Zombie, varulv eller vampyr – vilken samhällsklass är du?

Disclaimer: Jag utger mig inte för att vara vare sig expert på zombies eller på metaforik. Det här är en text som jag skrev en sen natt i midsommar. Bli hellre roade än upprörda över eventuella felslut. Diskutera dem istället.

Jag och sonen tittar en del på film. Det är vår gemensamma… hobby typ. Jag gillar såna filmer som kanske inte är så pk att gilla, jag har svårt för långsamma bergmanianska relationsdramatiska rullar – jag vill bli underhållen. Tidigare var min och Vs uttryck för en bra film: ”saker ska gå sönder, väldigt mycket sönder.” Vår gemensamma favoritfilm är Matrix och vi har nog sett allt som går att se inom action, ny SF och självklart den moderna vampyr- och zombie-genren.

Vi håller på att beta oss igenom serien Walking Dead, vi har sett Zombieland och siktar under sommaren att plockat alla fyra Resident Evil-filmerna. När det gäller vampyrer så har vi ett par gånger sett Underworld-serien och jag letar efter Masquerade-serien som gick för många år sen som jag minns som bra (har faktiskt gjort två låtar med klipp från den serien: ). Och ja – vi har sett Twilight-serien. Min dotter är som vilken tonåring som helst (fast bara nio) så vi kan storyn.

Grejen är ju att det här är inget nytt fenomen: att göra film, skriva böcker om dessa fenomen – dessa icke-mänskliga varelser som kan hota hela mänskligheten: Bela Lugosi började redan 1932 med White Zombie, 1922 kom stumfilmen Nosferatu och Werewolf in London kom 1935 och räknas som den första filmen om varulvar.

Get A Kit,    Make A Plan, Be Prepared. emergency.cdc.gov

Eller forska om det: inte bara vampyrer och varulvar har diverse mer eller mindre seriösa forskningsprojekt runt sig utan också zombies. Det här är ett roande försök att visa att zombies i sig själv är en fysisk omöjlighet. Roande är att läsa den gigantiska mängd kommentarer som försöker att hitta fel i texten och vill bevisa att ett utbrott av zombies är möjligt… Plus att det finns ett antal mer eller mindre sansade interaktiva scenarier att testa: The Outbreak och spel. Roande är att CDC – amerikanska regeringens smittskyddsmyndigheten – har uppdaterat bloggen om vad man ska tänka på om det blir ett zombie outbreak.

Jag kan fundera vad de faktiskt symboliserar. Det är jag inte ensam om att göra men just ikväll började jag fundera över vampyrer, varulvar och zombies utifrån dess möjliga påverkan som metaforer. Bakgrunden av historiernas uppkomst är väl genomlyst. Vampyrer, varulvar och zombies har alla sin uppkomst i folktro, och självklart också grunden i vårt djupt mänskliga behov av att skapa historier som strukturerar och förklarar det oförklarliga – och skapar metaforer och dikotomier gentemot det som inte är vi. I grunden skulle man kunna säga att alla de här historierna bygger på socialpsykologi: avgränsning av den egna gruppen och hotet mot den egna gruppen. Samma processer som finns i rasism, ”ryssrädslan” eller senare års krig mot terror återfinns lika mycket i varför vi fascineras och skräms av tanken på varelser som är ”nästan” som vi men som hotar vår existens. I grunden är både vampyrer och zombies en del av apokalypsen men på olika sätt medan varulven snarare symboliserar den pågående apokalypsen av civilisationen genom att människan egentligen är ett vilddjur.

Vampyrerna som alltid funnits, som är en egen värld mitt i världen – som på många sätt väljer att göra så för att de inte skulle kunna överleva annars. De är bättre än människorna, de har en livsstil som inte begränsas av timliga saker som jobb, pengar och pensionssparande: de är apokalypsens aristokrater i vars hand människorna finns. Samtidigt är de beroende av människorna: utan mänskligt blod kan de inte överleva (vilket gör Twilights goda vampyrer lite otäcka – om de nu kan leva på syntetiskt blod: vad behöver de människorna till framöver). Vampyrerna, precis som Robotvärlden i Matrix, har människorna som vilken boskap som helst. De fungerar precis som vilken överklass som helst: fullkomligt avskärmade och med egna regler: och deras intresse i blodlinjer och att hålla sina släkter ordnade bygger på en lilla elitens behov av att inte blanda upp sitt ”blod” (antar att Sverigedemokrater gillar vampyrfilmer – å andra sidan: vampyrerna har ju en viss intelligens…).

På tal om intelligens (alltså inte Sverigedemokrater) så är den mer direkta apokalypsens metafor synlig i zombiefilmerna. Zombiefieringen i filmer bygger inte på det som vi snarare borde vara lite oroade för: sämre skolor, dummifiering av media och såna saker utan här handlar det om något oklart virus som innebär att döda vaknar igen. Det är flera saker som är intressanta med hela zombiegrejen. Att de döda vaknar igen är ju en gammal tanke: egyptierna hade någon flaky tanke om att faraonerna skulle vakna igen – därav diverse byggnadsverk och sjutton fruar i graven. Lasarus som uppväcktes av Jesus kanske inte blev zombie (även om det vore en lite lattjo twist av miraklet) och Frankenstein-historien liksom de rika personer som är övertygade om att vi i framtiden ska kunna väckas från döden och därmed fryser ner sina lik med kryoteknik. Det sista kan man ju fundera över hur smart det egentligen är: och själva zombieidén är ganska motbevisad. Samtidigt så handlar det om både en innerlig önskan, en ganska skrämmande tanke för oss som är vana vid vår grundläggande dikotomi mellan liv respektive död. Zombiestoryn innebär att det vi lite önskar oss: att inte dö, faktiskt har ett pris – och vår strävan efter att omintetgöra dikotomin istället innebär världens undergång. Zombies, till skillnad mot vampyrer, är inget som någon vid sina sinnens fulla mått önskar sig vara. Zombies lär oss att livet är utmätt: ett liv som zombie är om möjligt än mer tomt och innehållslöst. Ett ruttet liv om man får skämta lite. De som spelat Left 4 Dead och zombiekartorna i Black Ops vet att det mest handlar om mängder av ruttnande levande döda snarare än strategiska fiender.

Den mer naturliga intelligensen eller insikten om att i grunden är vi drivna av drifter står varulven för. Varulven är en minst sagt komplex idé där motståndet mot att bli den man faktiskt är står som någon sorts grundval: rädslan ligger i att tappa kontrollen, att varulven är en bild av hur vi människor vill gå tillbaka till ursprunget. Samtidigt är det en rejäl könsstereotyp: hur många kvinnliga varulvar har du sett? Trots att varulven finns närvarande i mycket av den populärkultur som skapats genom ett antal århundranden så är det den som minst fått genomslag – på grund av att den i mångt och mycket är den mest metafysiska varelsen – den handlar om människans egen kamp snarare än en annan grupp. Om vampyrerna är toppen av näringskedjan och zombies är faran från de underställda delarna av densamma så är varulven vi själva. Uttrycket homo homini lupus är inte helt felaktigt särskilt inte i den längre versionen: Lupus est homo homini, non homo, quom qualis sit non novit.(”A man is a wolf, and not a man, to another man, for as long as he doesn’t know what he is like.”)

Om man funderar i ett klassperspektiv: om vampyrerna är en symbol för överklassen så är zombierna snarare en bild av en underklass gone havoc. Det är medelklassens rädsla för att bli uppäten av en mängd ointelligenta och ofokuserade slashasar där drifterna tagit över all tankeverksamhet. Ganska skrämmande tanke att det plötsligt börjar dyka upp personer utan slutbetyg i gymnasiet, ett ointresse för entreprenörskap eller som hela tiden går efter minsta motståndets lag. Om vi sedan adderar varulvarna, som i Underworld-sagan är slavklassen, men som på många sätt kan ses som en sorts tanke om hur det vilda inte kan tämjas i en människa så har vi en skön samling symbolismer.

  • Vampyren, en dekadent konservativ överklass som styrs av sitt eget lilla sociala sammanhang och strikt följer inte bara en ganska enahanda diet utan också regler för hur man ska undvika att de som betalar notan för ens vardag inte ska göra uppror, inte ska ta slut utan fungera helst utan att förstå att de inte är annat än boskap.
  • Varulven, den sanna naturen i en klädnad av civilisation. Det sanna livet handlar om att följa sina djuriska drifter – samtidigt är förvandlingen tillbaka till det ursprungliga alltid smärtsam och förutom att ständigt få hår i munnen är det här Rousseaus dröm. Det här är en sorts medelklassens hemliga dröm: att få vara den man egentligen är – och slippa att rätta in sig i alla led. För att vara krass så är D-Fens i Falling Down och diverse utanförlagen-hjältar en sorts varulvar in disguise.
  • Zombien slutligen är den oupplysta massan. Än en gång ett hot mot det ordnade, mot det förfinade men i det här fallet ett reellt hot mot samhället. En underklass som inte längre går att kontrollera och som äter oss ur samhällshuset. Zombies är inte attraktiva vare sig som eviga dandys med viss kontrollerad blodtörst eller som vilda naturliga bestar som gör vad som faller dem in. Zombies är den ultimata apokalypsen – den fullkomliga idén om hur vår civiliserade idé faller isär. Om man inte håller dem i schack – underklassen.

Människans konstanta liv handlar om att kämpa mot undergången oavsett om det är en extern naturkatastrof, samhällets sönderfall eller den egna kampen mot det avgränsade livet. I och med att religionen tappar kraft så behöver vi andra bilder och metaforer för att hantera världen runtomkring. Även om de suspekta varelser som utmålas är osedvanligt osannolika så tror jag de fungerar som sätt att strukturera verkligheten precis som gudar, spöken och andra väsen tidigare.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Herr Ekman och risken

Det här måste vara det dummaste som skrivits på mycket länge:

Att äga sin bostad och följa med i värdeutvecklingen var självklart för mig och mina vänner. Men vad händer nu, om banken vill ha tillbaka sina pengar? Det är ett ganska otrevligt scenario. Det skriver idag MAGNUS EKMAN, bostadsrättsinnehavare och före detta mäklare.
[...]
Jag och min fru gjorde aldrig en kalkyl där vi sa att vi skulle använda si eller så mycket av vår disponibla inkomst till boendet. Med en vacker trea på Östermalm och ett nyinförskaffat sommarhus i Stockholms skärgård hade vi ändå tillräckligt mycket över till annat som vi ville göra eller köpa.

Värdeutveckling är inget som självklart är ett plusspel. Att tro att noll är botten är ju lite märkligt. Och ett lån förutsätter att man betalar tillbaka pengarna. Eller är herr Ekman en sån där som aldrig betalar tillbaka det han lånar – oavsett om det är till en pilsner i baren på East eller miljonerna som han köpt lägenhet och sommarhus för? Onekligen kan man förstå att snubben slutade jobba som mäklare. Att faktiskt visa sin egen dumhet i ett sånt strålkastarsken; att erkänna att man sket i kalkylerna, är deprimerande. Att sen gnälla lite över att det är dyrt med trean på Ö-malm och sommarhuset i skärgården… ja kära nån.

Tyvärr tror jag inte att han är ensam om sina åsikter. Tyvärr är finanskrisen vi ser en sorts olycklig krasch mellan finansbolag som haft för låga trösklar för lånen, en bostadsmarknad som anpassade sig till att finansbolagen lät kreti och pleti låna miljoners miljoner och människor som struntade i kalkylerna för att leva mitt i Residence-drömmen. Förklaringar som nu försöker ges är att det är finansbolagens fel. Inte bara. Deras affär är att låna ut pengarna – de är ingen storebror eller har något ansvar för herr Ekman och hans vänner. Finansbolagen har ansvar för sina sparares pengar och sina aktieägares. De har varit dåliga på att ta sitt fulla ansvar – och självklart finns det en viss girighet i bakgrunden. Och likväl kan man fundera över mäklares ansvar: de borde kanske kräva en kalkyl? Samtidigt – varför det? Deras affär är att sälja så dyrt som möjligt: deras kund är den som säljer – inte den som köper. Om man säljer dyrt och snabbt tjänar man mer än om man väntar på ett ännu dyrare pris men det tar längre tid. Deras risk ligger i att få ut så mycket som möjligt i samband med försäljningen. Oavsett vem som köper. Det är inte ens Riksbankens ansvar enbart att lösa problemet.

Det är inte heller vare sig medias eller reklamens fel… Ledsen men original scapegoats #1 och #2 kan inte lastas för att herr Ekman, mrs Smith eller Singh helt enkelt valt att blunda för konjunkturhistoriska fakta, för normalt vett när det gäller att göra affärer eller en personlig insikt om sin egen möjlighet att tjäna pengar som gräs.

Så i grunden är det faktiskt herr Ekman och hans vänner som sitter med ansvaret. De skrev på lånen, de valde att köpa väldigt dyrt och inte kalkylera med en lågkonjunktur. De valde att inte förstå vad ordet ”risk” faktiskt betyder. De gjorde en felberäkning om ränteläget. Det är faktiskt deras eget fel. Även i en modern ekonomi har människan i slutänden ansvar för sig själv.

Det mesta i diskussioner runt finanskrisen bygger på strukturella problem och psykologin hos börsmäklare. Grejen är att de helt enkelt handlar utifrån samma psykologiska strukturer som människor i gemen. Det är alltid lika roande att höra människor i ena andetaget prata om att ta ut sina pengar ur banken och i andra andetaget svära över att börsen sjunker (dvs. aktieägare plockar ur sina pengar ur aktiemarknaden).

Jag vidhåller fortfarande att konjunkturen är en cirkelrörelse och att den rörelsen har ett naturligt förlopp – att tro att man kan helt förändra detta är naivt. Däremot kan man modifiera det för att den naturliga fluktuationen inte ska ödelägga världen. Det man då har att kämpa mot är människans egoism, hennes strutsbeteende när det gäller risk och ren och skär dumhet.

Tyvärr är herr Ekman därmed ett typiskt exemplar av människan.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , ,

En vecka att minnas – eller att glömma

Det här varit en tung vecka. Från i fredags veckan innan har saker ställts på sin spets på många sätt. Beslut som behövde tas, som visserligen finanskrisen hjälpte till att ta men också andra saker som hände. Saker som gjorde livet osäkert igen och andra saker som gjorde mig maktlös.

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,