Jag kan inte för mitt liv uppamma något engagemang i det och jag blir faktiskt mest irriterad när jag läser om att mina farhågor, mina åsikter då jag en gång var en del av kyrkan besannas värre än vanligt. Först och främst. Ett demokratiskt val måste på nåt sätt ha en någorlunda andel av väljare för att faktiskt vara demokratiskt. I samband med EU-valet ifrågasätts dess giltighet då det ligger under 50 % av de röstberättigande. Kyrkovalet renderade 2005 12 % valdeltagande. Ursäkta mig men – är det ens någon mening att prata om demokrati i det sammanhanget? De senaste 75 åren har valdeltagandet i kyrkovalet aldrig varit mer än 25 % av röstberättigade: Kyrkovalet kostar stora pengar: 156 miljoner kronor. Det är cirka 800 000 som röstar av de 6,7 miljoner medlemmar som kyrkan har.  Det berör väldigt få. Skillnaderna mellan de som ska väljas in är miniskula. Värdet av att dra igång en valapparat är knappast mätbart. Kyrkan som kommunikatör är usel. TV-reklam om kyrkovalet bygger på en kampanj om bön. Kan ingen slå den som plannat det i huvudet? Problemet är att kyrkan inte är en organisation som kan styras av politiker. Det är ologiskt för människor och det finns inga som helst incitament för att välja politiker som ska styra en organisation som handlar om tro, om passageriter och som i sin tur är delad mellan klerikalitet och politiska beslut. Politikerna försöker ständigt påverka det teologiska innehållet samtidigt som diverse ämbetsbärare blir politiker för att styra de frågor som den politiska delen av kyrkan styr. Det är en mashup istället för klara gränssnitt – och det hela blir snarare en jävla röra. Idag har en del förklarat att det är “mitt” (det är ett generellt upprop men ju självklart riktat mot mig som fortfarande medlem och därmed röstberättigad) ansvar att rösta i kyrkovalet för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkopolitiken. Jag menar att ett sånt upprop är felaktigt. Två olika vinklar gör det till både illavarande och icke-strategiskt upprop: Precis som när det gäller Aftonbladets vägran att ta in politisk reklam från SD medan resten av partierna (däribland Vänsterpartiet med sina många hårdföra kommunister och leninister) får köpa sig annonsplats, (vilket är principiellt ((Åsa Linderborg är för övrigt en person som de senaste veckorna uppvisat en så fascinerande frånvaro av logik och konsistens att det här blir roande)) upp till den som äger mediet, men demokratiskt  minst sagt en smula skralt) så är det enligt mig odemokratiskt att driva på folk att rösta i ett val bara för att några personer inte ska få vara med i beslutandeställning. Om man som parti vill hålla SD stången borde man väl se till att man har så pass intressanta erbjudanden och fr a lägga rejält med krut på att kommunicera det istället för att få en massa vanligtvis demokratiskt sinnade och intelligenta personer att förklara att man ska använda sin demokratiska rättighet i kyrkovalet till att hålla ett parti utanför? Själv tycker jag SDs politik är fullkomligt uppåt väggarna och de har inget vettigt att säga i min bok: men de har rätt att säga det och rätt att – om de får människor att rösta på dem – sitta i vilka jävla fullmäktige och nämnder som helst. Problemet för kyrkan är inte SD – det är att de politiska partierna som redan sitter där inte gör sitt jobb och det jag tidigare skrev: att det inte finns incitament för ett högt valdeltagande nog för att på normal väg undvika SDs idiotier. Själv tycker jag det vore bra om SD kom in i olika politiska finrum. För det innebär att de tappar sitt starkaste varumärkesvärde: att inte få vara med och att vara outsider. Jag vet inte en enda kommun där partiet fått plats i fullmäktige där de faktiskt fått speciellt mycket plats, i de flesta har de snarare försvunnit från agendan genom att de nu får ta ansvar för realpolitiken. ((och tyvärr måste jag säga att mina farhågor när det gäller Piratpartiet besannats i det här fallet: realitetens politiska harvande drar tänderna ur såväl tigrar (pp) som hyenor (sd) ))Vilket innebär att man måste kunna räkna och läsa ((Och jag tycker det är roande att diverse kulturpersonligheter gärna drar en lans för alla gamla maoisters rätt att tycka samma sak som nazister men om någon varit nazist så är det fy fy…)). Det är samma sak som gäller för kyrkovalet. Problemet är bara att det är väldigt många som sitter för andra partier som har samma problem. Så visst kan oron vara befogad: om SD råkar få till några fullmäktigeledamöter som har ett par hjärnceller intakta kan det bli knivigt för övriga av de politiska partierna. SDs förhoppning om att kunna slå undan benen på samkönade äktenskap och liknande är knappast hotande – Svenska kyrkan kommer aldrig att lyckas besluta sig om det ändå. Se bara på kvinnoprästfrågan: som princip är den löst men praktiskt så får kvinnor som bär kragen fortfarande kämpa och blir sedda som B-laget. Så chansen att SD på något sätt får något inflytande i kyrkan är liten: och deras åsiktspaket är tyvärr inte långt från åsikterna hos många svartrockar inom kyrkans ämbete. Och när jag läser sånt här dravel från Irene Gustafsson, sosse inom kyrkopolitiken blir jag bara än mer övertygad om att kyrkan och politik inte har ett skit med varandra att göra. För de enda partierna som faktiskt vågar titta på en möjlig framtidens kyrka är de som är politiskt obundna: det är det mest logiska för en organisation som kyrkan. Att driva en i det närmaste förtalskampanj mot POSK och andra partier som vill ha en kyrka som är kyrka och inte en nästan-statlig-gudomsinstitution visar hur illa det är ställt. Elitism bygger på att stänga ute och det är precis vad både Irene Gustafsson och andra väljer att föra fram som ett viktigt argument för att rösta i kyrkovalet om några timmar. Folkkyrka är inte något som skapas genom demokratiska val ((det är sjukt roande att POSK och exempelvis Martin Garlöv anklagas för att vara högkyrklig: jag garvade högt)) – det är vad kyrkan är: ecclesia – där människor samlas i bön och tro. Det vore bra om politiker som ska sitta i kyrkan kanske läste bibeln och tog lite exegetiska kunskaper innan de uttalar sig. Att Mona Sahlin skiter i kyrkovalet och grattar sin kompis Bindefeld tycker jag är ett gott val. Och det konstigaste är inte att kyrkominister Adelsohn väljer att vara på samma fest – det är att det finns en “kyrkominister”: senast jag kollade så var Svenska kyrkan inte längre en statskyrka… Om vi ska ha en kyrkominister tycker jag vi ska ha en bloggosfärsminister. Och en WoW-minister. Allra minst. DTs ledare sätter fingret på det: Kyrkan och staten separerade för nio år sedan. Det är dags att fullborda skilsmässan. Själv har jag gjort mitt val. Det är ett val som är en logisk följd av det här men också har jag insett att det är nödvändigt – men för mig väldigt stort och faktiskt ändå svårt: jag kommer att gå ur Svenska kyrkan.

Jag kan inte för mitt liv uppamma något engagemang i det och jag blir faktiskt mest irriterad när jag läser om att mina farhågor, mina åsikter då jag en gång var en del av kyrkan besannas värre än vanligt.

Först och främst. Ett demokratiskt val måste på nåt sätt ha en någorlunda andel av väljare för att faktiskt vara demokratiskt. I samband med EU-valet ifrågasätts dess giltighet då det ligger under 50 % av de röstberättigande. Kyrkovalet renderade 2005 12 % valdeltagande. Ursäkta mig men – är det ens någon mening att prata om demokrati i det sammanhanget? De senaste 75 åren har valdeltagandet i kyrkovalet aldrig varit mer än 25 % av röstberättigade:

Kyrkovalet kostar stora pengar: 156 miljoner kronor. Det är cirka 800 000 som röstar av de 6,7 miljoner medlemmar som kyrkan har.  Det berör väldigt få. Skillnaderna mellan de som ska väljas in är miniskula. Värdet av att dra igång en valapparat är knappast mätbart. Kyrkan som kommunikatör är usel. TV-reklam om kyrkovalet bygger på en kampanj om bön. Kan ingen slå den som plannat det i huvudet?

Problemet är att kyrkan inte är en organisation som kan styras av politiker. Det är ologiskt för människor och det finns inga som helst incitament för att välja politiker som ska styra en organisation som handlar om tro, om passageriter och som i sin tur är delad mellan klerikalitet och politiska beslut. Politikerna försöker ständigt påverka det teologiska innehållet samtidigt som diverse ämbetsbärare blir politiker för att styra de frågor som den politiska delen av kyrkan styr. Det är en mashup istället för klara gränssnitt – och det hela blir snarare en jävla röra.

Idag har en del förklarat att det är “mitt” (det är ett generellt upprop men ju självklart riktat mot mig som fortfarande medlem och därmed röstberättigad) ansvar att rösta i kyrkovalet för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkopolitiken. Jag menar att ett sånt upprop är felaktigt. Två olika vinklar gör det till både illavarande och icke-strategiskt upprop:

• Precis som när det gäller Aftonbladets vägran att ta in politisk reklam från SD medan resten av partierna (däribland Vänsterpartiet med sina många hårdföra kommunister och leninister) får köpa sig annonsplats, (vilket är principiellt¹ upp till den som äger mediet, men demokratiskt  minst sagt en smula skralt) så är det enligt mig odemokratiskt att driva på folk att rösta i ett val bara för att några personer inte ska få vara med i beslutandeställning. Om man som parti vill hålla SD stången borde man väl se till att man har så pass intressanta erbjudanden och fr a lägga rejält med krut på att kommunicera det istället för att få en massa vanligtvis demokratiskt sinnade och intelligenta personer att förklara att man ska använda sin demokratiska rättighet i kyrkovalet till att hålla ett parti utanför? Själv tycker jag SDs politik är fullkomligt uppåt väggarna och de har inget vettigt att säga i min bok: men de har rätt att säga det och rätt att – om de får människor att rösta på dem – sitta i vilka jävla fullmäktige och nämnder som helst. Problemet för kyrkan är inte SD – det är att de politiska partierna som redan sitter där inte gör sitt jobb och det jag tidigare skrev: att det inte finns incitament för ett högt valdeltagande nog för att på normal väg undvika SDs idiotier.
• Själv tycker jag det vore bra om SD kom in i olika politiska finrum. För det innebär att de tappar sitt starkaste varumärkesvärde: att inte få vara med och att vara outsider. Jag vet inte en enda kommun där partiet fått plats i fullmäktige där de faktiskt fått speciellt mycket plats, i de flesta har de snarare försvunnit från agendan genom att de nu får ta ansvar för realpolitiken.²Vilket innebär att man måste kunna räkna och läsa³. Det är samma sak som gäller för kyrkovalet. Problemet är bara att det är väldigt många som sitter för andra partier som har samma problem. Så visst kan oron vara befogad: om SD råkar få till några fullmäktigeledamöter som har ett par hjärnceller intakta kan det bli knivigt för övriga av de politiska partierna. SDs förhoppning om att kunna slå undan benen på samkönade äktenskap och liknande är knappast hotande – Svenska kyrkan kommer aldrig att lyckas besluta sig om det ändå. Se bara på kvinnoprästfrågan: som princip är den löst men praktiskt så får kvinnor som bär kragen fortfarande kämpa och blir sedda som B-laget. Så chansen att SD på något sätt får något inflytande i kyrkan är liten: och deras åsiktspaket är tyvärr inte långt från åsikterna hos många svartrockar inom kyrkans ämbete.

Och när jag läser sånt här dravel från Irene Gustafsson, sosse inom kyrkopolitiken blir jag bara än mer övertygad om att kyrkan och politik inte har ett skit med varandra att göra. För de enda partierna som faktiskt vågar titta på en möjlig framtidens kyrka är de som är politiskt obundna: det är det mest logiska för en organisation som kyrkan. Att driva en i det närmaste förtalskampanj mot POSK och andra partier som vill ha en kyrka som är kyrka och inte en nästan-statlig-gudomsinstitution visar hur illa det är ställt. Elitism bygger på att stänga ute och det är precis vad både Irene Gustafsson och andra väljer att föra fram som ett viktigt argument för att rösta i kyrkovalet om några timmar. Folkkyrka är inte något som skapas genom demokratiska val⁴ – det är vad kyrkan är: ecclesia – där människor samlas i bön och tro. Det vore bra om politiker som ska sitta i kyrkan kanske läste bibeln och tog lite exegetiska kunskaper innan de uttalar sig.

Att Mona Sahlin skiter i kyrkovalet och grattar sin kompis Bindefeld tycker jag är ett gott val. Och det konstigaste är inte att kyrkominister Adelsohn väljer att vara på samma fest – det är att det finns en “kyrkominister”: senast jag kollade så var Svenska kyrkan inte längre en statskyrka… Om vi ska ha en kyrkominister tycker jag vi ska ha en bloggosfärsminister. Och en WoW-minister. Allra minst.

DTs ledare sätter fingret på det:

Kyrkan och staten separerade för nio år sedan. Det är dags att fullborda skilsmässan.

Själv har jag gjort mitt val. Det är ett val som är en logisk följd av det här men också har jag insett att det är nödvändigt – men för mig väldigt stort och faktiskt ändå svårt:

jag kommer att gå ur Svenska kyrkan.

1. Åsa Linderborg är för övrigt en person som de senaste veckorna uppvisat en så fascinerande frånvaro av logik och konsistens att det här blir roande [↩]
2. och tyvärr måste jag säga att mina farhågor när det gäller Piratpartiet besannats i det här fallet: realitetens politiska harvande drar tänderna ur såväl tigrar (pp) som hyenor (sd) [↩]
3. Och jag tycker det är roande att diverse kulturpersonligheter gärna drar en lans för alla gamla maoisters rätt att tycka samma sak som nazister men om någon varit nazist så är det fy fy… [↩]
4. det är sjukt roande att POSK och exempelvis Martin Garlöv anklagas för att vara högkyrklig: jag garvade högt [↩]

Bloggar etiketter: demokrati, folkkyrka, Irene Gustafsson, kyrkan, kyrkopolitik, kyrkovalet, Martin Garlöv, Mona Sahlin, Piratpartiet, politiska partier, POSK, SD, statlig inblandning, Sverigedemokraterna