Moralismen som den nya religionen

Kvällens fundering är över om alla moralistiska ämnen som tas upp i diverse debattprogram. Är moralismen den nya religionen, när nu de gamla håller på att dö enligt en undersökning (jag tycker generellt den undersökningen verkar lite halvdan)? Moralism fyller det hål som teismen lämnat: att bygga en sorts karta och skydda det som anses vara det goda sättet att bygga ett samhälle.

Ett talande exempel är hur kvällens Kvällsöppet dels tog upp ”otrohetssajten”-diskussionen Victoria Milan (där Rusz var biologismens härförare och Perszynski mest bubblade ostrukturerat) och sedan en diskussion om att det dricks för mycket i TV. Själva debatten renderade @svenenglund att hitta ett bra bibelord. I vilket fall så  divideras frågorna även i Twitterflödet fram och tillbaka – ungefär enligt samma argumentationslinjer.

Slutsatsen i diskussionen blir ofta att samhället måste skyddas från det som ”skadar” människor. Helt enkelt så måste Något skydda människor – oftast mot dem själva. Friheten till ett eget val ska vara hårt beskuren eftersom det uppfattade gemensamma måste styra. Problemet är att vi idag inte kan göra det.

Rop på förbud mot uttryck för saker som anses som amoraliska har alltid funnits – problemet är att bara behovet som många har att säga ”jag vill inte förbjuda men…” visar att det inte handlar om moral utan moralism. Problemet är helt enkelt att vi inte längre har samma värderingsgrunder – varje människa har, och vill ha rätt till att ha sin egen värdegrund. En konstruktiv moral har sin grund i en etik som är sprungen ur en berättelse om samhället. Moralism har tappat de byggstenarna och är som ett tag utan väggar och golv.

Det bygger självklart på att människans värderingsgrund blivit mer individualistisk: jag är den minsta gemensamma nämnaren – inte en bestämt grupp. Det innebär att individen också blir den som söker ramverket. Ibland kan jag undra om individualismen har ett behov av moralism för att osäkerheten gör att vi imploderar. Kränktheten och sökande efter scapegoats följer i kölvattnet av att vi mitt i övergången från kollektivets madrasserade trygghet, där teism skapade själva förklaringsmodellen för en gemensam moral, blir osäkra när individualismen innebär att vi måste ta det ansvaret personligt. Öga för öga och regelfundamentalism dyker upp: men utan grunden i själva berättelsen om samhället. En fragmentariserad opinion blir åklagare, jury och domare i en flyktig process som mest liknar en drive by-shooting.

Värderingsfilosofiskt står vi därmed än en gång står inför valet mellan det utilitaristiska och det kategoriska imperativet – i det här fallet på en metanivå där ett etiskt förhållningssätt står mot en moralistisk regelsyn.

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Vår förkärlek till att nedvärdera

Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,