Bara så ni vet (status)

På tåget igen. Fredag kväll spenderas i sällskap med SJ. Inget nytt under solen. Ett par intensiva dagar i Stockholm. Utmanande, spännande och konstant på. Jag blir tystare och tystare på nätet – tiden till att cruncha och tänka är inte speciellt stor. Det handlar om att leverera. Konstant leverera. I längden inte bra men just nu är det just så. Det handlar ofta om det – som konsult är man inte bättre än sin senaste dragning, sin senaste preso, sin senaste leverans. Det är utmanande.

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Påskaftonsjobb

office nomad #2, originally uploaded by deep.ed.

Jag och dottern gick iväg till lekparken på ön. Själv har jag skrivit krönika för Resumé inspirerad av mitt gamla liv som teolog och mitt nya liv som konsult inom sociala medier :). Det är inte varje dag man kan sätta jämförelser med Jesus och en själv ;). Det är fantastisk vår, det är varmt och det luktar gott – en skön blandning av jord, rök från folk som eldar skräp (helt ärligt fattar jag inte den grejen egentligen – varför elda upp saker på sin egen gräsmatta liksom) och vatten. Sonen och morfadern har dragit iväg och golfat, missus och svärmodern är ute och motionerar.

Det är onekligen ett nytt liv att vara egen. Jag kan inte sucka och gnälla över dålig planering från projektledare längre. Jag vet vad jag behöver göra och får se till att göra det oavsett om det är påsk, jul eller whatever. Det är det här som är livet nu.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Jag är större än Viggo

bild-9Åtminstone är jag det på förstasidan på Resumé idag – och har större huvud än Storåkers ;)

Helt allvarligt – jag skulle fan bli skraj för mig själv…

Varför hänger jag där?

Jo ny krönika är skriven och publicerad. Och till min glädje verkar Svedjetun tycka ungefär samma sak. Självklart har den första drygskallen dykt upp och kommenterat det som plattityder. Vem fan bryr sig om kommentatorer i våra branschmedier. Själv uttryckte jag följande i samband med att Goss nya Abba-filmer lagts ut på Dagens Media och kommentarshuliganerna dykt upp:

Dagens Medias kommentarsfält borde användas i psykiatriutbildningen

Och som ett brev på posten kom ju Skugges drapa om att reklambyråer är överprisade. Micke Storåkers gör en fantastisk balansakt för att inte trampa på några tår alls även om slutet är en mycket fin spark rakt på Skugges smalben:

Relevant kreativitet är något bra och effektivt. Det visar all forskning att kreativ reklam är mer effektiv än annan reklam. Det kan vara väldigt dyrt att betala lite pengar för något som inte fungerar. Även om en person i Indien till exempel kunde skriva motsvarande krönikor som Linda Skugge i omfång, och att de var billigare, så är det ju inte säkert att det är en bättre lösning. Lindas kreativitet är värd mer pengar helt enkelt.

Ska vi översätta? ”Linda, glöm inte att du själv kan bli utbytt enligt samma tänkande som du nu applicerar på reklamare. Din kreativitet är också prissatt.”

Och Skugge har nog inte riktigt räknat rätt. Fr a så är det roande att Skugge anser att reklamare ska jobba gratis när hon själv förklarar att hon inte skriver något utan att få betalt för det. Att det sen finns svartfötter som dumpar priser är väl inget nytt? Pawlo round-kickar lite lätt med en bild som känns väldigt liggande:

Att debattera med Linda Skugge är som att lägga sig ner och sparka in en öppen dörr som redan ligger. Ehum.

Prankmonkey får avsluta med en sån snygg dropkick på fru Skugge att man blir lite tårögd:

För det som inte är i Linda – det Linda inte förstår eller vet något om – är i Lindas värld som bekant och per definition ren idioti. Och således ett utmärkt tema för en krönika. Noggrant ämnesfiskad om hos Lindas bloggläsare (eller Lindas anonyma sökordsdeep throats) och fakturerad efter konstens alla regler. Tills nästa veckas utbrott, och allt börjar om igen. Tills det med Lindas logik kommer någon självlärd och begåvad nittonåring och knuffar Linda ur boet. Eller, ja. Inte Linda, förstås. Men alla andra trötta 35-plussare. Like me!

Måste dock ge Skugge en eloge att hon lyckats att linkbaita var och varannan dag de senaste veckorna. Men jag funderar hur hon nu har tid? Har hon skaffat barnflicka och flyttat in till stan?

Uppdatering: Well Linda. Det är ju enkelt – det är bara att säga saker om din tid, ditt liv eller så ;)

Uppdatering: Ehnbomcom har skrivit om min krönika och håller med:

Reklam är inte konst. Det är möjligen en konst att göra bra reklam. Som säljer.

Tyvärr visar en del kommentarer att jag sannerligen klev på en öm punkt…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Nu är den här

Min första krönika för Resumé ”Dags för reklamare att börja fildela”. Publicerar den i sin helhet nästa vecka på NiclasStrandh.com.

Dock får fan de skärpa sig. De kan ju inte bara skriva saker lite som de tror? Jag är inte grundare av HCO! Så jävla pinsamt.

Tack Tobias för att du ändrade det. Hoppas nu att det blir en ändring i papperstidningen; en rättelse i nästa nummer är det minsta som Resumé kan göra.

Heimer & Company Reklambyrå grundades 1982. Historien är intressant eftersom det började med Heimer Sportaffär som slog sig på postorder. Sonen, Björn Heimer, började att göra katalogen och det ena gav det andra och snart var postorderkatalogproduktionen en reklambyrå. 1999 tog nuvarande huvudägare, Eva Wikner Grahnström över byrån och har drivit den sedan dess.

Bloggar etiketter: ,

Övning i personlig postning

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,