Lucka 12: Terrorism, effekt och media

Ibland är ignorance bliss. Eller att för en stund slippa veta. Det var vad jag kände idag när jag insåg att jag först vid halv tolv nåddes av nyheten om bombdådet. Hade jag haft nyhetsflasharna igång på telefonen igårkväll hade jag nog antagligen inte haft lika trevligt på julfesten.

Två bomber mitt i Stockholm. För mig som rör mig just där flera gånger i veckan på min väg till och från stationen blir det lätt surrealistiskt. Och inte så lite oroande. Insikten om att vi haft rätt stor tur ännu en gång om det nu var ett terrordåd – och att det knappast är oväntat att det händer. Oönskat och för jävligt – men den chock som en del uttrycker är lite väl naiv. Framförallt är det inte första terrordådet: Västtyska ambassaden. För att inte tala om Palmemordet.

Man kan lugnt säga att svenska medier i princip vänt ut och in på sig själva i rapporteringen om bombdåden. Vill man studera hur dagens mediavärld fungerar så är det här ett bra case: det är Tranåsbor som får uttrycka att de tycker det är otäckt att gärningsmannen (antagligen) bott där, det är vittnen som berättar om explosionen, kompisar till den ännu inte officiellt utpekade gärningsmannen som får berätta om hans religiösa trobombexperter spenderar tid med att i tidningen gå igenom hur laddningarna var gjorda, det är ledarstick om att det måste reageras och det är ledarstick som försöker förklara. Det är idiotiska uttalanden från SD:are (vill man inse hur illa korkade SD:are är ska man läsa kommentarerna här), korkade idiotier bland martyrwannabees och det träts om graden av terrorism. Sen träts det om  Carl Bildts twittrande och divideras om mediernas rapportering.

Och Aftonbladet väljer att publicera en bild på den döda gärningsmannen. Uppifrån. Går över en gräns till när det gäller god smak. Trots att man på ledarplats menat att man måste besinna sig. Det är redan bestämt att det hänger ihop med de islamistiska terrorhot som kommit till TT. Trots att det inte finns några officiella sådana uttalanden.

Det är onekligen en sorg att se. De stora orden om journalistisk integritet och liknande blir luftslott en sån här gång. Problemet är att media (och vi som sedan refererar) blir terrorns nyttiga idioter. Terrorism handlar minst lika mycket om det som nu sker i Sverige; våldsam mediabevakning, allt annat styrs undan, och det byggs en världsbild som spelar såväl terrorister som andra mörkermän i händerna som att faktiskt döda och lemlästa. Rädslan som den massiva mediebevakningen skapar, den bild som målas upp i människors huvuden om terrorister som rör sig mitt bland oss och när som helst kan spränga sig själva gör jobbet. Terrorismens effektivaste vapen är människors fantasier som triggas igång av ett dåd. Oavsett om det här är ett terrordåd, eller om det är en ensam förvirrad människa som gått på myterna om martyrskap, eller bara är en vanlig simpel svensk missnöjd psyksjuk så är det terrorism eftersom vår frihet förminskas, vårt livsrum blir mindre tryggt. Och det är vi som förminskar det. Och använder dåd som detta för att också beskära andra friheter.

Ska vi vara tysta då? Nej. Men oavsett vad som händer måste man alltid fundera över konsekvenser: både när det gäller vilka skyddsåtgärder som skapas – och hur vi väljer att berätta och prata om det som händer. Problemet med journalistikens konsekvensneutralitet är att den en sån här gång innebär att man hamnar i en helt annat läge: där man blir en del av terrorismen. Ett mjölkande av händelserna innebär i slutänden att bomben fått en hundratusenfalt högre effekt – oavsett vad dess mål och mening var.

Terrorism handlar om PR. En galet otäck insikt för många av oss. Bomber på självmördare är i sig relativt ineffektiva – men spinnet av den, diskussionerna, medierapporteringen: det ger den makt som eftersträvas. Terrorismen eller den ensamma galningen blir symbiotiskt sammansmält med medierna.

Vad kan vi göra? Egentligen inget mer än att inse att mediebevakning alltid har konsekvenser. Det är ett högt pris vi betalar.

Uppdatering: Unni Drougge (@unnidrougge) skriver vad man känner:

Twitter / <a href=@Unni Drougge: Det ?inte terrord?t i ..." />
Uploaded with Skitch!

Bloggar etiketter: , , , , ,

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Vår förkärlek till att nedvärdera

Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,