Det heliga Titanic

Jag trodde jag skulle få hjärnblödning när jag läste hur min vän Brygubben blivit refuserad i ett av kyrkomötets programblad. Varför bryr jag mig? Jag vet ärligt talat inte – men jag blir förbannad intill att vilja slå sönder något. Nånstans djupt inne i mig finns fortfarande ett minne, ett sorts ärr av den passion, det engagemang som jag gick in i kyrkan med. Och kanske beror det på att jag tidigare stått och pratat med en amerikan och försökt förklara upplägget att Svenska kyrkan är politiskt styrd av samma partier som styr staten – och han tittade på mig som om jag berättade att månen ramlat ner och var full av ost.

Kyrkan kommer att dö. För hon vill inte förändra sig. Jag är ledsen för alla de som dras med ner i djupet när hon sjunker. För skeppet håller inte längre. Det är ett Titanic. Och isberget heter ett modernt, individualistiskt samhälle.

Uppdatering: Den person som refuserade Martins krönika, Henrik Pederby, har uttalat sig i kommentarsfältet och tyvärr blir det ännu mer sorgligt när en person som ska vara informationsansvarig helt enkelt visar att inom kyrkan så fäller man fortare än man tänker sig för. Att den imaginära borgfreden inom kyrkan (den är minst sagt väldigt imaginär) skulle oroas av att en person som Martin Garlövs ironiska anslag gör att jag än mer känner att det knappt är torrt på däck på kyrkans båt.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Harry Potter och Len Howard, och mitt liv

Det finns en passus i första Harry Potter-boken där översättaren förklarar att Dumbledore gillar citronglass men där det egentligen handlar om en speciell sorts citrongodis som bara finns att få tag på i England.

Jag tänker på det när jag nu två dagar i rad har träffat min gamle vän Len Howard. På den där godissorten som både är söt, syrlig och kanske till och med lite bitter. För att träffa de personer som betytt så mycket för en under så många år – träffa dem nu – det är allt det. Så många känslor och så mycket saker som borde bli sagda – eller som man borde låta vara.

Professor Dumbledore

Det hela började med att vi visste att man i Stora Tuna Prostgård körde “Harry Potter Experience”. Solstickan var där på fredagen och vi sa åt honom att om han träffar nån som är gråhårig och pratar bruten svenska och är professor Dumbledore så måste han hälsa. Samtidigt var ingen av oss speciellt säker på att det skulle vara så. Och det ville Solstickan såklart inte. Han är tio år och sånt där är pinsamt. På fredagkvällen var jag och HS ute på stan, käkade på Bakfickan och hade beställt biljetter till nioföreställningen av “Flickan som lekte med elden”. Vi tog vägen genom själva stan; och där mitt på gågatan ser jag en gammal man som jag så väl känner igen, trots att det är åtta år sen vi senast sågs. Len Howard.

Vi pratar, kramas och pratar så fort vi kan eftersom vi har en film att passa. Han säger allt det där som får hjärtat att göra lite ont, på tio minuter lyckas vi prata om det väsentliga: hans hjärtsmäll, att jag inte längre är präst vilket för honom är en sorg och om kyrkan som inte förstår bättre att ta hand om sina “stjärnor” som han säger det. Och vi hinner prata döden, tro och vi gör det eftersom det är ett sätt som vi bara kan. När man känt varandra så länge som vi gjort.

Vi lovar att komma ut till prostgården på HPE. Vi går på bio och jag bär med mig mötet hela tiden. Och den där gnagande känslan jag har med jämna mellanrum blir starkare. Det är någon som petar på mig.

Hogwarts för fyra dagar

För att göra en snabb återblick: Len Howard har jobbat många år i Västerås stift. Han fastnade här när han, som fransiskan-novis var på besök i Sverige blev förälskad i en tjej och fick lov att sluta vara soon-to-be-friar. Han har jobbat med ungdomar i hela sitt liv. Han är en av de viktigaste motorerna i att Västerås stift blivit vad det blivit: ett stift där rollspel, där fantasi och där ungdomsarbetet är det viktigaste. Hans lätta galenskap och ständiga skratt har inspirerat till att göra allt det som görs, och skapat så många stjärnor som inte är konforma med det som är “kyrkan”. Eller “företaget” som han själv säger med sin omisskännliga engelska brytning. För var det något som han lärde mig var det att man inte behöver älska kyrkan men man ska älska Kyrkan. Idén är det viktiga – inte själva strukturen som människan skapar. Och genom åren var jag med och skapade Kyrka med honom.

Vi jobbade mer än ett år med en musikal i Köping, som han köpt in och översatte – och som direkt i samband med första övningen jag insåg att behövde bearbetas rejält för att bli spelbar. Vilket jag gjorde. Jag översatte Lens översättning, såg till att skriva ihop det hela så det blev spelbart och hanterbart för vår produktion och vi skapade en musikal som spelades under någon vecka i Köping med närmare hundra deltagare, full orkester och där vi bland annat tog in en känd engelsk skådespelare som regissör. Jag var best boy – styrde och ställde, assisterade, regisserade en del. Jag var 18 år och gick i gymnasiet.

Len fick oss att älska rollspel. Han jobbade fram “Vägen” inspirerade till rollspelskonfirmander, till att våga ta fantasin på allvar och han började “babbla” om Harry Potter när den släpptes.

Len hade ett garden party 1989 som jag och AK, min gamle vapendragare, åkte på. Där mötte jag HS för första gången.

Len, Lena och Jenny

När vi sen åker ut till prostgården så möter vi Len, och vi möter flera andra ur det “gamla livet”: Pontus, Pia, Lena, Cecilia, Hasse.

Det är underligt. För till viss del är det så självklart och till viss del… så är ju jag avhopparen. Det finns en sorg och saknad som inte uttalas. En massa frågor som ännu inte besvarats.

Och jag får brottas med mina demoner lite igen. Det är svårt att förklara och kanske är det bara Len som förstår för när vi där på natten dök in i att jag valt att avsäga mig ämbetet så sa han “det smärtade och sårade” och jag sa “men jag kan inte ha det kvar om jag inte tror” och då sa han direkt: “nej, då ska man inte ha kvar det”. För han har nästan varit munk, men valde att lägga av sig de löftena när han inte kunde uppfylla dem. Det är samma sak med mitt ämbete.

Jag tänker på vad som kunde varit och inser att det inte är meningsfullt nu. Jag är där jag är nu och mycket av det jag gör idag har jag lärt mig av mitt gamla liv. Mycket av det jag gör idag är tack vare inspiration av denne fantastiske engelsman, Len Howard. Han är som den där citrongodisen: söt, syrlig och inte så lite bitter på vissa saker i kyrkan. Och jag är honom evigt tacksam för allt.

Bloggar etiketter: , , ,

Kyrkovalet borde läggas ner

Jag kan inte för mitt liv uppamma något engagemang i det och jag blir faktiskt mest irriterad när jag läser om att mina farhågor, mina åsikter då jag en gång var en del av kyrkan besannas värre än vanligt.

Först och främst. Ett demokratiskt val måste på nåt sätt ha en någorlunda andel av väljare för att faktiskt vara demokratiskt. I samband med EU-valet ifrågasätts dess giltighet då det ligger under 50 % av de röstberättigande. Kyrkovalet renderade 2005 12 % valdeltagande. Ursäkta mig men – är det ens någon mening att prata om demokrati i det sammanhanget? De senaste 75 åren har valdeltagandet i kyrkovalet aldrig varit mer än 25 % av röstberättigade:

64207a008b05932abe09a7049fe658ce

Kyrkovalet kostar stora pengar: 156 miljoner kronor. Det är cirka 800 000 som röstar av de 6,7 miljoner medlemmar som kyrkan har.  Det berör väldigt få. Skillnaderna mellan de som ska väljas in är miniskula. Värdet av att dra igång en valapparat är knappast mätbart. Kyrkan som kommunikatör är usel. TV-reklam om kyrkovalet bygger på en kampanj om bön. Kan ingen slå den som plannat det i huvudet?

Problemet är att kyrkan inte är en organisation som kan styras av politiker. Det är ologiskt för människor och det finns inga som helst incitament för att välja politiker som ska styra en organisation som handlar om tro, om passageriter och som i sin tur är delad mellan klerikalitet och politiska beslut. Politikerna försöker ständigt påverka det teologiska innehållet samtidigt som diverse ämbetsbärare blir politiker för att styra de frågor som den politiska delen av kyrkan styr. Det är en mashup istället för klara gränssnitt – och det hela blir snarare en jävla röra.

Idag har en del förklarat att det är “mitt” (det är ett generellt upprop men ju självklart riktat mot mig som fortfarande medlem och därmed röstberättigad) ansvar att rösta i kyrkovalet för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkopolitiken. Jag menar att ett sånt upprop är felaktigt. Två olika vinklar gör det till både illavarande och icke-strategiskt upprop:

  • Precis som när det gäller Aftonbladets vägran att ta in politisk reklam från SD medan resten av partierna (däribland Vänsterpartiet med sina många hårdföra kommunister och leninister) får köpa sig annonsplats, (vilket är principiellt1 upp till den som äger mediet, men demokratiskt  minst sagt en smula skralt) så är det enligt mig odemokratiskt att driva på folk att rösta i ett val bara för att några personer inte ska få vara med i beslutandeställning. Om man som parti vill hålla SD stången borde man väl se till att man har så pass intressanta erbjudanden och fr a lägga rejält med krut på att kommunicera det istället för att få en massa vanligtvis demokratiskt sinnade och intelligenta personer att förklara att man ska använda sin demokratiska rättighet i kyrkovalet till att hålla ett parti utanför? Själv tycker jag SDs politik är fullkomligt uppåt väggarna och de har inget vettigt att säga i min bok: men de har rätt att säga det och rätt att – om de får människor att rösta på dem – sitta i vilka jävla fullmäktige och nämnder som helst. Problemet för kyrkan är inte SD – det är att de politiska partierna som redan sitter där inte gör sitt jobb och det jag tidigare skrev: att det inte finns incitament för ett högt valdeltagande nog för att på normal väg undvika SDs idiotier.
  • Själv tycker jag det vore bra om SD kom in i olika politiska finrum. För det innebär att de tappar sitt starkaste varumärkesvärde: att inte få vara med och att vara outsider. Jag vet inte en enda kommun där partiet fått plats i fullmäktige där de faktiskt fått speciellt mycket plats, i de flesta har de snarare försvunnit från agendan genom att de nu får ta ansvar för realpolitiken.2Vilket innebär att man måste kunna räkna och läsa3. Det är samma sak som gäller för kyrkovalet. Problemet är bara att det är väldigt många som sitter för andra partier som har samma problem. Så visst kan oron vara befogad: om SD råkar få till några fullmäktigeledamöter som har ett par hjärnceller intakta kan det bli knivigt för övriga av de politiska partierna. SDs förhoppning om att kunna slå undan benen på samkönade äktenskap och liknande är knappast hotande – Svenska kyrkan kommer aldrig att lyckas besluta sig om det ändå. Se bara på kvinnoprästfrågan: som princip är den löst men praktiskt så får kvinnor som bär kragen fortfarande kämpa och blir sedda som B-laget. Så chansen att SD på något sätt får något inflytande i kyrkan är liten: och deras åsiktspaket är tyvärr inte långt från åsikterna hos många svartrockar inom kyrkans ämbete.

Och när jag läser sånt här dravel från Irene Gustafsson, sosse inom kyrkopolitiken blir jag bara än mer övertygad om att kyrkan och politik inte har ett skit med varandra att göra. För de enda partierna som faktiskt vågar titta på en möjlig framtidens kyrka är de som är politiskt obundna: det är det mest logiska för en organisation som kyrkan. Att driva en i det närmaste förtalskampanj mot POSK och andra partier som vill ha en kyrka som är kyrka och inte en nästan-statlig-gudomsinstitution visar hur illa det är ställt. Elitism bygger på att stänga ute och det är precis vad både Irene Gustafsson och andra väljer att föra fram som ett viktigt argument för att rösta i kyrkovalet om några timmar. Folkkyrka är inte något som skapas genom demokratiska val4 – det är vad kyrkan är: ecclesia – där människor samlas i bön och tro. Det vore bra om politiker som ska sitta i kyrkan kanske läste bibeln och tog lite exegetiska kunskaper innan de uttalar sig.

Att Mona Sahlin skiter i kyrkovalet och grattar sin kompis Bindefeld tycker jag är ett gott val. Och det konstigaste är inte att kyrkominister Adelsohn väljer att vara på samma fest – det är att det finns en “kyrkominister”: senast jag kollade så var Svenska kyrkan inte längre en statskyrka… Om vi ska ha en kyrkominister tycker jag vi ska ha en bloggosfärsminister. Och en WoW-minister. Allra minst.

DTs ledare sätter fingret på det:

Kyrkan och staten separerade för nio år sedan. Det är dags att fullborda skilsmässan.

Själv har jag gjort mitt val. Det är ett val som är en logisk följd av det här men också har jag insett att det är nödvändigt – men för mig väldigt stort och faktiskt ändå svårt:

jag kommer att gå ur Svenska kyrkan.

  1. Åsa Linderborg är för övrigt en person som de senaste veckorna uppvisat en så fascinerande frånvaro av logik och konsistens att det här blir roande []
  2. och tyvärr måste jag säga att mina farhågor när det gäller Piratpartiet besannats i det här fallet: realitetens politiska harvande drar tänderna ur såväl tigrar (pp) som hyenor (sd) []
  3. Och jag tycker det är roande att diverse kulturpersonligheter gärna drar en lans för alla gamla maoisters rätt att tycka samma sak som nazister men om någon varit nazist så är det fy fy… []
  4. det är sjukt roande att POSK och exempelvis Martin Garlöv anklagas för att vara högkyrklig: jag garvade högt []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Office nomad Strandh

Idag är Niclas Strandh digitalPR utlokaliserad eftersom hantverkare och städerskor slåss om platsen där hemmakontoret ligger. Dagen började med att dottern spelade solo i Hagakyrkan – hon var fantastiskt duktig!, sjöng med klassen – vilket också sonen gjorde. Själv stod jag längst bak med Målaren. Och det slog mig – nu när jag lagt så lång distans till mitt gamla liv – att det är rätt konstigt att det ska vara så självklart att skolan går till kyrkan för att göra påskavslutningar. Det är ju faktiskt ensidig religiös propaganda. Självklart ska ingen skugga falla över den lokala församlingen eller Ann-Gerd Jansson; men det är onekligen så att kyrkan fortfarande ses som en kulturinstitution och att kristendomen på något sätt är generellt ansedd som det svenska. Rätt ruggigt egentligen.

Nu sitter jag på McDonald’s i Kupolen och försöker att jobba en del. Det går så där. Ont i ryggen, dålig sittställning. Får se vart jag drar vidare sen. Mitt lunchmöte med min ekonom (nej, Sara är ingen ”tant” :)) blev inställt så jag fick helt enkelt hitta någon annan att luncha med. Det blev frun.

Uppdatering: Svårt att vara glamorös officenomad i Borlänge. Fick bli att låna ett tomt kontor på lunchsällskapets arbetsplats.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Noterat

En intressant sak är att polisens nya (som sannerligen varit en vaporware) radiosystem Rakel också problematiserar journalisternas möjligheter att följa det som händer ”på stan”. Oscar på ST skriver en intressant bloggpost och påpekar att det i det nya avlyssningssäkra systemet finns en viss fara:

Faran med Rakel är att mer makt hamnar i polisens händer. Om de inte vill berätta något kan de helt enkelt låta bli, och vi (och ni medborgare) kommer aldrig att få veta om det.

Mer poliser. DVIJDVS skrev en oerhört skrämmande postning som jag inte kan länka därför att hela bloggen är försvunnen! Det hela handlade om att hennes sambos chefer, poliser, hade kallat in honom och förklarat att de hade synpunkter på hennes blogg. Det är fasen upprörande! Inget i den bloggen handlar om något som de facto hotar polisens arbete. Ett typiskt exempel på när analoga värderingar möter den digitala verkligheten.

Inte bara Tribune-mediehuset i USA har stora problem (inklusive Chicago Tribune och Los Angeles Times), liksom att NYT lånar pengar. Även Dalademokraten dras med stora ekonomiska problem. Vi kommer säkert att skriva mer om det på Same Same men det handlar knappast bara om finanskrisen utan det faktum att papperseditionerna sjunker som stenar och att man inte hittat, eller ofta brytt sig om, att hitta affärsmodeller för nätet.

Pris för den märkligaste bortförklaringen står prästen Anna Evertsson i Heliga Trefaldighets Församling i Kristianstad för i samband med att sagt nej till att låta nära anhöriga spela en CD på en begravning:

En gudtjänst är offentlig och öppen för alla, inte bara de närmast sörjande. Om man väljer en cd-skiva kanske man behöver en förklaring. Det blir för privat.

Sicket skitsnack. Alla dem som varit inom kyrkan vet att det snarare handlar om uppnästa, uppblåsta kyrkomusiker och präster som har en märklig syn på kyrkorummet som heligt (var inne på det här). Och det är onekligen så att kyrkan måste inse att de – liksom traditionalistiska mediehus – inte längre kan försöka att skyffla människor i skock.

Det här är verkligen kul. Max Planck-institutet lyckas plocka upp en text som i princip säger ”MILF” :)

Bilbranschen ligger globalt illa till. Både Volvo och SAAB ligger på sina amerikanska ägares säljlista. Nånstans handlar det idag om att tänka utanför boxen – och oavsett om det är vettigt så gillar jag idén som ingenjörsfacket ger: slå ihop dem! Det är ett annat sätt att tänka istället för att bara tänka att svenska staten plötsligt ska bli bilföretagsägare…

Terri Eriksson tar upp det faktum att föräldrasajter antagligen är de verkliga nätmobbingsajterna – inte att det är ett ungdomsproblem. Modigt att göra det – för jag har fått höra hårresande historier från sajter som inriktat sig på barn och familj.

Lågkonjunkturen. Jag har försökt att hålla mig ifrån att skriva för mycket om det. Dels är det för invecklat och dels är det så extremt – de flesta ekonomer är överens om att de inte har något facit (bra om vems felet är här). Varslen står som spön i backen – och jo, det är inte helt enkelt att vara konsult idag. Arbetsförmedlingen släpper riktigt deprimerande siffror till medierna. Och det är fler och fler som börjar att fundera hur mycket svarta rubrikerna påverkar själva konjunkturläget. Problemet med AFs prognos är att man valt att endast intervjua och inte räknat med demografin.

Humblestorms VD Mermosh Saatchi intervjuas om att vara så ung och VD osv. Jag antar att hennes val retar såväl knallpulverfeminister och kristdemokratkonservativer. Jag tycker hon har en laid back-stil som jag gillar runt allt med livet och småbarn. Jag är själv less på diskussionerna om hur länge föräldrar ska vara och dividering om att lagmässigt dela föräldraledigheten. Låt folk göra som de vill.

Annat intressant: om förändringar och slutet och början på politiska eror. Dags att rensa teknikgarderoben? Wired hjälper till. Och Webmonkey dissar ITunes.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A slightly case of realism

Nu är det på pränt. Nu har jag fått protokollsutdraget där jag förklaras som obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst.

forreal.jpg

Visserligen är det på mitt eget initiativ men självklart känns det i hjärtat.

Andra om: , , , ,

Bloggar etiketter: , , ,

Gnarf

Klockan är tio och jag har semester. Jag är ensam hemma och ändå har jag alltså varit uppe i nästan en timme. Antagligen beror det på att min galopperande dagvilsenhet gått över och jag vet att det är måndag. Och egentligen skulle jag jobbat – om jag inte hade haft det där underliga påfundet semester…

Ledighet är otäckt. Åtminstone för oss som är riktiga arbetsnarkomaner. Problemet är att vi ofta också är riktiga ämnesnördar. Det innebär att jag kan jobba med reklam, strategier och allt sånt oavbrutet om jag fick men jag kan inte överföra intensiteten till att exempel måla klart trappen, sätta upp två lampor eller klippa gräset.

Många pratar om arbetsnarkomani lite vagt – ungefär som många förr pratade om utbrändhet när man var lite trött. Själv har jag erfarenhet av båda i hardcore-form. Jag är arbetsnarkoman, kliniskt diagnosticerad av min terapeut. Jag känner igen mig när andra addicts pratar om sin narkomani, även om det då ofta handlar om knark, spel eller sex. Och jag har redan bränt ut mig hårt en gång – så illa att jag blev tvungen att helt byta arbetsinriktning.

Just detta pratade jag med Essa om igår. Hon oroar sig för att jag ska åka ner i diket igen. Jag är inte så orolig – idag har jag mer att säga till om, det är enklare att förändra byråns inriktning (även om det kan vara frustrerande med kunder som inte gör som man säger…). Att försöka förändra kyrkan var mer som att om och om igen ta sats och springa rakt in i en stenvägg med huvudet före.

Så vad ska man hitta på en måndag, första dagen på tre veckors semester? Jag ska sätta upp de där lamporna. Och eventuellt tar jag ett tåg ner söderöver i eftermiddag. Då måste jag packa och är det något som jag hett och intensivt hatar så är det just att packa. Och att ta mig från punkt A till B. Jag har fan resefobi. Genom livet har jag tackat nej till x antal möjligheter bara för att jag tycker det är så jävla jobbigt att resa iväg. Att jag ens kom iväg till USA ’94 är ett mirakel. Jag försöker att hela tiden ändå utmana fobin – jag är ju för fasen kognitivist – men då sätter andra käppar i hjulet. Själv ville jag åka till Farnham i höst men inte HS. Så då blir det inget Farnham och Euromeeting för mig heller. Säkert lika bra det.

Ibland känner jag mig som Ferdinand:

”jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna [min dator]”

.

Säkert beror det på att det här huset är det enda som jag kan kalla hem (förutom mitt kontor då…), att jag har en 24 mbits lina och ett trådlöst nätverk, en skön soffa och ett benvänligt soffbord. Och inga uptighta åsikter om vad som är rätt eller fel att göra på sin första semesterdag.

Igår började jag på en postning om rädsla och generaliserande. Den blev så där tråkigt akademisk. Slutsatsen är i vilket fall att det är för människan onormalt att inte generalisera faror – vilket gör att det aldrig kommer att funka att säga: ”jamen det är ju inte alla [x] som gör [y]” eftersom vi i vår reptilhjärna generaliserar hur något som är farligt ser ut. Naturen är funtad så för överlevnad – problemet är inte att människor är världens farligaste däggdjur (det vet vi ju) utan att vi också försöker att ta bort alla normala (läs: naturliga) instinkter som signalerar fara. Det vi däremot måste göra – för att kunna vara civiliserade (jag är skeptisk till att man sätter civiliserad i kontradiktion mot naturlighet) är att säga ifrån till dem som gör något farligt och därmed utsätter hela gruppen för faran att ses som farliga. Det gäller alla grupperingar och det känns lite underligt att media gör muslimer exklusivt utsatta för generaliseringar.

På nyheterna såg jag också en muslim som frankt påpekade att kristna aldrig blir utsatta för såna generaliseringar som muslimer blir. Jo tjena. Jag har jobbat som präst – därmed blev jag sedd som såväl kvinnoprästmotståndare, homofob och motståndare mot alkohol, tobak och svordomar. Plus att flera ansett det vara ok att på grund av diverse katolska kollegor kalla mig pedofil. Så kom inte och säg att kristna personer inte blir utsatta för generalismer på grund av idioter som Dag Sandahl, Kristi Brud och Ulf Ekman (för att inte tala om diverse amerikanska katolska präster…).

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , ,

En timme en minut

Dålig dag. Kroppen skakig, själen gråter svarta tårar. Hon frågade: ”hur gör du?” och jag kan inte se någon mening med att åka ner.

Till hennes föräldrar, till hennes stad, till hennes bakgrund.

Så många år har jag levt i den. Och ändå är jag alltid en främling. De är tajta i släkten. De har få andra vänner – de har alltid umgåtts med varandra. Och jag är fortfarande en främling. Efter sexton år fortfarande outsider. Och nu – när jag inte har något eget kvar – är det jobbigare, svårare att förhålla sig till. Jag har ingen bakgrund, ingen släkt, inget någonting. Jag har ingenstans att ta mina barn. Jag har bytt vänner ett antal gånger och det blir färre och färre varje gång.

Demonerna är här igen. Det är väl därför kroppen skakar. Medvetenheten om deras närvaro. Känslan av deras andetag.

Jag träffade en gammal kompis i fredags. Han började prata tro och förklarade att det svåraste för honom, som stirrat döden i vitögat fjorton gånger senaste året, är att jag inte längre tror. Han, med en skör tro, ser mig som var präst på hans brors bröllop tappa tron.

Det skakade mig.

Jag var tvungen att sluta för att jag inte klarade av att ta ansvar för alla människors liv och tro. Men ansvaret kommer jag inte undan – nu är jag ett hot mot tron. Det är kanske inte så konstigt att det är tyst. Kyrkan, gamla kollegor – tystnaden är monumental. Total – en knappnål låter som en atombomb.

Jag blev sjuk. Jag bestämde mig för att inte gå tillbaka till jobbet. Sakta skedde förändringen och en dag insåg jag att universum blivit tomt. Utan Gud. Utan det koncept i vilket jag levt så många år. Som jag hade vigt mitt liv till.

Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade – jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud – det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.

Jag sörjer alla dessa år som jag lagt ner på en organisation som inte orkar ta hand om sina skadade och stupade. Det är ett slagfält. De retirerar men lämnar kvar sina skadade att klara sig själva.

”Hur gör du?” Jag vet inte. Jag vet inte om jag åker ner, jag vet inte om jag avsäger mig ämbetet. Allt jag vet är att jag trots allt har överlevt de mörka åren. Det är jag själv som hittat kraften att leva en dag till, en timme till, en minut till.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,