Disclaimer: Det här är nog för de flesta ett skittråkigt blogginlägg. Ganska dagboksaktigt och rätt personligt. Carry on liksom.
Att mötas igen efter så många år är stor kärlek, och vissa gamla goda vänner innebär luft och en skön känsla. Jag har helt enkelt haft en bra söndagkväll trots att min nacke just nu gör sjukt ont (läkare imorgon).
Tidigare i veckan fick jag en inbjudan på Facebook: "Different Kinds spelar ihop igen". Jag kunde inte annat än att åka ner till Grytnäs kyrka - att Mia, Pia och Anna spelar ihop igen kunde jag inte missa.
De tre tillhör de ungdomar jag jobbade med under mitt första år som präst. 1997-1998. I Grytnäs församling. De var såna som jag plockade med mig att spela så fort jag hade chansen, precis som jag senare i Borlänge gjorde med det unga Sugarplum Fairy. De spelade och spelade, sjöng sina låtar och tillsammans med alla andra ungdomar som vi hade i församlingen så var det en fantastisk tid. Dela glädje, sorg och allt annat: det var en ynnest att få vara en del av den tiden med alla underbara kids i Grytnäs. Och med alla de ungdomar jag jobbat med oavsett var.
Sommaren har varit mycket återkomster, möten med människor som varit borta ur livet ett tag, händelser och diskussioner som gått djupt in. Det är mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. På ett skönt och så där omvälvande sätt. Vad är det Tranströmer skriver: "valv efter valv som öppnas".
Det här blev ännu en sån dag, en händelse, som adderas.
Jag har inte varit till Grytnäs kyrka sen -98 tror jag men det var en gång min arbetsplats. Och jag möttes av stora kramar som värmde: "du kom i alla fall!". Det var inte bara jag som åkte ganska långt ifrån: det var lite Västerås stift late -90s som dök upp. Inklusive älskade sis och Per med Arvid. Och än en gång det fantastiska i att det ändå på nåt sätt inte gått någon tid - dessa fantastiska människor som jag känt så länge - några ända sedan mitten av åttiotalet. Det finns så mycket historia som vi delar - och trots att jag valde att försvinna in i något annat så är jag inte främmande.
Different Kinds kan numera även betitlas Different Moms och det är skönt alternativ-rockigt att packa ner musikgrejer bredvid skötväskor :). Och deras unika stämsång satt fortfarande där. Deras egna låtar och deras arr av Free fallin och End of the world: så klockrena.
När jag sent omsider åkte hem - kyrkbacken blev riktig kyrkbacke - så var solen på väg att skicka ut sina sista strålar. Det var klart väder och Dalarna var så där vackert bara Dalarna kan vara en sommarkväll.
Disclaimer: Det här är nog för de flesta ett skittråkigt blogginlägg. Ganska dagboksaktigt och rätt personligt. Carry on liksom.
Att mötas igen efter så många år är stor kärlek, och vissa gamla goda vänner innebär luft och en skön känsla. Jag har helt enkelt haft en bra söndagkväll trots att min nacke just nu gör sjukt ont (läkare imorgon).
Tidigare i veckan fick jag en inbjudan på Facebook: ”Different Kinds spelar ihop igen”. Jag kunde inte annat än att åka ner till Grytnäs kyrka – att Mia, Pia och Anna spelar ihop igen kunde jag inte missa.
De tre tillhör de ungdomar jag jobbade med under mitt första år som präst. 1997-1998. I Grytnäs församling. De var såna som jag plockade med mig att spela så fort jag hade chansen, precis som jag senare i Borlänge gjorde med det unga Sugarplum Fairy. De spelade och spelade, sjöng sina låtar och tillsammans med alla andra ungdomar som vi hade i församlingen så var det en fantastisk tid. Dela glädje, sorg och allt annat: det var en ynnest att få vara en del av den tiden med alla underbara kids i Grytnäs. Och med alla de ungdomar jag jobbat med oavsett var.
Sommaren har varit mycket återkomster, möten med människor som varit borta ur livet ett tag, händelser och diskussioner som gått djupt in. Det är mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. På ett skönt och så där omvälvande sätt. Vad är det Tranströmer skriver: ”valv efter valv som öppnas”.
Det här blev ännu en sån dag, en händelse, som adderas.
Jag har inte varit till Grytnäs kyrka sen -98 tror jag men det var en gång min arbetsplats. Och jag möttes av stora kramar som värmde: ”du kom i alla fall!”. Det var inte bara jag som åkte ganska långt ifrån: det var lite Västerås stift late -90s som dök upp. Inklusive älskade sis och Per med Arvid. Och än en gång det fantastiska i att det ändå på nåt sätt inte gått någon tid – dessa fantastiska människor som jag känt så länge – några ända sedan mitten av åttiotalet. Det finns så mycket historia som vi delar – och trots att jag valde att försvinna in i något annat så är jag inte främmande.
Different Kinds kan numera även betitlas Different Moms och det är skönt alternativ-rockigt att packa ner musikgrejer bredvid skötväskor :). Och deras unika stämsång satt fortfarande där. Deras egna låtar och deras arr av Free fallin och End of the world: så klockrena.
När jag sent omsider åkte hem – kyrkbacken blev riktig kyrkbacke – så var solen på väg att skicka ut sina sista strålar. Det var klart väder och Dalarna var så där vackert bara Dalarna kan vara en sommarkväll.
Bloggar etiketter: Different Kinds, Grytnäs, kärlek, möten
