Anders Mildners text om sina minnen från Göteborgskravallerna och hans jämförelse med vad som händer idag måste läsas. Av alla men framförallt av de personer som gärna försöker påskina att “ungdomsgenerationen” bara vill fildela. Av de som mest gäspar åt att så många bloggare väljer att i princip dedikera sitt bloggande till att diskutera ACTA, Telekompaket, IPred och FRA. För hans slutsats är så skarp, den är så ödesmättad: Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot. Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar? Det finns en extrem sanning i det här: politikerna anser att människor ska läras att lyda lagar – oavsett om de i grunden visar sig vara mot det allmänna rättsmedvetandet vilket fr a IPred och FRA visat i diverse opinionsmätningar. Man bygger ett extremt gap mellan en generation av internetanvändare och sig själva. När nu ett parti tar upp frågorna, väljer att ta Internet och en digital generations åsikter på allvar får gammelpolitiken använda sig av mängder av nedvärderingar, försök att tysta och förminska betydelsen av vad exempelvis Piratpartiet. Själv kan jag, som gammal anarkist, känna igen den sammanfattning och slutsats som Mildner gör. Stringent väljer Intensifier också att ge Piratpartiet ett antal förslag, precis som Johanna Nylander, för hur de ännu mer ska visa på en seriös framtoning och undvika det grabbiga stuket – själv skulle jag snarare säga att det finns en svans som är problematisk för PP och som kanske företrädarna ibland är för oerfarna för att inte bli alltför inställsamma mot.  Men som infallsvinkel visar: det må vara procentuellt färre kvinnor i Piratpartiet än i många andra – men numerärerna är mycket större – och andelen kvinnor på listan för EU-valet är stor. Jag hoppas dock att många av de “vuxna” personer med lång erfarenhet av såväl företagande som organisationsdrivande som kommit ut som piratpartister tar ett steg in i PP och gör det till ett riktigt reellt hot mot gammelpolitiken. Helt ärligt – en del av de personer som nu kommit ut som piratpartister borde få varje annat parti att bli riktigt oroade. Det är några av de mest brighta personer som vi har i det här landet. Och att såna som Majestatis Pluralis liksom Emma, Anna och andra i nätstrumporna (fånigt namn dock…) får mer plats framöver. Jag tror det är dags att bygga upp fler personer som framträdande företrädare än Falkvinge och Engström. Inte byta ut utan visa på hur partiet är något annat än gammelpolitikens partier. Pernilla Ohlin i Dalarnas Tidningar gör ett misstag när hon menar att Piratpartiet precis som andra småpartier kommer att sakna personer att fylla sina platser med. Hennes jämförelse haltar betänkligt när hon sätter Feministiskt Initiativ, SD och Piratpartiet i samma fålla. Det sista är ett helt annat parti, med en medlemskader som inte kommer ur samma grund som missnöjespartier eller “ism”-partier som FI och SD eller Junilistan. Det här är ett nätverksparti, med personer vars åsikter sträcker sig över hela den politiska skalan men som i grunden har en gemensam grundvärdering – frihet, internet och personlig integritet. En analys som Ohlins visar på hur det gamla sättet att tänka politik kommer att hänga kvar länge – och att de strukturer som bestämt svensk demokrati kommer att behöva förändras. Det som lätt missas av diverse politiska reportrar och de PP-kritiker som försöker skjuta in sig på mansdominans, enfrågestatus och icke-struktur är att Piratpartiet tar diskussionen och väljer att hålla den i det öppna. Berätta för mig när socialdemokratin vågade ta diskussionen om sin klassrasism, när vågade moderaterna att ta diskussionen om sin interna mansdominans eller när miljöpartiet valde att i det öppna erkänna att man behöver arbeta med det stora gapet mellan liberala och socialistiska mp:are. För att inte tala om den diskussion som kd borde ha när det gäller synen på homosexuella inom partiet eller centerns problem med synen på marknadskrafter kontra isolationism. Piratpartiet är ett nytt parti. På många olika sätt. Men det nya ligger i att våga vara transparenta när det handlar om utveckling, om interna stridigheter och kritik. Jag vidhåller att de har en lång väg att gå ännu och kanske kommer det inte att ens existera om några år – men den impact och det genomslag när det gäller de frågor som man står för kommer för evigt förändra svensk och förhoppningsvis även europeisk politik. EU-valet närmar sig och nej, jag tänker inte bli medlem i Piratpartiet. Jag står för min autonomi – den innebär att jag kan kritisera och hylla de som gör bra saker. Oavsett vilket parti de tillhör. Men jag kan säga att om jag väljer att lägga min EU-röst på något annat än den blanka röstningsstatistiken så kommer det att bli Piratpartiet. Uppdatering: Hittar en lång utmärkt text som diskuterar Mildners hos Isobel. Läs den.

Anders Mildners text om sina minnen från Göteborgskravallerna och hans jämförelse med vad som händer idag måste läsas. Av alla men framförallt av de personer som gärna försöker påskina att “ungdomsgenerationen” bara vill fildela. Av de som mest gäspar åt att så många bloggare väljer att i princip dedikera sitt bloggande till att diskutera ACTA, Telekompaket, IPred och FRA. För hans slutsats är så skarp, den är så ödesmättad:

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?

Det finns en extrem sanning i det här: politikerna anser att människor ska läras att lyda lagar – oavsett om de i grunden visar sig vara mot det allmänna rättsmedvetandet vilket fr a IPred och FRA visat i diverse opinionsmätningar. Man bygger ett extremt gap mellan en generation av internetanvändare och sig själva. När nu ett parti tar upp frågorna, väljer att ta Internet och en digital generations åsikter på allvar får gammelpolitiken använda sig av mängder av nedvärderingar, försök att tysta och förminska betydelsen av vad exempelvis Piratpartiet. Själv kan jag, som gammal anarkist, känna igen den sammanfattning och slutsats som Mildner gör.

Stringent väljer Intensifier också att ge Piratpartiet ett antal förslag, precis som Johanna Nylander, för hur de ännu mer ska visa på en seriös framtoning och undvika det grabbiga stuket – själv skulle jag snarare säga att det finns en svans som är problematisk för PP och som kanske företrädarna ibland är för oerfarna för att inte bli alltför inställsamma mot.  Men som infallsvinkel visar: det må vara procentuellt färre kvinnor i Piratpartiet än i många andra – men numerärerna är mycket större – och andelen kvinnor på listan för EU-valet är stor. Jag hoppas dock att många av de “vuxna” personer med lång erfarenhet av såväl företagande som organisationsdrivande som kommit ut som piratpartister tar ett steg in i PP och gör det till ett riktigt reellt hot mot gammelpolitiken. Helt ärligt – en del av de personer som nu kommit ut som piratpartister borde få varje annat parti att bli riktigt oroade. Det är några av de mest brighta personer som vi har i det här landet. Och att såna som Majestatis Pluralis liksom Emma, Anna och andra i nätstrumporna (fånigt namn dock…) får mer plats framöver. Jag tror det är dags att bygga upp fler personer som framträdande företrädare än Falkvinge och Engström. Inte byta ut utan visa på hur partiet är något annat än gammelpolitikens partier.

Pernilla Ohlin i Dalarnas Tidningar gör ett misstag när hon menar att Piratpartiet precis som andra småpartier kommer att sakna personer att fylla sina platser med. Hennes jämförelse haltar betänkligt när hon sätter Feministiskt Initiativ, SD och Piratpartiet i samma fålla. Det sista är ett helt annat parti, med en medlemskader som inte kommer ur samma grund som missnöjespartier eller “ism”-partier som FI och SD eller Junilistan. Det här är ett nätverksparti, med personer vars åsikter sträcker sig över hela den politiska skalan men som i grunden har en gemensam grundvärdering – frihet, internet och personlig integritet. En analys som Ohlins visar på hur det gamla sättet att tänka politik kommer att hänga kvar länge – och att de strukturer som bestämt svensk demokrati kommer att behöva förändras.

Det som lätt missas av diverse politiska reportrar och de PP-kritiker som försöker skjuta in sig på mansdominans, enfrågestatus och icke-struktur är att Piratpartiet tar diskussionen och väljer att hålla den i det öppna. Berätta för mig när socialdemokratin vågade ta diskussionen om sin klassrasism, när vågade moderaterna att ta diskussionen om sin interna mansdominans eller när miljöpartiet valde att i det öppna erkänna att man behöver arbeta med det stora gapet mellan liberala och socialistiska mp:are. För att inte tala om den diskussion som kd borde ha när det gäller synen på homosexuella inom partiet eller centerns problem med synen på marknadskrafter kontra isolationism.

Piratpartiet är ett nytt parti. På många olika sätt. Men det nya ligger i att våga vara transparenta när det handlar om utveckling, om interna stridigheter och kritik. Jag vidhåller att de har en lång väg att gå ännu och kanske kommer det inte att ens existera om några år – men den impact och det genomslag när det gäller de frågor som man står för kommer för evigt förändra svensk och förhoppningsvis även europeisk politik.

EU-valet närmar sig och nej, jag tänker inte bli medlem i Piratpartiet. Jag står för min autonomi – den innebär att jag kan kritisera och hylla de som gör bra saker. Oavsett vilket parti de tillhör. Men jag kan säga att om jag väljer att lägga min EU-röst på något annat än den blanka röstningsstatistiken så kommer det att bli Piratpartiet.

Uppdatering: Hittar en lång utmärkt text som diskuterar Mildners hos Isobel. Läs den.

Bloggar etiketter: ACTA, ändamålsglidning, Anders Mildner, FRA, gammelpolitiker, IPRed, lagar, mansdomination, Pernilla Ohlin, Piratpartiet, Piratpartister.se, politik