Bloggandet har blivit rejält mainstream. Intressant är exempelvis Dramatenbloggen som skrivs av Örjan Ramberg, Frida Hyvönen och Marie-Louise Ekman. Och Ehnbomskan påpekar det som Guillou och andra inom de ”riktiga medierna” verkat missa:

Bloggvärlden är med andra ord åtminstone i mina ögon otroligt mycket mer diversifierad. Det är tiotusentals kanaler. Med tiotusentals olika programförklaringar. Och förtjänar lite mer nyans. Tycker jag.

Bloggen stillsam ställer en rolig fråga: hur låter sociala medier? Och Fredrik Wass tar upp frågan om Google gör oss dumma – där vi hamnar i den gamla frågan om hur vi förändras genom att kommunikationsöverföring förändras (från oral tradition till skrifts etc.). Tycker ni för övrigt ska kolla in Nicklas Lundblads egen essäblogg. Matigt, långt och extremt intressant. Eller hans gästblogg på Skiften om Idéernas ekonomi.

Det här är riktigt skumt – Photoshop i CS4 vägrar att befatta sig med bilder av pengar. TKJ har råkat ut för det och ett antal andra. Och det är onekligen ett intressant spörsmål- vad kommer härnäst att förbjudas använda Adobes program till: porr? Semesterbilderna på barnen? Skivomslag?

Torb gör en bra sammanfattning av själva SEB-dravlet:

Problemet för ledningsgrupperna är att kunderna har hjärna.

Frågan är väl om ledningarna har det. Annika Falkengren har ett hjärta säger hon – frågan är väl vem det slår för?

Mina kära opsyrror går från klarhet till klarhet på bloggen. Här berättas den nakna sanningen.

Ett företag som snart vunnit alla tänkbara priser är Saltå Kvarn. Och nu har Johan fått ta emot ett ytterligare prestigefyllt pris. Man kan tycka vad man vill om biodynamiskt odlade grödor och antroposofin men den som har chansen att träffa Johan Ununger ska ta den. Det är faktiskt en av mina idoler och en person som jag gärna pratar om de stora frågorna med. Vilket vi gjorde en lunch härförleden.

Sen är det bara att notera att Lotten.se ligger nere. Det handlar om byte av webbhotell på grund av Spray webbhotells stängning – som i sin tur beror på att Lycos Europe lägger ner fortare än kvickt. Det verkar dock gått sådär med den smärtfria övergången och Lotten är en smula uppgiven. Men hon finns ju på Facebook fortfarande!

Besviken är också Birger Schlaug på Miljöpartiets val att gosa med kärnkraftsanhängarna. Själv gillar jag kärnkraft men det känns verkligen som om Miljöpartiet säljer ut sig rätt rejält just nu.

Lite bakvänt att hota med att man vill utföra suicide by cop (eg. suicide by proxy).

Pash beskriver en plötslig verklighet med sin vanliga sköna ironi:

Så till er små Hemmesta-kickers: Jag anar att loppisrutan och telefonkiosken antingen höll på fel stockholmslag, flirtade med Benkes tjej eller hade missat en skuld för den där baxade Zündappen.

Själv kan jag inte hjälpa att när jag ser rubriken ”Man slogs ihjäl med järnrör” faller tanken på Socker-Conny…

Mer våld – Hemliga Morsan tycker att man istället för att pimpla vin på AWn skulle skjuta varandra på Laser-dome. Bra idé. Jag hänger på nån fredag :)

Bloggar etiketter: Adobe, Anna Lindman Barsk, Annika Falkengren, Birger Schlaug, blogg, Dramaten, Existens, Google, järnrör, Johan Ununger, kärnkraft, kickers, Lotten, Lycos, Nicklas Lundblad, opsyrran, pengar, Photoshop, SEB, Socker-Conny, Spray, suicide by proxy, SVT, våld

Stolt som en tupp blir jag när jag får se hur de kära OP-syrrorna lyckas få rejäl press på grund av bloggen som de skriver. Det är ett case jag hoppas kunna gå in mer på djupet på framöver – men just nu måste jag bara säga att jag är så otroligt stolt över dem. För att jobba med blogg som marknadsföring handlar mycket mindre om konsulten än om de som faktiskt skapar texterna. Det är de som är stjärnorna och som gör en blogg till framgång eller bara en i raden. Anna, Maria och Inger har lyckats med det första, att vara de där stjärnorna och det är så oerhört roligt att se dem i traditionella medier och fackmedia och branschpress.

En viss Studioman ringde och förklarade att han funnit ut hemligheten på att äga i ”På Spåret” = sprit. Själv skulle jag då vilja påpeka att med sprit så äger man i allt. Problemet är att det oftast är så att dagen efter så inser man att det nog var spriten som ägde självförtroendet snarare än tvärtom :)

Deepedition kommer dock aldrig att vinna några priser – inser det när jag fått svara på ”men vilken genre i Stora Bloggpriset ((ser att man släppt nomineringarna för modebloggarna: två av mina favoriter var med)) skulle Deepedition kunna fungera i?” och fundering över om det är en mediablogg, eller handlar det om marknadsföring eller… Det är roligt att tävla men hallå. Det är roligt att många länkar till inlägg som de förhoppningsvis tycker är bra. Det har varit roligt att ligga högt både på Knuff och på Twingly. Men jag inser också att det är viktigt att inte hela tiden tänka på det. Deepedition är en ”omniblogg” – eller snarare: det är Niclas blogg om allt det andra – dvs. det som han inte spenderar större delen av sin (höll på att skriva ”nakna”) vakna tid med. Utan det där andra.

Sen har något stort hänt. Åsk aka dabitch har spenderat tre dygn med att koda om Adland. Filmerna är fria i flashformat i Quicktimeformat för alla som är inloggade och inse: på Adland finns alla reklamfilmer som visats under Super Bowls hela historia. Det är stort. Grejen är ju att reklamen många gånger är minst lika intressant och viktig för hela SB-upplevelsen för amerikanerna. Den diskuteras inte bara av nördar som oss utan av många andra.

Bloggar etiketter: Adland, bloggar, dabitch, deepedition, Knuff, media, opsyrran, På Spåret, Quicktime, resa, sociala medier, Stora Bloggpriset, tävlingar, Twingly

Spenderade en del av natten att skriva på en essä om internet och bygga vidare på Niclasstrandh.com. Har börjat att använda Adobes Buzzword som är en ordbehandlare i ”molnet”. Den är inte lika sharable och skalbar som Google Docs och man når den inte från alla sina gadgets. Eller att faktiskt se till att börja använda Dashnotes på riktigt. Att välja Buzzword framför GDocs och andra går emot alla mina normala tankar om cloud computing och nytta. Men den är så snygg – och det är något som man lätt glömmer – att skönhet ibland faktiskt skapar kreativ inspiration. Även när det handlar om ordbehandlare. För fler exempel på onlinebaserade ordbehandlare läs här.

På tal om skönhet och kreativa människor så brukar Wired varje år utse geekvärldens sexigaste. Lite fånigt och Wired verkar själva se tävlingen som något inte värt att lägga krut på. Whatever. Själv saknar jag både Dabitch och Ayelet Noff (som för övrigt fyller år just idag) på listan.

Morgonen handlade dels om att skyffla iväg svärföräldrarna som råkade vara här under natten, kolla in Vemdalen som vi åker till senare i vår och sen försöka att läsa i Greader. Sitter i arbetsrummet där min son skriver sin första bloggpostning på sin nya blogg. Självklart om dataspel. Länk kommer när vi gjort klart lite kosmetiska grejer i temat.

Mary hittade en märklig bugg på Knuff där Svd.se blev till en blogg och sopade banan med resten av oss på Topp50-listan. I god konspiratorisk tradition så funderade hon om det är så att SvD helt enkelt håller på att köpa Knuff. Något Pelle Sten från tidningen förnekade. På listan är också intressant att en mängd stora bloggar tappat rejält – exempelvis har Bildts blogg hamnat nere på 48e plats.

Krigsprinsessan fortsätter att skriva om vardagen i Afghanistan. Då jag känner henne väl så blir den här postningen extra roande.

Jag är stolt över dem som jag hjälpt att börja blogga, Warriorprincess började blogga på ett tidigare äventyr, – och andra jag är stolt över är op-syrrorna. Andra som det gått bra för är Saltå Kvarn-bloggen. En del andra ska jobbas vidare med för att lyfta.

Nu har också FRA-lagen börjat att gälla. Det är bara att inse att allt vi gör nu kommer att avlyssnas. Anna Troberg menar att det är väldigt tyst om det hela just nu. Jag tror det dels kan handla just om den osäkerhet som fortfarande finns om FRA 2.0 liksom att lagen är facto – tyvärr är det så men många kan känna att det inte längre finns så mycket att göra åt det.

El Rubio har bloggångest. Det är en känsla som många drabbas av då och då. Hittar ett gammalt inlägg om det här.

Diskussionerna runt varför årets upplaga av vinstlistan av Årets Politiska Blogg till majoriteten består av ”högerbloggar” fortsätter och fördjupas. Brockman har gjort ett än större hästjobb än Laakso och faktiskt gått igenom s-märkta bloggar och har en svidande analys. Svensson fortsätter att implicit mena att Årets Politiska Blogg styrs av att det är Bent som skapat tävlingen:

Detta då det faktum att den ordnas av en nyliberal blogg gynnar nyliberala bloggar och missgynnar vänsterbloggar i omröstningen.

vilket är en ganska märklig och allvarlig anklagelse. Märklig då det knappast framkommit några bevis om oegentligligheter och konstigt då det varit öppet för alla att rösta. Det som helt enkelt saknats är insikt om att marknadsföra tävlingen bland sina vänsterläsare på de vänsterbloggar som var med (och andra). Det blir lite roande när man får läsa såna här kommentarer:

Jag tror du tar den där omröstningen på lite förstort allvar. Omröstningen genomfördes ju på en blogg där de flesta besökarna kan tänkas vara liberala/nyliberala. P.S.

Det är bara en dålig förlorare som lämnar en sån kommentar.

Kamfer har en mer kritiskt inriktad postning som tar vid där Laakso och andra börjat. Blogge gör en intressant analys där han påpekar att de vänsterbloggar som kommer fram har en särdeles liberalistisk synvinkel på verkligheten:

De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.

Jag tror inte att det är någon tillfällighet att liberala krafter lyckas dominera bloggosfären, eftersom det är ett oreglerat vilda västern där det finns mark att bryta samt att det krävs en viss flexibilitet och förmåga att sticka ut för att synas. Liberalismens teser är när allt kommer omkring dessutom väldigt enkla och kraftfulla, och lockar därför alltjämt en stadig krets som vet att nätverka idéerna på ett bättre sätt än andra åskådningar.

och Karlberg spinner vidare på den tråden även om hans utgångspunkt är att socialism är fortsättning på liberalism – något som rent filosofiskt kan diskuteras. Tycker det är märkligt att vänstern inte lyckats bättre ändå – trots att jag håller med om Blogges analys när det gäller flexibilitet mm. För faktum är att fr a inom socialdemokratin har det funnits ett antal tidiga change agents i form av Jonas Morian, Laakso och Chadie (numera Kulturbloggen).

Uppdatering: Sanna Rayman tycker också att gnället börjat ta löjliga proportioner när det gäller Årets politiska blogg:

Ärligt talat. Det här är bloggosfären, ingen public service-institution. Det är ju för jäkla trist att när en kille kommer på att kanske vore det kul att kora årets politiska blogg, därefter tar initiativ till en tävling – ja då får han sedan ägna sina nyårshelger åt att försvara initiativet, som vore han ett ointagligt maktcentra och etablissemang. Om det nu är så himla problematiskt vem som startat och agerar värd för tävlingen så kan man ju starta en egen, alternativ variant. Det brukar ju vara ett populärt grepp inom vänstern, det där med alternativa alternativ till whatever etablissemang man identifierat som ideologiskt störande element.

och noterar också precis som många av oss andra att det blivit en positiv diskussion om s-bloggandet av det hela och gör enligt mig en klockren analys av varför sossebloggar specifikt, men i mitt tycke vänsterbloggar i gemen, tenderar att hellre gnälla än att lära av det som händer i sfären:

Det vill säga att andan inom s ofta är att man vill vara i underläge och alternativ – fast bara på vinnande plats. I verkligt underläge blir socialdemokraten obekväm och börjar söka förklaringar till varför man inte står som segrare.
Och de förklaringarna man landar i är sällan något så enkelt som ”Jag gjorde dåligt ifrån mig, får skärpa till mig lite till nästa gång.” I stället blir det det här fingerpekandet mot allsköns förfördelande strukturer, trots att det egentligen är enkla saker. Vill man vinna tävlingar måste man förtjäna sin seger. Det räcker inte att tycka att man förtjänar den.

Uppdatering: Emma Opassande har gjort en analys utifrån en annan vinkel än den politiska (eller genderfrågor är ju politiska minst sagt). Hon menar att det saknas rätt många kvinnor på listan över Årets Politiska Blogg. Och ja, det är en majoritet av män bakom de bloggarna som nominerats och toppskiktet bestod av flest män.

Jag tycker att det är lite samma problem – och i det här handlar det om att lära sig av modebloggarna som knappast sticker under stol med att starta både länktåg och jaga på sina läsare att rösta i tävlingar – som för vänsterbloggarna. Det handlar om att synas och att tillåta sig att synas tror jag. Självklart ska vi män se till att lyfta fram kvinnliga bloggare också: att faktiskt försöka att sätta på sig könsobjektiva glasögon är varje liberals ansvar – men det handlar också om att våga ta steget att säga ”jag skriver om politik”.

Och precis som att det är ett faktum att ”vänsterbloggen” Promemorian vann första omgången av Årets Politiska Blogg 2006 så vann en kvinna förra året: Isabella Lund. Så i slutänden är Emmas summering det som är lärdomen alla bör dra:

Summa sumarum; det fanns inte någon självklar blogg att lyfta fram i år, för vi jobbade tillsammans i bloggbävningen och ingen var egentligen mer värd priset än någon annan. Framför allt är inte någons delaktighet mindre värd för att de “glömdes bort” i nomineringar och röstningar. Vill vi se någorlunda jämn fördelning mellan olika grupper så måste vi se till att fixa det själva, se till att inte någon glöms bort, ett delikat dilemma bland ett gäng individualister.

När man kampanjar för en blogg kan man sätta agendan för vad man tycker är viktigt för att en blogg ska få priset, där och då. Hur man bloggar, innehållet i bloggen, specifika samhällshändelser, eller viktiga frågor som lätt hamnar i skymundan. Det är i vilket fall som helst en lärdom jag tänker ta med mig till nästa gång Björn drar igång Årets Politiska Blogg.

Och de senaste åren kan man, som många påpekat, säga att det snarare är politiska frågor än specifika bloggar som vunnit omröstningen.

Uppdatering: Även diskussionen om S-info rullar vidare och Brockman har pratat med webmastern. Tyvärr tycker jag svaren som ges från S-info och Brockmans jämförelse med att Knuff och Bloggportalen skulle vara av samma sorts sekterism som S-info är märkliga. Det senare är att jämföra två skilda saker liksom att i det första handlar inte kritiken vare sig om att S-info inte skulle vara använt eller vara rent tekniskt stängt utan att det mer handlar om en social inlåsning. Hartman har gjort en roande test över hur man (som sosse antar jag ;)) kanske blivit ”prettobloggare”. Själv tycker jag det ”testet” precis som en del sossars försvar (trots att de själva ofta ligger på andra bloggplattformar) för S-info faktiskt visar att kritiken är valid.

Related articles by Zemanta

• Cloud Computing Predictions for 2009
• Yet Another Reason to Love Cloud Computing
• Google Docs as a tool for writers
• Cloud computing is taking off, but could there be storms, asks Tim Anderson
• [Web 2.0] The Security of the Cloud

Bloggar etiketter: Ayelet Noff, bloggar, Buzzword, Cloud computing, dabitch, Dashnotes, Essa, FRA, geek, Google Docs, Internet, Knuff, liberalism, opsyrran, Sanna Rayman, sexy, sjuk, Socialdemokraterna, Solstickan, tävling, vänster, Vemdalen, Wired