Nu har jag äntligen hämtat mitt nya körkort (inser att jag måste skaffa nytt pass också) efter namnbytet.

Bloggar etiketter: deeped, körkort, namn

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

• En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
• En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Idag hittade jag min gamle bloggarkompis Suburbia aka Strangnet och det på Twitter (thank god för initiativet #svpt) och han menar detsamma som flera av oss andra också påpekat: att istället för att gråta ut i pressen om hur synd det är om skivbranschen, filmbranschen och om artisterna – och kalla sina konsumenter och fans för ”tjuvar”, borde man lägga krutet på att skapa nya affärsmodeller. Sannolikheten att skivförsäljningen kommer att gå upp om IPred går igenom finns inte. Det tror visserligen inte min kommentator Logik och hårda smällar alls på – men dennes exempel är lite tunna. YouTube har en helt annan bakgrund än att handla primärt om intäktsströmmar.

Helt enkelt bygger IPred på gamla strukturer. Sällan är dessa fruktsamma när ett teknikskifte sker. Alltså måste de förändras eller de som håller fast vid dem kommer att sakta dö sotdöden. Det hände med romerska riket – och det kommer att hända med den traditionella skivbranschen.

Det bästa som skrivits är den långa postningen av HAX. Läs den för att förstå mer. Och hans slutkläm är det viktiga: det som Sauk och hans hejdukar liksom skivbranschen totalt missar: det handlar om proportionalitet.

Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärd, dom eller myndighetsbeslut inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Självklart handlar allt om tolkning – men när det gäller både IPred och FRA, liksom nu snart ACTA och telekompaketet så är grundfrågan: är det proportionellt att totalt förinta personlig integritet för att skydda upphovsrätt, (kanske) hitta terrorister och på andra sätt ge stora möjligheter att avlyssna, stänga av och kontrollera sina medborgare?

Det handlar om hårdför repression av vår rätt att yttra oss, att prata med andra om vad vi vill och att göra saker som inte nödvändigtvis är olagliga men enligt en viss stats åsikt omoraliska.

Skillnaden mellan IPred och exempelvis FRA-lagen är att om den förstnämnda handlar om att försöka skydda en gammal struktur mot ett teknikskifte så är den senare tillkommen just på grund av detta teknikskifte. Eller vi kanske snarare ska prata om informationsskifte – varför inte säga skifte av sätt hur människor för samtal? Om vi gör det så kommer frågan i en annan dager eller hur? För det innebär faktiskt att de lagar som innebär en högre kontroll av trafiken på internet de facto handlar om att kontrollera människors samtal med andra människor.

Vidare: den nya FRA-lagen har skickats ut på remiss. Två dagar innan julafton. Minns att förra gången beslutet skulle tas valde regeringen att försöka klämma in det alldeles innan riksdagens sommaruppehåll. Det är inte utan att man inser att Reinfeldt och Tolgfors fortfarande kör fult spel. Igen. Tyvärr verkar hjältarna lagt sig ned också.

Så – min rubrik är en sorts travesti på ”Staten och kapitalet”. Men i en egen kanot, snabbt girande sitter Piratpartiet som de senaste dagarna försökt att hantera kritik mot sig själva. Jag tycker diskussionen i stort varit bra om man bortser från vissa klavertramp och journalistisk enögdhet. Än en gång ser man hur en ”gammelmedia”-insats inte längre står oemotsagd. Tyvärr väljer ju DN Debatt som vanligt att blunda för hela diskussionen som skett bland bloggarna men det är ingen som är förvånad över med kunskap om Mats Bergstrands aversion mot sociala medier och bloggar i synnerhet.

Jag har hela tiden framhållit att jag hoppas att Piratpartiet fortsätter att vara ett parti. Enligt mitt tycke är dock ett parti beroende av en helhetssyn. Däremot tycker jag inte att det vore ”bättre” om de andra partierna tog frågan och därmed gjorde på samma sätt som man gjort med andra sakfrågepartier. Och ett namn som faktiskt pekar ”rätt” för många människor. Det är lätt att bli sedd som elitistisk om man försöker förklara för sina potentiella väljare att ”det ni tolkar in i vårt namn stämmer inte”. För att ta ett exempel: Min morsa funderade på att kalla mig för Patrik (det är rätt många Patrikar födda slutet 60-början 70). Men det ville inte min farsa – för han var gramse med någon Patrik. Helt enkelt bar namnet negativa konnotationer för honom. Då spelar det ingen större roll om namnet betyder ”adelsman”. På samma sätt var det rätt av företaget Honda att inte försöka att spara pengar genom att lansera bilmodellen ”Fitta”.

Som varumärkesstrateg och planner – och ansvarig för ett antal re-brandingprojekt så vet jag hur viktigt namnet faktiskt är. Så PP kan vrida det så mycket de vill (ett antal försök i kommentarerna till postningen): Piratpartiet har en rejäl uppförsbacke på grund av sitt namn om man vill tas på allvar i bredare folklager. Det kräver väldigt mycket att förändra konnotationer för ett ord – i det här fallet kommer det kosta långsiktigt för Piratpartiets framgångar. Vi tänker oss att Rick Falkvinge en dag är minister och ska träffa Somaliens premiärminister: ”Hello, I’m Rick Falkvinge and representing The Pirate Party”. Ledsen, men jag tvivlar på att den somaliska premiärministern tänker på personlig integritet när han hör det.

Så jo, PPs problem är namnet. Också. Men med personer i sina led som Emma Opassande är jag positiv och förväntansfull inför vad man kan åstadkomma.

Om ni inte gjort det – läs Joshs postning. Och den lilla vinkeln på ”unga/vuxna” hos Skiften.

Och läs Elias fullkomliga sågning av Antipiraternas argument genom att titta på faktisk statistik. Det är nästan lustmord över det hela.

Bloggar etiketter: ACTA, affärsmodeller, Alliansen, DN Debatt, FRA, IPRed, konnotationer, lagstiftning, namn, personlig integritet, Piratpartiet, Reinfeldt, remiss, skivbranschen, Socialdemokraterna, strukturer, teknikskifte, telekompaketet, Tolgfors, Twitter, YouTube

Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.

Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:

In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons

För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:

”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”

Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.

Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:

Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.

IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.

För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.

Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.

Bloggar etiketter: Bombay, IPRed, media, Mumbai, namn, opassande, städer, Vint Cerf