Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke¹, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).

1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter

Bloggar etiketter: Abbes pappa, Adland, Alla dessa dagar, Älskade Dumburk, Åsk Wäppling, blogg-gala, bloggala, Brit Stakston, Carl Bildt, DVIJDVS, Erik Laakso, Farmor Gun, Heja Abbe, ICA-Stig, Jan Helin, jobb, Jocke Jardenberg, Kenza, Lilla Gumman, Mumari, Nalen, Nikke Lindqvist, opassande, Petra Jankov, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Scaber Nestor, skandal, sociala medier, Stockholm, Stora Bloggpriset, svimning, Tonårsmorsa, Twitter, Ulrika Good, YABA

Dock är det ingen som faktiskt frågat den mest intressanta frågan – den fråga som artikeln inte besvarar:

Vad var då syftet med att alla dessa pr-byråer skulle betalat oerhörda mängde pengar för att få igång ett drev mot FRA-lagen?

Det kommer upp lite halvkvädna saker om ”telekombolag” och annat men nej, artikeln är mycket tyst om vad själva bakgrunden faktiskt är till att det uppenbarligen finns några som vill betala för att en opinion ska komma fram mot en lag. Man fastnar vid att det ska vara ett antal PR-konsulter, åtminstone en byrå – och för övrigt insinueras det om flera professionella kommunikatörer (typ jag, Opassande, Blogge och andra antar jag?).

Frågan blir då i slutänden: vem är det som är ”kunden”? Slutsatsen blir alltså att antingen finns det en rejält tät kund i bakgrunden och en hoper av alla som engagerat sig i frågan ljuger som fan och har fått feta hemliga lönecheckar. Eller så kan det vara så att PR-människor, reklamare och andra kommunikatörer faktiskt ser ett värde i att det finns personlig integritet, kommunikationskanaler som inte är styrda och avlyssnade av staten – helt enkelt personer som, genom sin professionella kunskap om kommunikation och manipulation inser att det här är för mycket, för inskränkande och för odemokratiskt. Och väljer att agera utifrån att de faktiskt är proffs på att kommunicera, proffs på att få upp frågor på agendan.

Men som jag tidigare skrivit: det skulle aldrig blivit mer än en liten krusning om det inte funnits en stark grund att stå på, mängder av människor som var engagerade som fan oavsett vad proffsen sa. Och de personerna agerade (och agerar) knappast efter någon pr-plan. De agerar.

Vill avsluta med Farmor Gun, en av de mest fascinerande människorna som varit mycket viktig i ”bloggbävningen” och med oförtruten envishet skrivit megabyte med text. I en kommentar säger hon:

Jag tillhörde den stora sovande massan, som fram till den 9 juni 2008 levde i tron att en allmän övervakning av folket inte skulle vara möjlig att införa i vårt demokratiska land. Att jag varit så naiv har jag sedan dess försökt råda bot på, PR-byråer förutan.

Så nu hoppas jag på att Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg ger ett svar på frågan: Vad skulle syftet vara och vilka är då de som skulle ligga bakom PR-byråernas arbete?. Utan det svaret blir faktiskt deras artikel meningslös.

Uppdatering: DNs ledare spinner vidare på att hela bloggosfären styrs av PR-byråer idag och fortfarande är det ingen som ens försöker (förutom Hemliga Morsan) att förklara vad då syftet skulle vara. Självklart är det så att det nya medialandskapet kan användas för att marknadsföra såväl varor, tjänster som åsikter – men det som DN inte förstår är att det inte är lättare utan mycket svårare. Konversationsmarknadsföring handlar inte om att manipulera utan om att ge idéer och tips men bloggare är mycket smarta: det går inte att starta någon sorts rörelse som man nu vill påskina. Jag jobbar med det – jag är rätt övertygad om att det idag är svårare att skapa en opinion än det var förut. För idag är det tusentals röster som det handlar om, det är hundratusentals kommentatorer som faktiskt pratar med varandra – och allt är sökbart, länkbart och kontrollerbart. Det var det inte förut.

Sen är det intressant att fundera – om nu DN anser att bloggarna som skrivit om FRA är ”nyttiga idioter” så är väl frågan: vem är nu nyttiga idioter för regeringen och de som vill få igenom FRA, IPred och framöver ACTA? Och vilken PR-byrå ligger bakom all den här kritiken (lånat från Stenudd via Opassande)

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, härhär, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här. och

För övrigt har Anna Troberg skrivit en lång analys av den förra artikeln. Och nej, Dick Erixon ger inga som helst svar – han bara försöker att sätta tillbaka bloggandet i ett gammalt sätt att se på media. Att han virrar på om telekombolagen bygger på de insinuationer som fanns i huvudartikeln. Erlandsson gör en runda om sitt motstånd, Josh är bitsk precis som Blogge. På nåt sätt så dränks DN just nu av drypande satir…

Uppdatering: Affärsvärlden tycker också att det är en tunn soppa kokad på spiken och gör en mycket bra sammanfattning av vad DN egentligen visar:

Innan DN kan visa att Mattias Söderhielm arbetade på uppdrag av någon hemlig aktör så får hans engagemang istället ses som ett exempel på bredden i FRA-motståndet: En del bloggade, en del demonstrerade, andra donerade privat kapital för att på olika sätt skapa engagemang kring frågan.

Bloggar etiketter: ACTA, Anna Troberg, bloggbävning, Blogge Bloggelito, Dick Erixon, Ewa Stenberg, Farmor Gun, FRA, Ingrid Carlberg, IPRed, Josh, konversationsmarknadsföring, ledare, motspinn, nyttiga idioter, opassande, PR, spinn, Stenudd, traditionella medier

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

Bloggar etiketter: ambassadör, Anna Troberg, Bara Ben På Glenn Hysén, bloggande, Blogge Bloggelito, Bokhora, Carl Bildt, engagemang, företagsbloggande, Frida Berglund, Hanna Fridén, HAX, Hotspot, Husmusen, Jinge, Johanna Graf, Johanna Sjödin, Josh, Lilla Gumman, Lisa Förare Wingårdh, Manolo, Matälskaren, MikeBike, Mymlan, Niklas Strömstedt, Olle Lidbom, opassande, Oscar Swartz, passion, Per Torberger, personifiera, personlig, sociala medier, Stationsvakt, Stora Bloggpriset, Studiomannen, Svensson, Taffel, teknik, Tonårsmorsa, Trilog, Trollhare, vardagsliv, varumärke, Vassa Eggen, vilja

Prognos: Mina snabba tips är att Bokhora vinner kulturpriset (alternativt Kulturbloggen), att HAX alternativt Opassande vinner Politiken – samtidigt var det rejält jämt i de omärkta cirkeldiagrammen. I Vardag tror jag det är rätt jämt skägg men jag tror (tyvärr) att Schulman tar hem det – även om Mymlan har rejält många läsare. Teknik: jag hoppas på Lilla Gumman men jag gissar att Prylfeber kan ha en stark kader av läsare. Modekategorin hoppas jag att Manolo får pris för gott arbete men jag tror att Hotspot vinner – möjligen att Hanna Fridén är en runner-up. Livstil tror jag tas hem av Frida på Husmusen.

Uppdatering: Ett rätt. Bokhora vann! Grattis Johanna och resten!

Uppdatering: Hurra! Opassande vann Politik! Så jävla rätt!!! Grattis ”emma”!

Uppdatering: YES! Frida vann Livstil med sin Husmusen! Grattis kära du!

Mellantidsnotering: Tre av mina nomineringar har alltså vunnit. Hittills 100 %…

Uppdatering: Första missen. Moderskeppet vann Prylar & Teknik. Roligt hade varit om Beta Alfa vunnit eftersom ingen vet vem han är :). Fast jag hade Lilla Gumman högst.

Uppdatering: Oj, faktiskt oväntat. Tonårsmorsa vann men onekligen väldigt välförtjänt. Ja, och jag hade nominerat henne också. Och jag vet att Alter Ego jublar i sin himmel.

Uppdatering: Som väntat (eller som AB råkat avslöja) vann Birro Sport och Fritid. Och nej, jag hade inte nominerat honom ;).

Uppdatering: Modekategorin vanns av Style by Kling. Jaha. Synd för Manolo.

Slutsummering: En del missar på slutet. Men fyra av sju är rätt ok… Intressant att två Expressen-medarbetare vinner Aftonbladets bloggtävling…

Hederspriset då? Jag har ingen aning om vad det kan handla om…

StoppaFRAlagen.nu! Faktiskt för första gången på länge som Aftonbladet känns som Hierta-tidning…

Intressant och mycket mycket bra diskussion runt bloggosfären på scenen efter hederspriset. Bäst på den här galan. Och den som tjatar vidare om att bloggarna kommer att dö kanske ska lyssna på den…

Uppdatering: Kjell Häglund är kvällens sämsta förlorare…

I’m not surprised…

Mest spännande var om Weconverse och Axbom skulle hitta varandra – gick att följa deras sökande på Twitter. Till slut fick de fatt på varandra :)

Editering: Lagt till länkar och ändrat lite struktur.

Uppdatering: En intressant grej är att en hel del av de vinnande bloggarna är blogg.se och faktiskt gamla webblogg.se. Liksom att åtminstone två av de nominerade ligger på wordpress.com, fem stycken på Blogger och en var på Metrobloggen och Aftonbladet. Alltså gratistjänster. Vilket bevisar att dessa inte innebär att man är en sämre bloggare än att sätta upp egna domäner. Allt handlar om innehåll och om passion. Det skriver jag mer om i nästa postning. Den förra postningen i den här serien hittar du här.

Bloggar etiketter: Aftonbladet, Alter Ego, Beta Alfa, bloggande, bloggar, Bokhora, Expressen, FRA, hederspris, Husmusen, Lilla Gumman, Moderskeppet, opassande, stoppafralagen, Stora Bloggpriset, Style by Kling, Tonårsmorsa

Tillbaka till listan: extra roligt är att min vän Josh är så högt upp på listan liksom att den ofta briljanta Badland Hyena² fått många poäng. Swartz är en självklar trea. Att LouiseP känner sig för högt upp på listan tycker jag inte är rätt – även om hon skrivit färre postningar så är det alltid bra.

Självklart kan det konstateras att det är bloggbävningens orkestratörer som ligger högst – FRA-frågan och senare nu också IPred som drivits av de som ligger högst. Men jag håller inte med om att det bara skulle vara så: Blogge och de flesta andra har idogt politiserat postningar redan innan Reinfeldt och Tolgfors valde att nonchalera bloggarnas åsikter och fick inse att det biter en i rumpan. Den som i mitt tycke är mest oväntat väntad är Klamberg – men det visar samtidigt styrkan och möjligheterna som bloggformatet har som opinionsverktyg i händerna på duktiga människor. På samma sätt känns Johan Norberg och Copyriot knappast som vare sig uppkomlingar på grund av FRA-diskussionen eller som ”nya”.

En del har (som vanligt) retat sig på att det är många ”högerbloggar” eller att det är en stark övervikt åt liberala och nyliberala bloggar som får många poäng. Svensson/Zaramis menar att det kan bero på att det är Bent som anordnar det men samtidigt påpekar han att Laakso varit valobservatör. Promemorian menar snarare att det stämmer till eftertanke för vänsterbloggare, precis som Wadström påpekat. Laakso kan tänka sig att det finns en viss motvilja mot rangordnandet medan Bent funderar om sossar ibland hanterar sina bloggläsare på samma sätt som när de möter människor 1:a maj – som röstboskap:

Resten, och det är mitt starka intryck, möter bloggosfären på ungefär samma sätt som de möter en första maj-publik. De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir ”fel” så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju ”rätt”. Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.

Själv kan jag väl tycka att socialdemokraterna fr a men också många allmänna vänsterbloggar gjort två fel:

1. de byggde in sig i sitt s-info och har konstant försökt att skapa kommuniteter av bloggare istället för att lyfta fram de bloggare som är sossar men som också vågar att gå utanför ”grindarna” som Laakso, Morian och självklart Johanna Graf. Det har förhindrat ett utbyte många gånger och skapat en sorts intern sekterism vilket också gjort att de som vågar sig in att diskutera blir censurerade om man inte har rätt åsikt.
2. vänsterbloggare är skitkassa på att marknadsföra sig själva – både genom att diskutera i kommentarer hos sina motståndare men också genom att jobba medvetet med länkande. Att gnälla över att man inte fått tillräckligt med röster i tävlingar bygger på att man helt enkelt inte fiskar dvs. berättar att ”hej, kära läsare jag är nominerad i X”. Nedvärderingen av tävlandet finns som exempel här.

Helt enkelt: sluta vara så fina i kanten! Inse att spelet som spelas heter Konversation³.

Så nu är det dags för Stora Bloggpriset. Jag börjar bli klar med en del av mina nomineringar även om det är svårt. Fortsätt att ge mig förslag!

Annat då: Andreas Ekström har gjort en lista över viktiga saker på Internet. Minst sagt subjektiv men what the heck. Att han inte har med FRA eller IPred får väl sättas på det kontot också :).

1. hon har inte skrivit om priset eller?
2. även om jag upplever den som sämre idag än förut
3. Min slogan är Context is king, content is the joker and conversation is the name of the game. För en förklaring kolla min nya blogg Niclasstrandh.com

Bloggar etiketter: Årets Politiska Blogg, bloggande, bloggar, Bloggen Bent, Copyriot, deepedition, Enligt m, Erik Laakso, FRA, HAX, IPRed, Johan Norberg, Josh, LouiseP, nyliberala, opassande, Oscar Swartz, politik, Promemorian, Socialdemokraterna, Stickan Ljunggren, Stora Bloggpriset, Svensson, tävling, vänsterbloggar

Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.

Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:

Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.

Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?

I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.

Att man självklart spöar Tyskungens svepande ”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.

Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.

Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.

Åter till nu.

Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.

Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.

Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.

Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.

Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:

Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.

Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.

Klara skriver det mycket bra:

En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.

Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.

Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.

Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.

Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?

Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.

Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.

Bloggar etiketter: Andreas Ekström, Anna Troberg, dikotomisering, diskussion, Emma, fiender, fildelning, Ian & Bert, integritet, kärnfrågor, konfrontation, Kurvigheter-Klara, Mymlan, opassande, Piratpartiet, politik, Thomas Tvivlaren, Tyskungen, upphovsrätt

Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.

Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:

In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons

För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:

”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”

Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.

Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:

Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.

IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.

För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.

Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.

Bloggar etiketter: Bombay, IPRed, media, Mumbai, namn, opassande, städer, Vint Cerf

IPRED (tidigare postningar här och här och här). Ingen ska behöva känna sig hotad. Men att göra som Niklas Strömstedt: att inte ens våga besvara de rudimentära frågor som kommer upp om hans engagemang i frågan om de 37 artisternas debattartikel och bestämma sig för att faktiskt censurera sitt kommentarsfält på alla kommentarer som handlar om just fildelningsdebatten – oavsett om de är trevliga, diskussionsinriktade och inte hotfulla – är … fegt. Ja, det är hans blogg – som han gör vad han vill med men om man sticker ut hakan genom att skriva under ett upprop och samtidigt själv blivit tagen med skägget i brevlådan så är det fan så mycket ärligare att diskutera det men med begäran om att alla ska hålla en hyfsad ton. Att han sen också hänfaller åt samma generella ”alla pirater är onda” är beigt (han platsar i samma stall som trollet Lena Holfve). Sorry Strömstedt men den respekt jag fått för dig som bloggare sjunker som en sten. Man kan verkligen undra varför det finns för få av Rheborg. Och det som verkar vara svårt att förstå för vissa är att det handlar inte om att allt ska vara gratis utan om att lagar och regleringar måste följa en värderings- och teknikutveckling. Opassande-Emma är bäst på att faktiskt försöka förklara det.

En annan sak som jag skulle vilja skriva om är relationen till mina föräldrar. Läste Mymlans fantastiska postning om sin pappa och även om jag skrivit en del om det tidigare så finns det så mycket att berätta – som kanske förklarar varför jag är den jag är. Samtidigt är det extremt privat många gånger och då mina föräldrar fortfarande är i livet och att åtminstone en av dem inte skulle ducka för att försöka göra livet surt för mig så vet jag inte. (Intressant aspekt: söker man på Deepedition på ”min morsa” kommer flera texter upp, söker man på ”min mamma” så kommer det bara sånt som andra sagt om sina mammor).

Sen en sista grej. Dagens gothare har fasen ingen stil. Satt igår i restaurangvagnen på väg hem och mittemot satt en snubbe som försökte se ut som nån av Columbinemördarna. Pentagram, svart långt hår, smink runt ögonen och en dyr skinnrock a la gothrollspelare. Men på fötterna? Jävla fucking halv basketkängor?!! Jösses…

Bloggar etiketter: blogga, fildelning, goth, gothare, IPRed, Johan Rheborg, min farsa, min morsa, Niklas Strömstedt, opassande, personlig, privat, skriva, sneakers, tid