Imorse, med en kaffekopp i handen som bryggts av barnen och burits upp åt mig (lyx att ha barn som fortfarande tycker det är kul att göra såna saker) läste jag den fantastiska dagboken från Port-au-Prince och Läkare utan gränser (hittar inte på nätet – tjoa om ni har hittat den). Det var inte beskrivningarna av allt fruktansvärt utan de små sakerna – att faktiskt hjälpa en människa i taget och att det är det som i slutänden kan förändra världen till en bättre plats. Jag fick tårar i ögonen – för oavsett att jag älskar mitt jobb idag så finns det fortfarande kvar en flämtande låga av det som gjorde att jag en gång blev präst: att följa en människa på en väg genom mörker till att hitta ljus och möjligheter. När jag sedan läser Abbes pappas insikt om varför han faktiskt mått skit den senaste tiden, med kulmen med svimningen på Blogg-galan så känner jag igen min historia: när jag faktiskt fick lov att sluta att trampa vatten och välja att själv bli hjälpt genom mörkret. Det handlar mod precis som Gunnar skriver – och om rädsla. Rädsla både för sitt inre och för vad folk ska säga. Man förlorar en del och ja, vissa dagar känns det som om man aldrig kommer att komma tillbaka men man lär sig massor. Man förändras på vägen – lite hårdare ibland men förhoppningsvis bättre på att klara av livet. En del förlorar man. Jag förlorade Gud. Men man vinner oerhört mycket: nya insikter, ny kraft och faktiskt ett nytt liv. Det är kanske det enda jag vill säga till Gunnar: vila och man kommer ur på andra sidan. Låt det bara ta sin tid. Och, Gunnar: håll Abbes mamma i handen. Eftersom vi båda är i en viss bransch så bör man tänka på att: vi håller på reklam. Ingen dör om vi inte jobbar 150 % hela tiden.

Imorse, med en kaffekopp i handen som bryggts av barnen och burits upp åt mig (lyx att ha barn som fortfarande tycker det är kul att göra såna saker) läste jag den fantastiska dagboken från Port-au-Prince och Läkare utan gränser (hittar inte på nätet – tjoa om ni har hittat den). Det var inte beskrivningarna av allt fruktansvärt utan de små sakerna – att faktiskt hjälpa en människa i taget och att det är det som i slutänden kan förändra världen till en bättre plats. Jag fick tårar i ögonen – för oavsett att jag älskar mitt jobb idag så finns det fortfarande kvar en flämtande låga av det som gjorde att jag en gång blev präst: att följa en människa på en väg genom mörker till att hitta ljus och möjligheter.

När jag sedan läser Abbes pappas insikt om varför han faktiskt mått skit den senaste tiden, med kulmen med svimningen på Blogg-galan så känner jag igen min historia: när jag faktiskt fick lov att sluta att trampa vatten och välja att själv bli hjälpt genom mörkret. Det handlar mod precis som Gunnar skriver – och om rädsla. Rädsla både för sitt inre och för vad folk ska säga. Man förlorar en del och ja, vissa dagar känns det som om man aldrig kommer att komma tillbaka men man lär sig massor. Man förändras på vägen – lite hårdare ibland men förhoppningsvis bättre på att klara av livet. En del förlorar man. Jag förlorade Gud. Men man vinner oerhört mycket: nya insikter, ny kraft och faktiskt ett nytt liv. Det är kanske det enda jag vill säga till Gunnar: vila och man kommer ur på andra sidan. Låt det bara ta sin tid. Och, Gunnar: håll Abbes mamma i handen.

Eftersom vi båda är i en viss bransch så bör man tänka på att: vi håller på reklam. Ingen dör om vi inte jobbar 150 % hela tiden.

Bloggar etiketter: Abbes pappa, Haiti, Läkare utan gränser, mod, Port-au-Prince, rädsla, utbränd