Är vi klara med det här?

Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt.

När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag – en mer retorisk fråga än en verklig:

Är vi verkligen klara med det här?

På något sätt hade vi plötsligt passerat ”Gå”.

DSCN1065Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta.

Johan frågade mig innan:

Och hur känns det här då?

Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge.

För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var – alla de vänner som man mötte.

De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87.

Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia… Ingen känner oss som de människorna.

Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna – för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden ”Do kick some ass” till hebreiska tecken och undertecknade ”det är din tur nu”. Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren.

Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära – men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual.

Att åter se nattvardsliturgin var speciellt – för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga.

Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara – men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på.

Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen – och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan – för att

Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med.

För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell.

DSCN1077

Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa – och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut:

DSCN1074

Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt.

Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Den där lilla världen

På udda vägar så visar det sig att Mattias Boström som twittrar på @piratforlaget och som är en del av mitt sociala medienätverk kommer från Kolsva. Kolsva, samhället utanför Köping. Köping som jag spenderade min barndom och ungdom i. Det visar sig exempelvis att vi båda känner Per Kraft.

Mattias har skrivit en lång text om just minnen och hur populärkultur blir en sorts markörer för alla andra minnen – och refererar exempelvis till en tidig Europe-konsert i Folkets Park i Köping. En konsert jag själv inte kan minnas jag var på men en historia som triggar igång att minnas andra konserter, galna händelser och hur man själv var på den tiden. Från barn i Missionsförbundet, till medlem i en Livets Ord-knuten grupp till svartrockare och US-are till att förändras sakta till blivande präst. Sen flyttade jag…

Det är lätt att glömma: att varje människa är en historia. Det är väl det som Lasse Holmquist var så bra att visa i det klassiska ”Här är ditt liv” och som idag inte längre lyckas eftersom allt är medietränat och tillrättalagt. Och samtidigt sker det igen – men idag på bloggar, på Facebook och andra sociala medier – att vi berättar mer om vilka vi faktiskt är. Nonsens? Knappast – det är bitar av livet som vi idag kan se och lära känna och förhålla oss till. Biografierna skrivs i realtid snarare än samlas ihop mot slutet av livet.

För mig är Köping ett avslutat kapitel men precis som Mattias skriver så är det en av de kontexter som format mig som människa. När jag föreläser om skillnaden mellan analoga värderingar och digitala värderingar så är det enkelt att i bakhuvudet reflektera över hur man som tonåring var tvungen att forma om sig för att passa in i småstaden. Det fanns ett avgränsat antal personer att umgås med – vilket innebar att man fick slipa bort sånt som var en själv och försöka att leta efter minsta gemensamma nämnare. Idag behöver man inte det om man inte vill: idag finns hela världen tillgänglig och man kan leta efter sina gelikar och nätverka utifrån den man faktiskt är.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , ,

En intensiv vecka snart till ända

Det har varit en av de mest intensiva veckorna på mycket länge. Två pitcher och en hoper med resande. Men det har lyckats och jag kan erkänna att jag i lördags inte riktigt fick ihop hur det skulle gå till. Av cirka tio större deadlines så har jag få skjutit på en enda.

Det innebär ju att jag inte alls hunnit med att blogga. Alls. I förrgår kväll satt jag dock och sammanställde två nya tweepblogginlägg under Nobelfestligheterna.

Igår var det en fantastiskt rolig dag med bland annat första träffen med Social Media Club Dalarna som du kan läsa mer om här. Ett par riktigt spännande möten och samtidigt mycket att tänka på.

I veckan kom vi också att komma ihåg Helene. Jag minns känslan av frost när vi fick veta. Och jag minns den andra Helene. Och jag tänker på Tea. Läser Victorias fantastiska text.

Livet är en balansgång mellan ljus och mörker, mellan avgrund och oas.

Så jag sätter ihop en Spotifylista som får berätta en historia. Vilket är upp till var och en – jag vet vad jag berättat.

Glöm inte att rösta här också så jag vet mer hur läget är med er som läser.

Bloggar etiketter: , , , ,

Sömnlöshet

Jag får väl öva på mer personliga postningar.

Jag kan inte sova. Solstickans akutenbesök stirrade till en del. Säkert också när det gäller tidpunkten. När Terrorprinsessan var nästan nyfödd fick hon RS, svår sort. Det var bara kort efter att jag blivit sjukskriven. Hon och HS fick lov att läggas in, jag – som knappt hängde ihop – blev ensam ansvarig för Solstickan, 2,5 år. TP höll på att stryka med. Jag också. De minnena är inte kul. Så idag när Solstickan inte kom hem, när det började talas om röntgen och kvarsovning började hjärtat göra ont. Även om jag idag är mycket mer stabil, frisk och bara normalt sliten för en arbetsnarkoman med tillfällig hög frustration så blev det adrenalinpåslag.

Fick fakturan på omställningen för webbhotellet. Det var mindre kul. Och jag är ändå glad att jag satte igång WP Super Cache för vi kan säga så här: att bli upplagd som någon sorts featured IPRED-bloggare boostar besöksantalet. Och det är nu man skulle haft reklam på bloggen…

Men se där

Josh påpekar att Aftonbladet faktiskt rent principiellt ”stulit” våra bilder genom att olovandes ta ner dem och beskära dem och sedan lägga upp dem (inte för mig visserligen då jag använder mig av CC-licensen 3.5). Jag vågade mig på att göra en skärmdump: dvs. en digital faksimil (!) vilket rent principiellt också innebär ett intrång på upphovsrätten för Aftonbladet. Vilket för oss till den fantastiska diskussionen: om jag eller mitt verk finns på bild – är då att jag gör en personlig kopia av detta faktiskt omoraliskt. Ja enligt upphovsrätten. Det intressanta blir då verkshöjden: vems verkshöjd är högst – jag som gjort själva verket eller den som återpublicerar det?

Kollade också av lite sökord som för människor hit. Man kan lugnt säga att eftersom jag skrivit om Anna Lindman Barsk några gånger så är jag rena pimpen för sökningar på henne. Det är hon värd: hon tillhörde de snyggaste på teologen :). Hittar också en massa som hittar hit via sökning på Ostyckad Tid. Kan lugnt säga att den postningen kommer jag inte ihåg. Sökfrasen ”mr green casino playground” landar ett gäng inkommande: se där Pawlo – kunde blivit dyrt det där förslaget :). Tyvärr vet jag fasen inte var de landar (orkar inte fördjupa mig i det heller). Andra sökfraser som verkar vara hittar är ”boom shakalak”, ”ondskan”, ”liberati”, ”vackra texter”, ”tugba tunc”, ”johanna parikka altenstedt” (roande – snacka om att hon inte vill att det ska vara så), ”linda rosing nude” och den som kryper uppåt: ”ipred”.

Helt klart är dock att det är rätt trista träffar. Det är dåligt med ”kuk”, ”knulla”, ”datorspel”, ”blodpudding”, ”skjuta mig själv” och såna saker. Klart är att det uppenbarligen speglar hur jävla opersonligt jag bloggar.

Frågan är väl om det speglar mig själv?

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ännu en årsdag

Det är sju år sedan jag blev sjukskriven idag. Det är en rätt surrealistisk årsdag att fira men likväl som att man firar sin födelsedag kan man kanske fira en sorts dödsdag för ett gammalt liv. För oavsett om jag led och människor i min närhet fick lida på grund av mig så var det också början på något nytt. Inte nödvändigtvis lyckligare eller enklare – men mer i kontroll. I år har novemberhelvetet kryddats med en depression i finansvärlden som gör att det är tungt att vara företagare.

På nåt sätt känns ändå ”Ja må han leva” som en vettig sång…

Tidigare ”firanden”:
2007
2006: 1 och 2
2005
Tidigare års firanden skedde på sedan länge borttagna bloggar eller sociala nätverk.

Uppdatering: Vi kan säga så här. Den här dagen tar nog priset. Fascinerande utveckling och insikten slår mig än en gång. Som människa är man alltid helt ensam. Ingen jävel bryr sig förutom en själv.

Angela Gossow och Arch Enemy får bli dagens soundtrack.

Bloggar etiketter: , , , , , ,