Jag har varit på föräldramöte i barnens skola idag. Idag skulle vi stadievis få information om Lgr11 och nya skollagen. Sen skulle vi få diskutera klassvis runt klassens frågor (klassresa, mobiltelefonproblemet, klassföräldrar etc.).
Rektorn på barnens skola är inte den jag skulle anmäla till tävlingen Sveriges mest strukturerade rektor men nu hade hon minsann fått en film från Skolverket som informerar om allt nytt inom Lgr11. Tyvärr verkar Skolverket anse att den är alltför viktig för att läggas ut på sin sajt – eller på sin Youtube-kanal (och logiken mellan vilka filmer de lagt på sin sajt och på Youtubekanalen förstår jag inte men det hör mer till mitt professionella liv). Tack vare @macsolve så hittar man den här.
I korthet går den ut på att det är en manlig voice-over: för berättarröst är fel att säga som snabbt och mer likt text-to-speech-programmen förklarar allting i en galen fart till en powerpointpresentation. Det är inte pedagogiskt för fem öre och när de kommer till att förklara den nya betygsskalan fnissar jag till: det är så tjänstemanna-aktigt gjort att alla bara skakar på huvudet. Ingen förstår någonting. Avslutningen förklarar att man minsann kan läsa mer på webben och rabblar upp ett gäng webbadresser.
Jag twittrade ut följande tweet:
För jag tycker det. I både Lgr11 och skollagen skrivs föräldraansvaret in och det är mycket bra. Problemet är att man då måste se till att det som man förväntar sig att föräldrar ska förstå för att kunna ta sitt ansvar också förklaras så att normalbegåvade människor – och helst även de som inte ens når den graden av intellektuell stringens – faktiskt kan förstå och på så sätt ha en chans att ta sitt ansvar.
Rektor spädde sedan på med att gå igenom ett gäng slides runt hur hon tänkte att skolans värderingar ska se ut, saker som hon förklarade att hon ännu inte ens förankrat internt gjorde mig ännu mer irriterad. Det är dåligt ledarskap och även det helt klart nedvärderande mot inte bara lärare utan också mot oss föräldrar.
När jag tänkte vidare på framförallt filmen blev jag ännu mer förbannad. I matsalen satt dels en kvinna med gravt hörselhandikapp som hade med sig en person som skrev in allt som sades på en skärm liksom två tolkar som (försökte) simultantolka till somaliska. I rummet sitter också föräldrar som kommit från olika delar av världen och som inte har svenska som modersmål. Det finns inte en chans i helvete att hörseltolken eller språktolkarna kunde hinna med att göra det som sas på filmen begripligt och när inte ens vi som pratat svenska i hela vårt liv fattade vad som menades – hur ska då en nysvensk göra det?
Att förstå något innebär att man blir trygg – och trygga människor kan ta det ansvar som avkrävs av en.
Som marknadsförare och innehållsstrateg blir jag mörkrädd för hur våra skattepengar används för att skapa information som skjuter både över men också bredvid målet: om det inte till och med klickar. Om jag släppte iväg en sån här produkt skulle jag aldrig få ett jobb igen. När jag satt med en kund och gick igenom en del informationsmaterial för ett tag sen kom vi fram till att information inte måste vara tråkig. Det är en insikt som Skolverket borde komma till. Men också att om jag som copywriter inte skriver saker som gör att mottagaren känner både ”wow” och ”aha” så kommer min text inte göra sitt jobb. Skolverkets film gör inte sitt jobb. Den gör bara människor mer osäkra, frågande och den kommer snarare att skapa främlingsskap inför nya läroplanen. ”Det var bättre förr”.
När Skolverket väljer att göra en sån film – och när man senare försöker att dyka in på deras sajt och läsa om vad som gäller och möts av en mur av kanslisvenska, utredningstexter och dåligt förenklad information så skapar man inte jämställda möjligheter för alla barn och unga att klara skolan.
Det handlar inte om någon digital klyfta – det handlar om att statliga myndigheter skapar en intellektuell klyfta, en kunskapsklyfta mellan de som har en chans att förstå (typ akademiskt skolade, vana att läsa många och invecklade rapporter) och de som faktiskt inte har den möjligheten (typ 95% av resten av världen).
När jag gnisslade som mest på Twitter fick jag ett svar från en gymnasielärare som handlade om att skolfrågor är så komplexa att det är svårt att göra dem lätta. Eftersom jag är en snäll typ (numera) så frågade jag vidare men insåg att den synen gör att vi aldrig kommer att kunna bli en kunskapsnation. För om man från skolans håll väljer att se frågorna som så komplexa att de inte kan göras förståeliga så har man i värsta fall gett upp men gissningsvis handlar det om att man har så dåligt självförtroende att man måste göra saker komplicerade för att känna sitt eget värde: ”vi förstår minsann det här”. Oavsett kan man då sätta vilka stolta mål som helst – vi kommer aldrig att nå dem.
Om det är så att vi låtit skolan bli så komplex att det inte går för vanligt (trevligt – vi är ju i Borlänge) folk att greppa så måste frågorna göras enklare. När jag jobbar med grundläggande varumärkesstrategi och möter en struktur som är komplex så måste strukturen förenklas – annars kommer den inte att överleva och så är det med vilken organisation, vilket fråga som helst: om något tillåts växa sig för komplext så kommer det att slutligen bli impotent och ineffektivt. Man kommer aldrig ha en chans att nå målen man sätter upp. Själva komplexet av svårhanterade saker blir ett självändamål – och människor ser därmed lätt sin uppgift vara att försöka att hantera detta istället för att se vad målen är och hur man enklast, mest effektivt kommer dit.
En del skulle utifrån filmen och utgångspunkten att det nu är ett stort föräldraansvar inskrivet i läroplanerna – maskerat till samarbete mellan skolan och hemmet – att det då är föräldrarnas ansvar att informera sig om allt det nya. Well: be mig då inte sitta i en matsal och bli matad med en dålig film som inte informerar mig. Det är statens – och därmed Skolverkets – skyldighet att ge mig den information jag behöver för att faktiskt kunna hjälpa mina barn att klara av skolan. Och det oavsett om jag har två akademiska examina eller om jag bara gått ut grundskolan. Det gör man inte. Och det är respektlöst mot föräldrar, det är respektlöst mot de lärare som kämpar för att ge mina barn den bästa skolgången och det är fan i mig respektlöst mot barn och unga som ska få kunskap och färdigheter nog för att driva Sverige vidare: oavsett om de är födda i Falun, Sarajevo eller utanför Mogadishu.