag har helt enkelt haft en bra söndagkväll trots att min nacke just nu gör sjukt ont (läkare imorgon).

Tidigare i veckan fick jag en inbjudan på Facebook: ”Different Kinds spelar ihop igen”. Jag kunde inte annat än att åka ner till Grytnäs kyrka – att Mia, Pia och Anna spelar ihop igen kunde jag inte missa.

De tre tillhör de ungdomar jag jobbade med under mitt första år som präst. 1997-1998. I Grytnäs församling. De var såna som jag plockade med mig att spela så fort jag hade chansen, precis som jag senare i Borlänge gjorde med det unga Sugarplum Fairy. De spelade och spelade, sjöng sina låtar och tillsammans med alla andra ungdomar som vi hade i församlingen så var det en fantastisk tid. Dela glädje, sorg och allt annat: det var en ynnest att få vara en del av den tiden med alla underbara kids i Grytnäs. Och med alla de ungdomar jag jobbat med oavsett var.

Sommaren har varit mycket återkomster, möten med människor som varit borta ur livet ett tag, händelser och diskussioner som gått djupt in. Det är mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. På ett skönt och så där omvälvande sätt. Vad är det Tranströmer skriver: ”valv efter valv som öppnas”.

Det här blev ännu en sån dag, en händelse, som adderas.

Jag har inte varit till Grytnäs kyrka sen -98 tror jag men det var en gång min arbetsplats. Och jag möttes av stora kramar som värmde: ”du kom i alla fall!”. Det var inte bara jag som åkte ganska långt ifrån: det var lite Västerås stift late -90s som dök upp. Inklusive älskade sis och Per med Arvid. Och än en gång det fantastiska i att det ändå på nåt sätt inte gått någon tid – dessa fantastiska människor som jag känt så länge – några ända sedan mitten av åttiotalet. Det finns så mycket historia som vi delar – och trots att jag valde att försvinna in i något annat så är jag inte främmande.

Different Kinds kan numera även betitlas Different Moms och det är skönt alternativ-rockigt att packa ner musikgrejer bredvid skötväskor :). Och deras unika stämsång satt fortfarande där. Deras egna låtar och deras arr av Free fallin och End of the world: så klockrena.

När jag sent omsider åkte hem – kyrkbacken blev riktig kyrkbacke – så var solen på väg att skicka ut sina sista strålar. Det var klart väder och Dalarna var så där vackert bara Dalarna kan vara en sommarkväll.

Bloggar etiketter: , , ,

Retaliate with love

Först ett citat från Mandela:

I am not a saint, unless you think of a saint as a sinner who keeps on trying.

Jag postade en gigantisk postning om Google+ igår – hade fokuserat i flera timmar bara på den för att få den klar.

Just när den gått iväg såg jag hur mitt Twitterflöde exploderade av förfärade utrop om en bomb i centrala Oslo. Jag började följa #oslobomb och #osloexpl. Efter ett par timmar – när man började greppa att någon gone berzerk mot den norska demokratins hjärna så kommer nyheten om att skott avlossas på Utöya där mer än femhundra unga politiska aktiva är på ett läger. #utoya blir en fruktansvärd men värdefull hashtag att följa för att få något sorts grepp om det ogreppbara: att någon faktiskt kan med berått mod välja att avrätta 12-16-åringar.

Det gick inte att sluta att följa flödet. Det var som den 9/11 igen, eller Palmemordet, eller Mumbaiattackerna för flera år sen. Barnen frågade, jag följde nyhetssändningar, twitterflödet (där jag måste ge fr a @baskrud jävligt mycket credd för bra rapportering) och alla kanaler jag kunde. Senare lär jag göra en analys av hur medierna lyckades med det men just nu är det andra saker som jag känner för att skriva.

We will retaliate with more democracy

Men mitt i allt reser sig faktiskt en gigant. Jens Stoltenberg väljer att inte ducka, han väljer att inte falla in i ett gammaltestamentligt raseri, vilket inte vore svårförståeligt i den värld vi lever. Han förklarar att de som attackerat Norge har attackerat demokratin, attackerat de värden som alla står för.

No one is going to bomb us into silence.
No one is going to shoot us into silence.
No one is ever going to frighten us away from being Norway.

Samtidigt läser jag i tidningen att Nelson Mandela fyller 93 år. För mig är Mandela en av de starkaste symbolerna för både min ungdom, mina grundläggande åsikter om rätten att vara fri och att allt måste försonas.

For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.

En av de saker jag saknar med att inte tro är försoningsläran: den handlar i grunden om att genom att våga försonas med dem som gör dig illa så kan du då först försonas med dig själv. Det är just vad Mandelas eftermäle är: att han tillsammans med Desmond Tutu skapade en plattform för försoning efter apartheid. Är det någon som vågar att tänka på hur Sydafrika skulle sett ut utan denna oerhört unika idé?

Det kan tyckas naivt. Galet. Idag fullständigt absurt. En del kommer att kommentera det i stil med att jag spottar på de som dött bara att andas något om att gärningsmannen kanske inte ska brännas på bål. Må så vara.

Det viktiga är att det inte handlar om att låta gjort vara ogjort – det är att ursäkta något. Det ursäktas alldeles för mycket utan att det blir någon förändring. Men likaväl så kan inte saker straffas propertionellt: hur kan du utmäta ett propertionellt straff för det som skett på Utöya? Dödstraff? Vem har rätt att säga att någon ska dö? Den som sköt nästan hundra unga ansåg sig kunna det – blir inte vi på samma låga onda plan om vi dömer människor till döden? Vem mår bra av att ytterligare personer dör?

Försoning är det svåraste en människa kan göra – det går emot vårt djupast liggande rovdjur, den hämndlystnad som hela tiden driver oss framåt men också många gånger äter upp oss inifrån. Vi anser oss ha rätt att uppleva oss kränkta och ibland är det nödvändigt att uppleva och se sig som offer. Jag har det, du har det – det är djupt mänskligt.

Liksom att det som hände på Utöya är obegripligt och det självklara är att ropa på dödsstraff, att man önskar att gärningsmannen ska pinas länge och känna smärta. Att en person så kallt kan planera sitt terrordåd är ofattbart och får oss att må illa av hat och raseri. Så många drabbade och så mycket sönderslaget.

Men i längden – vad är det vi söker om vi engagerar oss i en diskussion om samhälle, om världen och om relationer med andra människor? Rätten att bli kränkt och hata andra personer? Även om det är djupt mänskligt – och något vi upplever vara sant och riktigt så måste man fundera: på vilket plan är det naturligt?

No one is born hating another person because of the color of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.

Många kommer nu försöka förstå allt – hatet från gärningsmannen och fler och fler kommer att ropa på hårdare tag, mer kontroll, större rättigheter till att avlyssna, ta in för förhör, övervaka. Det som inte fick hända hände – och det är ett slag mot öppenheten, mot allt som vi valt att stå för. Att då prata om att sörja och försona brukar göra människor galna.

Men det som sker nu – mitt i sorgen, mitt i allt som hänt är en fantastiskt kraft. Hat är inte lösningen. I det lilla så samlar sig personer och väljer att stå på samma sida mot mörkret. Ett exempel: Tokmoderaten och Sebastian Stenholm väljer att bytlånas bloggar. Två personer som brukar vara fly förbannade på varandra men som i det här väljer att stå enade. Precis som Stoltenberg säger om Norge.

We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.

Mitt i twitterflödet av förfärande nyheter, krassa konstateranden, dumma och smarta kommentarer så väljer en person att skicka upp en story om försoning. Den är fascinerande i sin enkelhet: hur man kan ta försoningen på allvar och förlåta för att kunna gå vidare.

Jag kan ofta fundera över om människan faktiskt är god i grunden – så mycket hat, så mycket idiotier som vi lyckas hitta på allihop. Ibland tappar jag hoppet men när jag läser vad en av de överlevande från Utöya sa i en TV-intervju kan man ändå våga se att i längden måste det goda vinna – det finns ingen annan option:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen

Uppdatering: Många har skrivit om det här.

Per Pettersson (@perzec) skriver:

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Sanne Aronsson (@sannearonssonskriver om sina känslor inför det som hänt:

Påminner mig själv om att vi aktivt, varje dag, måste ta beslut i godhetens tjänst. I kärlekens förtecken. Hat föder hat och an eye for an eye and the world goes blind. Det enda sättet att vinna är genom mer kärlek.

Markus Petterson (@lexmarkus) ger en svidande insikt:

Det är vi själva som driver hatkampanjer mot Sverigedemokraterna och kallar oss anti-rasister, det är inte någon annan. Det är vi själva som skapar ett utanförskap i samhället, där utsatta människor oavsett bakgrund förskjuts till samhällets utkanter. Polariseringen kommer inifrån var och en av oss, inte från någon annan.

En fantastisk text har min gamla studiekamrat och ämbetssyster Charlotte skrivit där hon mixar det som hänt i Oslo med den vanliga vardagen: i hennes fall hennes 42a födelsedag. En måsteläsning – självklart med referens till världens bästa bok!

Svaret är inte 42. Jag tror att svaret är kärlek.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Hat är något annat än Internet

För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

  1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
  2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
  3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
  4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Död, kärlek och nyfödelse (var: RIP Galatea)

1. Det är jävla sorgligt. En av världens garanterat bäst skrivna bloggar har gått i graven. Angela har bara stängt ner, fimpat och tagit bort :( I will miss you Angela.

Edit: Det vart ett jävla gnäll över att jag blev ledsen över att inte få läsa mer. Men då struntar vi i det då.

2. På andra håll öses kärlek i bloggosfären.

3. Johanna Nylander har valt att låta sin blogg Frihet, Fildelning och Feminism läggas ner och flyttat över på JohannaNylander.se

Frihet, fildelning och feminism föddes sommaren 2005. En god vän utmanade mig till att börja blogga, jag antog utmaningen. Efter drygt 1400 bloggposter, över 7000 kommentarer och med några hundratusentals besökare har namnet fått göra sitt. Jag tycker att nästan fem år är lagom, och jag har förhoppningsvis vuxit lite grann under åren. Dessutom finns det mycket mer än feminism och fildelning.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Till de som möttes

Hemma. Typ hela sociala media-Sverige sitter på en ö nere i Blekinge och det hade varit roligt att vara där. Nu blev det inte så, smällar man får ta. Veckan har innehållit en massa jobb, och trevliga möten med underbara människor från nu och från förr.

Idag vet jag att två av våra vänner från QS-communityn gifter sig. De träffades där. Flera andra har träffats och de första QS-barnet har faktiskt fötts.

Och i torsdags träffade jag flera av de gamla vännerna, några för första gången, och det finns ett fantastiskt band mellan oss alla.

QS var en fantastisk plats som skapades av Q och Mia under en intensiv helg. I varje fall den tekniska grunden. För övrigt var det sannerligen en kollaborativ skapelse: QS var vi som hängde där. Grundtanken handlade om att skapa ett community som gav oss som hängt på Lunarstorm, på Silverplanet en plats utan 15-16-åringar som förklarade att vi som var 25-30 är gamla gubbar och kärringar. Vi valde att göra det invitational only och alla som var medlemmar hade rätt att bjuda in genom att skapa användarkonton – och den som bjöd in tog ansvar för att den som bjudits in förstod att QS inte var Lunarstorm – för att förklara det kort.

Människor kom och gick under de åren och mot slutet valde jag att flytta ut mitt sociala medie-användande till bloggandet. Men livet på QS var intensivt, fr a eftersom flera av oss just då behövde den distanssociala närhet som det gav.

Numera är det fr a på Facebook som man följer varandra. En del finns på Twitter. Andra bloggar. Det är inte samma men de band vi skapade är konstanta.

Grattis till kärleken kära vänner!

Bloggar etiketter: , ,