Hat är något annat än Internet

För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

  1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
  2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
  3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
  4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Om mammahatet. Deepedition-style.

Mammahatet”. Allvarligt – vad fånigt. Dels att använda ordet ”hat”: snacka om att ännu ett ord ska bli sönderanvänt och betydelsen degenererad. Kvällstidningarnas excesser i att nyttja överord har fått en del (nu Schulmans fru) att gå på samma nit. Medialogik? Ja. Intelligent? Nä.

Men det är också fånigt på andra sätt – dels att mammor tar åt sig och börjar bete sig som offer och dels alla jävla miffon som gnäller om att mammor borde skärpa sig. Självklart bygger det vidare på Zytomierskas uttalanden om att hon minsann tänker sitta hemma när hon får barn. Den kvinnan gör konsekvensanalyser som bara sträcker sig till nästa stavelse men jag hoppas att folk ser till att hon inte är ute på caféer när hon nu är småbarnsmorsa. Att tidningen inte inser att hennes enda agenda med att göra ett sånt uttalande var att hennes fd man berättat om sina upplevelser.

Ida Hult är nog delvis på rätt väg när hon säger att det kan handla om en paternalistisk och patriarkal reaktion på att kvinnor inte längre väljer att gömma sig när de blir föräldrar. Vilket exempelvis Wollinskan lyckas falla in i när hon trots en bra inledning börjar yra om att ”barnen blivit en accessoar”. Snacka om att se ner på andra av sin egen sort. Och att sedan göra den minst sagt skarpa analysen att det skulle handla om ”avundsjuka”. Herregud. Tyvärr kommer som vanligt någon lätt förstoppad psykolog och försöker att förklara att det minsann är ”synd om barnen” och att ”föräldrar gör fel”. Dock är såväl Ida som kvällstidningarna en smula bakom när de inte gör en analys av hur det hela kan ha uppkommit: Linda Skugge. Som förutom att givit oss näthatet också startade ett uppror efter att hon inte fått amma vid bordet på Edsbacka krog. Självklart handlar det också om att människor generellt inte är kloka i huvudet.

Det visar sig i de fantastiskt vetenskapliga studier som kvällstidningarna också gör att många anser att det borde vara förbud mot barnvagnar och barn på restauranger. Vilket fått en massa näringsidkare utan hjärna att sätta upp såna regler. Puckon. Två saker:

  • Eftersom förklaringen är att barnvagnar tar plats respektive att barn är högljudda utan bordsskick antar jag, precis som Alex Schulman, att näringsidkarna även förbjudit rullstolar, rullatorer och utvecklingsstörda som inte har dokumenterat bordsskick och impulskontroll och därmed inte låter, inte gör saker som kan lukta illa, se illa ut etc. När de ändå är igång kan de förbjuda personer som inte kan perfekt svenska, är fula och rent generellt starta med dörrvakter som bara släpper in de personer som ”funkar i kontexten”. Jag föreslår för övrigt några flinka lattemammor, finns ju en hel del av dem i reklambranschen, att fixa stickers som de kan sätta upp ovanpå eventuella förbudsskyltar: ”inga barnvagnar, rullstolar eller annat fortskaffningsmedel”.
  • För övrigt borde de krogar och caféer som kör den stilen – respektive de fåntrattar som anser sig ha rätt att tycka illa om mammor och barnvagnar – fundera över det lilla faktum att: det är de barnen som en gång ska ta hand om er när ni sitter på ålderdomshemmet.
  • Näringsidkarna inom restaurang- och cafébranschen bör fundera över följande: möjligen är det så att vissa av era kunder blir kortsiktigt irriterade på att det är fullt på caféet av barnvagnar och just vid det tillfället väljer en annan näringsinrättning just den gången. Men det är inget som innebär att den potentiella kunden aldrig kommer att välja caféet igen. En mamma (eller pappa med barnvagn) kommer däremot känna sig jäkligt ovälkommen och knappast återkomma efter att barnen börjat dagis, går i mellanstadiet eller flyttat till egen lägenhet. Och de lär berätta om det. Snacka om att trasha varumärke för att sälja en extra latte och en morotskaka till icke-fertila.

Mitt förslag till mammor som känner sig uttittade, som misshagliga på caféer och andra ställen: utrusta barnvagnen med en schysst railgun. Se till att modifiera framvagnen med schyssta kofångare. Go postal.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Linda har ändrat åsikt. Det är bra.

Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. [...] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. [...]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?

Bloggar etiketter: , , , ,

Jag är större än Viggo

bild-9Åtminstone är jag det på förstasidan på Resumé idag – och har större huvud än Storåkers ;)

Helt allvarligt – jag skulle fan bli skraj för mig själv…

Varför hänger jag där?

Jo ny krönika är skriven och publicerad. Och till min glädje verkar Svedjetun tycka ungefär samma sak. Självklart har den första drygskallen dykt upp och kommenterat det som plattityder. Vem fan bryr sig om kommentatorer i våra branschmedier. Själv uttryckte jag följande i samband med att Goss nya Abba-filmer lagts ut på Dagens Media och kommentarshuliganerna dykt upp:

Dagens Medias kommentarsfält borde användas i psykiatriutbildningen

Och som ett brev på posten kom ju Skugges drapa om att reklambyråer är överprisade. Micke Storåkers gör en fantastisk balansakt för att inte trampa på några tår alls även om slutet är en mycket fin spark rakt på Skugges smalben:

Relevant kreativitet är något bra och effektivt. Det visar all forskning att kreativ reklam är mer effektiv än annan reklam. Det kan vara väldigt dyrt att betala lite pengar för något som inte fungerar. Även om en person i Indien till exempel kunde skriva motsvarande krönikor som Linda Skugge i omfång, och att de var billigare, så är det ju inte säkert att det är en bättre lösning. Lindas kreativitet är värd mer pengar helt enkelt.

Ska vi översätta? ”Linda, glöm inte att du själv kan bli utbytt enligt samma tänkande som du nu applicerar på reklamare. Din kreativitet är också prissatt.”

Och Skugge har nog inte riktigt räknat rätt. Fr a så är det roande att Skugge anser att reklamare ska jobba gratis när hon själv förklarar att hon inte skriver något utan att få betalt för det. Att det sen finns svartfötter som dumpar priser är väl inget nytt? Pawlo round-kickar lite lätt med en bild som känns väldigt liggande:

Att debattera med Linda Skugge är som att lägga sig ner och sparka in en öppen dörr som redan ligger. Ehum.

Prankmonkey får avsluta med en sån snygg dropkick på fru Skugge att man blir lite tårögd:

För det som inte är i Linda – det Linda inte förstår eller vet något om – är i Lindas värld som bekant och per definition ren idioti. Och således ett utmärkt tema för en krönika. Noggrant ämnesfiskad om hos Lindas bloggläsare (eller Lindas anonyma sökordsdeep throats) och fakturerad efter konstens alla regler. Tills nästa veckas utbrott, och allt börjar om igen. Tills det med Lindas logik kommer någon självlärd och begåvad nittonåring och knuffar Linda ur boet. Eller, ja. Inte Linda, förstås. Men alla andra trötta 35-plussare. Like me!

Måste dock ge Skugge en eloge att hon lyckats att linkbaita var och varannan dag de senaste veckorna. Men jag funderar hur hon nu har tid? Har hon skaffat barnflicka och flyttat in till stan?

Uppdatering: Well Linda. Det är ju enkelt – det är bara att säga saker om din tid, ditt liv eller så ;)

Uppdatering: Ehnbomcom har skrivit om min krönika och håller med:

Reklam är inte konst. Det är möjligen en konst att göra bra reklam. Som säljer.

Tyvärr visar en del kommentarer att jag sannerligen klev på en öm punkt…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Måste man vara tonåring hela livet?

Sanna Rayman skriver om det sk ”bloggbråket” mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow. Att Skugge aldrig varit speciellt intresserad av de ”svaga” (vilka de nu skulle vara i den här fajten) utan alltid av sig själv. Det är bara att livet förändras och därmed förändras också ens egen utkikspunkt:

Skugges temperament är oförändrat. Hon skriver fortfarande kompromisslöst, känslosamt och utan att be om ursäkt. Reaktion snarare än eftertanke är fortfarande hennes signum. Det kan man gilla eller ogilla, men det torde ha framgått genom åren.
Det som har förändrats är Skugges tillvaro och liv. Hon är inte 16 och hon har tre barn, till exempel. Då är det väl en jäkla tur att hon inte beter sig som en 16-åring längre, eller?
Vem som helst borde kunna se det positiva i att man faktiskt inte måste vara exakt samma människa från tonåren och framåt.
Det är väl så. Tänkte på det när det uppenbarligen dök upp ett gammalt troll här. Som försökte att provocera. Och gav snabbt upp eftersom jag helt enkelt inte var speciellt intresserad. En del av vänner som möter mig idag känner varken igen mina åsikter som mitt temperament. Jag skulle inte vilja ha samma åsikter som jag hade då. Lika lite som att jag vill vara samma person som den sextonåriga Niclas Strandh.
Vi förändras helt enkelt. Blir äldre: ändrar socioekonomi, lär oss mer, förstår mer och ifrågasätter kanske de gamla sanningarna. Självklart – i grunden är diskussionen mellan EvS och LS relativt ointressant: vem som har det jobbigast är inte så intressant. Men kanske är det mer intressant att fundera om hur vi förändras, växer och rör oss vidare i livet.
Så jag tycker att den fråga som Sanna ställer är intressantare än den om vem som har rätt att vara stressad:
För egentligen. Är det Skugges uppgift, som offentligt känd figur som många har identifierat sig med, att även sedan hon fått tre barn förbli en självdestruktiv, självupptagen och sotögd tonåring som skriver om att hon är rädd för smör?
Skulle du vilja vara samma person som du var i tonåren? Varför måste en känd person vara det? Om dina åsikter har förändrats under de senaste tio-tolv åren: varför måste Linda Skugge fortsätta stå för sina gamla åsikter? (Fast hon passar illa som moraltant fortfarande).
Ps. Zytomierskas inlaga i ”bloggkriget” är roande desperat. Stackars henne som inte får vara med och nu sluggar åt alla håll och kanter. Och nu vet vi om att Skugge bara leker sociala medier när hon får betalt. Bra – då behöver man inte följa henne om hon dyker upp nånstans. Sydsvenskans blogg har stängt kommentarerna – knappast comme il faut eller vad säger du Sören?
Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Linkbait a la Skugge (uppdaterad)

Gammal är äldst. Linda Skugge vet hur man gillrar ett linkbait. Bara att buga.

Uppdaterad postning

(Jag har ju haft ett horn i sidan mot henne förut)

Och Ebba von Sydow, vars krönika fått Skugge att inse baitläget, huggerbetet. Övriga bloggar följer med och står upp för Ebba mot den onda Skugge. Den minst sagt ökände Aaron i Nyheter24 tar i så han kräks när han kallar det Sveriges största bloggkrig. Expressen hänger på bloggbråket. Mitt i alltihop så ställer sig Katerina Janouch på Skugges sida. En del andra bloggar gör detsamma. Och Skugge slänger på lite mer ved på brasan.

Det som är bra är själva diskussionen som jag tror behövs. Men det är synd att den inte lyfts lite högre av andra bloggare då Skugge vs. von Sydow inte verkar fixa det. Elias har en bra take. Det intressanta är att det är en sorts reverserad motrin moms-flame. Det är mammor som försvarar icke-mammor. Det är socialistiska feminister som försvarar Ebba von Sydow. Det är som vanligt upp och ner och en alldeles egen blogglogik som gäller. Det är ett bra länkbete. Jag gillar det.

Men ett länkbete är det. Skugge har varit med förut. Hon är proffs på att skapa linkbaits sen 2005. Det är inget fel att hugga – bara man inser att Skugge sällan tycker det hon skriver fullt ut. Hon är fortfarande en av oss mer pugilistliknande bloggare – det lärde hon sig när hon var ”bloggdrottningen” och numera ”bloggmormor”. Mitt råd är dock att hon börjar att använda Twitter lite mer medvetet – det skulle ge mycket mer fart för hennes baits.

Gissningsvis kommer det komma en ”jag blir bloggmobbad” från Skugge senare i veckan. För även om hon förstår att lägga ut beten så känns det ibland som om hon inte har någon fantasi att hålla kvar uppmärksamheten.

Så – kan vi gå åter till intressanta saker som TPB-rättegången nu? :)

Uppdatering: Hemliga Morsan har långt minne. Samtidigt ger det mig en känsla av att Ebba von Sydow faktiskt har rejält med skinn på näsan. Själv letar jag bakåt och inser att Ebba von Sydow skrev sitt specialarbete om Kent. Och Jenny Maria tycker om Skugge – eller inte. Svårt att veta. Men jag har insett att jag gillar Jenny Maria. Brukar vara så: den man börjar att bråka med visar sig vara en intressant person.

Uppdatering: Nämen! Se hur det ser ut om man går in på Ebbas egen blogg :)

Uppdatering: På tal om catfights så funderar Stationsvakt över vem som skulle vinna en fysisk fight mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson. Med en smula photoshoppande för att göra de båda kombattanterna till mer wrestlers så skulle det kunna bli riktigt kul. Och politiskt inkorrekt såklart. Mamman har också elefantminne och minns att Skugge minsann orerade om otäcka småbarnsföräldrar förr i tiden. Andra ger Skugge en dagssedel.

Uppdatering: @lindaskugge på Twitter existerar inte noterar @kullin och ser vidare att kontot blivit stängt av Twitter. Kan det ha varit en impersonator som varit framme? I sådana fall lyckades den vara väldigt lik Skugge… Eller har hon, som det ryktas, helt enkelt lagt av? Redan på Expressentiden funderade hon över Twitter.

Jag blir lätt fascinerad av såna här bloggbråk. De har sin egen processteknik och logiken är inte alltid rak utan tar ofta laterala hopp. Det engagemang som ett länkbete som det här lyckas uppamma lär oss en hel del om buzz. Intressant är också att kändisarna duggar tätare och tätare i bloggosfären och en sån här grej gör att man hittar nya.

Uppdatering: Tonårsmorsa tycker det hela är en sandlådediskussion (men lutar ändå mot att tycka att Skugge har rätt). Men precis som jag anar hon att Linda Skugge

…sitter och njuter av den debatt hon nu startat och skrattar hela vägen till tvätthögarna som ska sorteras?

För övrigt har Janousch blir irriterad av att kallas ”mediemorsa” – av vilken anledning förstår jag inte riktigt heller – hon är morsa, hon har sin mediaplattform – men gissningsvis lika mycket tvätt att vika som sjuksköterskemorsor, köpcentrummorsor eller arbetslösa morsor.

Uppdatering: Jag vet – rent SEO-tekniskt är det korkat att göra som jag gör när jag uppdaterar samma postning men det känns ändå vettigare – bloggen är inte bara en jakt på läsare utan också ett tidsdokument. Nåväl: Elias gör en uppföljande postning som försöker nivellera min åsikt om att det är ett linkbait som Skugge skickar ut. Gott så. Det som en del missat är att jag inte har något emot sånt – och inte heller tycker jag det är fel som jag ändå ser ske: att andra lyfter diskussionen till att hamna om själva ämnet istället för pugilismen som EvS och LS håller på med. Ett linkbait är ett linkbait men precis som att det är ett sätt att fiska så är fiske också nyttigt.

Uppdatering: Missa inte drottningens drapa. Den är läsvärd. PGW gör en typisk PGW. Trilog gör en briljant slutsats:

Jag undrar ibland om människor inte förväxlar “måste” med “vill”? Själv har jag tid för det jag tycker att jag måste göra, men jag har definitivt inte tid för allt jag vill göra, för det är så väldigt mycket!

Skugge börjar enligt min mening slira en aning nu. Det här är dissociativ Skugge-logik:

Har du något tips till Ebba och andra unga kvinnor i karriären?

”Se till att leva ett liv utanför city bland normala svennar och blattar. Ha identiteten någon helt annanstans. Umgås inte med kändisar. Drick inget alkohol. Googla aldrig dig själv. Gå inte med på Facebook”.

Detta skriver Linda Skugge, som i sitt mejl bifogar en lista med länkar. De går till 1. Hennes bokblogg, 2. Hennes egen blogg, 3. Hennes twitterblogg1. 4. Hennes frågespalt och 5. Hennes hemsida.

  1. fast den var ju borta []

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Blondinbella och Birro och jag

Det blev en kort bloggpaus från Blondinbella. Det är onekligen roande att det är SvD som väljer att göra en intervju med en bloggare. Man kan undra hur hon sen tänker när hon hotar med att bli ”tråkig”1 eftersom

Jag känner att jag har ett ansvar, och att det är min skyldighet att ta upp våldtäkter, ätstörningar och övergrepp. Till exempel ska jag göra en intervju med justitieminister Beatrice Ask.

Ok. Först: varför är det ”tråkigt”? Och att göra en intervju med Ask känns ju jättespännande och nydanande. Sen bygger ju ansvaret på att hon samtidigt känns som en av de som läser henne – om hon väljer bort det kommer hennes blogg knappast vara intressantare än vilken annan.

Att hon sedan gör en minst sagt märklig vinkel på varför hon ska skriva om våldtäkter och övergrepp gör det hela intressant:

Jag tror att mina läsare kommer att uppskatta att någon tar i ämnen som ingen annan gör.

Nej, det är ju ingen annan som pratar om de ämnena…

Det känns än en gång som hon inte lyssnat med personer som faktiskt kan bloggande. För hennes sista förklaring runt bloggpausen känns minst sagt märklig. En blogg är personlig. Och att välja att göra det till någon sorts sämre version av Bang kommer knappast vara speciellt intressant för vare sig de annonsörer som hon kopplat till sig eller för de läsare som gjort henne stor.

Fortsättningsvis ska bloggen vara som ett 9-5-jobb och jag ska inte skriva på helger, och vara mer noga med att hålla isär privatliv och jobb.

Men jag lyfter på hatten för hennes engagemang i frågorna och hoppas att hon kommer att göra det bra. Dock anar jag att när besökssiffrorna droppar så kommer Blondinbella AB att dra på med mer mode, mer glam och mer nöje. Och det är faktiskt skönt att se att hon inte är speciellt medietränad – för om hon är det bör nog den byrån fundera över sin metodik.

Birro då? Högaktuell och sidekick i TV4. I ett rejält medialt bråk med Katrin Zytomierska. Och nu visar det sig att det faktiskt har sitt pris. Idiotiska kommentarer som hånar och kränker inte bara Birro utan även hans familj. Det är för jävligt. Men problemet ligger också i hur det reageras.

De bloggar som är framgångsrika är personliga och det kostar på. Birro har fått en vidrig kommentar och väljer att stänga bloggen. Jag förstår hans ilska då jag själv blivit hotad där personen också dragit in min familj men det blir helt klart kontraproduktivt att stänga bloggen – då vinner ju den som är ondskefull. Det är då det låga vinner. Det som han själv bekämpat.

Och man tar bort sin plattform för att bekämpa idioter. Just Birro har haft stängande av bloggen som hot många gånger och det är ett hot som inte längre är valitt. Att som Birro gör – faktiskt kollektivt bestraffa alla sina läsare som älskar honom på grund av en eller några idioter – är fel väg att gå. Jaga ner de personer som valt att skriva det, jävlas tillbaka.

Det är samma argumentation som Linda Skugge valde när hon stängde sin blogg (för att sen faktiskt fortsätta blogga på andra ställen) och det är en logik som jag tycker är ohållbar.

En blogg är inte en liten på och av kanal. Det är en relation.

Då kommer vi fram till min postning: Lägga ner och börja om. Det var inget hot utan mer en fundering. Jag vet inte vad jag vill med Deepedition. Jag vill ta hand om Researcher. Och det är en massa spännande på gång runt Same Same But Different. De flesta kommentarer innan har mest varit från mer troll-liknande existenser eller från personer som jag ändå pratar med via andra kanaler varje dag. Jag har inte samma tid att göra stora postningar om saker som händer, jag har inte kunnat följa upp FRA-lagen eller de lagar som nu kommit i efterhand. Så min tanke var att hitta antingen en ny plattform: jag äger några fler domäner :) eller på något sätt hitta ett annat sätt med Deep.

Så jag förstår både BB och Birro. Samtidigt vet jag att den här skapelsen: hur monstruös den än ibland kan tyckas också är värdefull. För mig. Förhoppningsvis för någon annan.

Ps. Jag har i alla fall bytt tema. Testar K2 som är det nya förslaget till default-tema för WordPress. Jag gillar det rent tekniskt men kommer nog att revidera en del typografi. Ds.

  1. och hon har på två veckor blivit äldre []

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Bloggportalen upprör

Det har blivit ett jävla liv om Sigge Eklunds initiativ för en Bloggportal. Det mesta livet har skett i den gamla blogosfären – i.e bland oss som bloggat pre-mainstreamblogg-genomslaget. Såväl Hedgehog som Suburbia ondgör sig en smula över Sigges initiativ. Hedgehog över att SvD försöker påskina att det är något nytt – nej, självklart inte: såväl nyligen.se och intressant.se har funnit länge. Suburbia funderar över det faktum att Bloggportalen är mer intresserad av bloggaren än av bloggens innehåll och hur fel detta är.

Jag är skeptisk. Det Eklund gör är att slutligen föra in bloggen som en självklar del av Internet. Inte någon subkultur eller något speciellt utan det blir mainstream. Blogportalen innebär inte något annat än att bloggen blir lika vanlig som en hemsida blev 2001. Det är liksom inget att yvas över längre. Att det inriktas på bloggaren är rent mediateoretiskt självklart – hela media bygger på kolumnisten snarare än kolumnen. I samma andas barn som Mats Olsson, Linda Skugge och Jan Guillou mfl så kommer bloggandet styras av intressanta personer snarare än intressant innehåll.

Den gamla blogosfären börjar sannerligen bli en smula excentrisk…

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Men härregud!

Linda Skugge har läst söndagsbilagan ”Hallå” och hittar helt osannolika citat från Knutby:

”Jesus använde ju själv en hårolja som kostade 300 dagslöner.”

Det är ”pastorn” Peter Gembäck som försöker försvara att kvinnor ska göra sig vackra. Problemet är att det här om något visar den oerhört låga grad av teologisk kunskap som finns hos Knutby-”pastorerna”. Det han uppenbarligen hänsyftar på är när en kvinna (antagligen Maria Magdalena) smorde in Jesus hår med Nardusolja (Matt 26:6-13). Och den texten handlar sannerligen inte om ”göra sig vacker”.

Som teolog blir jag upprörd.

(Linda Skugge)

Bloggar etiketter: , , , , , ,