Samtidigt är ålder rätt ointressant som fenomen och det lär bli mindre och mindre intressant desto längre vi lever och fr a när vi mer och mer lever ungefär samma sorts liv oavsett ålder. För det som förändras genom “moderniteten”: det enda som förändras är kapaciteten att göra saker och själva livssituationen ytligt sett. Samtidigt sker en stor förändring i samhället – där vi inte längre accepterar “kollektivet” som norm utan är individualister. Fr a så driver MeWe-generationen fram en förändring även “bakåt” och vi förändras alla i våra värderingar. 

Har ni inte funderat på vad ni kommer tänka om livet när man står där och ser bakåt på det? Kommer man vara nöjd? Vad kommer man att ångra? Jag vet inte – jag försöker att tänka mig att jag ska se till att på något sätt lyckas att balansera både det jag vill, det jag vet är bra för mina barn och det som är nödvändigt. Det är inte lätt. Men varför skulle det inte gå?

Frågan är om man offrar saker i livet. Gör man det? Eller gör man val och försöker att balansera livet på bästa sätt? Jag tycker själva tanken på att “offra” snarare visar på att man tänker sig att livet är väldigt statiskt – att det finns en sorts förutbestämd plan och en grundläggande idé som stämmer för alla hur livet ska vara och se ut. Varför skulle vi ha det? Handlar det inte om att inse att livet sällan blir det som man tänkt sig men att om man slutar att irritera sig över det, slutar att tro att den där fantastiska planen ska gå i lås – och istället ser till att ta tillfället i flykten så kommer man antagligen att lyckas bättre att balansera livet.

Jag vet inte – men har ni en plan och kommer ni att nå (eller har ni nått den)?

1. det här var skrivet när jag satt på tåget från Sthlm

Bloggar etiketter: 40 år, balansera, karriär, livet, plan

Igår var jag i Uppsala. Träffade syster efter alla dessa månader. Och i Uppsala. Jag känner inte igen mig och ändå så väl igen mig. Hon bor nere på Djäknegatan. Vi bodde så länge på Kantorsgatan 36. I vår knäppa jättelägenhet. Och syster. Så evigt sammankopplade trots att vi inte är kött och blod.

Jag kommer hem. Till ett barnlöst hus. Det är tomt. Vi sitter på altanen länge. Jag läser Per Morbergs kokbok – eller snarare de texter som inte är recept. Det är en annan person som dyker upp där. Inte den hårdföra person som blivit mediabilden. En annan – komplex person. Precis som vi andra. Komplexa och svårförståeliga. “Det är så tyst och tomt” säger hon. Och jag påpekar att om tio år så kommer det alltid vara så här.

Om tio år. Vad händer då? Jag vet inte. För jag har inte den minsta aning. För tio år sen var jag någon helt annan. En annan karriär, en annan tro (eller åtminstone en tro – idag har jag ingen som helst tro eftersom tro innebär ett försanthållande gentemot vad som är grunden för existensen). För fem år sen något helt annat. Idag är jag någonstans där jag inte ens visste att jag skulle vara för ett halvår sen.

Och jag bygger något nytt. En ny ark. Det måste gå fort. Samtidigt som jag inte kan låta det gå fort nog. För jag har allt annat som jag måste ta hänsyn till. Det som är det stabila, det enda som är statiskt eftersom jag inte har någon historia mer än den jag skapat själv. Samtidigt – historien är alltid relativ och ostadig, utvecklas och kan inte återlevas eller ångras. Bara ändras efterhand.

Så jag jagar mig framåt. En varg som söker sin flock än en gång. Och går lite sönder än en gång.

Bloggar etiketter: ark, blå, flock, historia, karriär, kokbok, Per Morberg, Personliga reflektioner, syster, Uppsala, varg