Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

Bloggar etiketter: ambassadör, Anna Troberg, Bara Ben På Glenn Hysén, bloggande, Blogge Bloggelito, Bokhora, Carl Bildt, engagemang, företagsbloggande, Frida Berglund, Hanna Fridén, HAX, Hotspot, Husmusen, Jinge, Johanna Graf, Johanna Sjödin, Josh, Lilla Gumman, Lisa Förare Wingårdh, Manolo, Matälskaren, MikeBike, Mymlan, Niklas Strömstedt, Olle Lidbom, opassande, Oscar Swartz, passion, Per Torberger, personifiera, personlig, sociala medier, Stationsvakt, Stora Bloggpriset, Studiomannen, Svensson, Taffel, teknik, Tonårsmorsa, Trilog, Trollhare, vardagsliv, varumärke, Vassa Eggen, vilja

IPRED (tidigare postningar här och här och här). Ingen ska behöva känna sig hotad. Men att göra som Niklas Strömstedt: att inte ens våga besvara de rudimentära frågor som kommer upp om hans engagemang i frågan om de 37 artisternas debattartikel och bestämma sig för att faktiskt censurera sitt kommentarsfält på alla kommentarer som handlar om just fildelningsdebatten – oavsett om de är trevliga, diskussionsinriktade och inte hotfulla – är … fegt. Ja, det är hans blogg – som han gör vad han vill med men om man sticker ut hakan genom att skriva under ett upprop och samtidigt själv blivit tagen med skägget i brevlådan så är det fan så mycket ärligare att diskutera det men med begäran om att alla ska hålla en hyfsad ton. Att han sen också hänfaller åt samma generella ”alla pirater är onda” är beigt (han platsar i samma stall som trollet Lena Holfve). Sorry Strömstedt men den respekt jag fått för dig som bloggare sjunker som en sten. Man kan verkligen undra varför det finns för få av Rheborg. Och det som verkar vara svårt att förstå för vissa är att det handlar inte om att allt ska vara gratis utan om att lagar och regleringar måste följa en värderings- och teknikutveckling. Opassande-Emma är bäst på att faktiskt försöka förklara det.

En annan sak som jag skulle vilja skriva om är relationen till mina föräldrar. Läste Mymlans fantastiska postning om sin pappa och även om jag skrivit en del om det tidigare så finns det så mycket att berätta – som kanske förklarar varför jag är den jag är. Samtidigt är det extremt privat många gånger och då mina föräldrar fortfarande är i livet och att åtminstone en av dem inte skulle ducka för att försöka göra livet surt för mig så vet jag inte. (Intressant aspekt: söker man på Deepedition på ”min morsa” kommer flera texter upp, söker man på ”min mamma” så kommer det bara sånt som andra sagt om sina mammor).

Sen en sista grej. Dagens gothare har fasen ingen stil. Satt igår i restaurangvagnen på väg hem och mittemot satt en snubbe som försökte se ut som nån av Columbinemördarna. Pentagram, svart långt hår, smink runt ögonen och en dyr skinnrock a la gothrollspelare. Men på fötterna? Jävla fucking halv basketkängor?!! Jösses…

Bloggar etiketter: blogga, fildelning, goth, gothare, IPRed, Johan Rheborg, min farsa, min morsa, Niklas Strömstedt, opassande, personlig, privat, skriva, sneakers, tid

Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:

Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.

Diskussionen pågår också (såklart) på Jaiku.

Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikke ger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:

Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.

Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:

58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.

Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.

Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:

Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?

Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.

Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.

Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.

Uppdatering: Läs Mildner. Gör det:

Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.

Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:

Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.

där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.

Bloggar etiketter: Anders Mildner, Antipiratbyrån, artister, digitalt, direktiv, DN Debatt, EU, Eva Dahlgren, fildelning, IFPI, immaterialrätt, IPRed, Jaiku, media, missuppfattningar, Niklas Strömstedt, nyttiga idioter, skivbranschen, Stefan Sauk, Sydsvenskan, upphovsrätt, YouTube

Ett varumärke där bloggen verkligen gjort en fullständig turnaround för de målgrupper som vanligtvis inte gillade det är Niklas Strömstedt. I bloggen kommer en person fram som inte synts i de texter och den musik som kommit fram. Det är roligt, det är personligt och man inser att äpplet sannerligen inte faller så långt från trädet. Det är en ”kändisblogg” som ger något mer (Unni Drougge är mest tröttsamt tjatig förutom när Gogge vikarierar¹ ); ett utökat varumärke. Och helt ärligt så är det väl helt enkelt så att Niklas Strömstedt helt enkelt skiter i att försöka bygga sitt varumärke utan antagligen tycker det är rätt kul att blogga.

Att han sedan bjuder på såna här inlägg gör det hela ännu roligare och gör karln till hjälte:

För en stund sen, på Teatergrillen, hällde jag en liten öl över Calle Schulman för att han faktiskt förtjänade det.

Och såna här:

Men jag säger att jag har gjort misstag och jag vill tro att jag också lärt en del av dem. Det vore så eländigt trist annars.
Jag har lärt mig att vi är föränderliga och att vi rör oss. Men att de som vågar på riktigt rör sig mot varandra istället för ifrån.

Så mitt tips är att prenumerera på Strömstedt i din RSS-läsare. Visst – det är en hel del musikvideos från Youtube men det kan man ju hoppa över.

Nån som har andra exempel på ”kändis”bloggar som är riktigt bra? Själv tycker jag det är synd att Mauro Scocco slutade att blogga.

Andra bloggar om: Calle Schulman, Niklas Strömstedt, bloggande, blogg, kändisar, Unni Drougge

1. som en konspiratoriskt lagd människa så funderar jag ibland om Unni D är så smart att hon fejkar det… men inser att det faller på det

Bloggar etiketter: blogg, Calle Schulman, kändisar, Niklas Strömstedt, Unni Drougge, varumärke