Funderar också vad jag ska göra med bloggen. Utvecklingen av mitt liv såväl som bloggosfären har gått åt ett håll att jag inte längre känner att jag kan göra det som deepedition.com varit bäst på: att vara ett förhoppningsvis lite annorlunda perspektiv på vissa saker, att samla ihop och tänka ett varv till runt det som intresserar mig i världen.

Problemet är helt enkelt att jag är van att blogga utifrån ett perspektiv där bloggande var något udda, en sorts anomali av ett nytt media. Det fanns plats att vara vass, det fanns plats för smarta men ibland lite småelaka kommentarer: det var en del av spelet.

Idag är det annorlunda. Bloggandet i Sverige har utvecklats sig och blir mer och mer mainstream. Det blir snällare och fler och fler som läser har inte samma syn på vilka regler som ska gälla som vi som hållit på mycket länge.

Jag jobbar numera heltid med sociala medier. Jag jobbar med företag för att få dem att våga vara mer personliga i sina bloggar, och inte behandla dem som ännu ett nyhetsflöde som bara beskriver en sak. Samtidigt inser jag själv hur det hela tiden blir svårare och svårare att blogga som person eftersom en del väljer att se det personliga som privat.

Det faktum att jag också har mycket mindre tid att blogga – oavsett om det är här eller på DigitalPR eller JMW eller Mindpark, gör också att jag helt enkelt missar att tänka det där extra steget. Den post jag tog bort igårkväll var en sån – skriven sent på natten mot söndag, i all välmening och tänk runt saker som berör mig men som om jag tänkt en sväng till antagligen kunde skrivits på ett annat sätt.

Bloggar etiketter: bloggande, buggar, Personliga reflektioner, privat

Igår var jag i Uppsala. Träffade syster efter alla dessa månader. Och i Uppsala. Jag känner inte igen mig och ändå så väl igen mig. Hon bor nere på Djäknegatan. Vi bodde så länge på Kantorsgatan 36. I vår knäppa jättelägenhet. Och syster. Så evigt sammankopplade trots att vi inte är kött och blod.

Jag kommer hem. Till ett barnlöst hus. Det är tomt. Vi sitter på altanen länge. Jag läser Per Morbergs kokbok – eller snarare de texter som inte är recept. Det är en annan person som dyker upp där. Inte den hårdföra person som blivit mediabilden. En annan – komplex person. Precis som vi andra. Komplexa och svårförståeliga. “Det är så tyst och tomt” säger hon. Och jag påpekar att om tio år så kommer det alltid vara så här.

Om tio år. Vad händer då? Jag vet inte. För jag har inte den minsta aning. För tio år sen var jag någon helt annan. En annan karriär, en annan tro (eller åtminstone en tro – idag har jag ingen som helst tro eftersom tro innebär ett försanthållande gentemot vad som är grunden för existensen). För fem år sen något helt annat. Idag är jag någonstans där jag inte ens visste att jag skulle vara för ett halvår sen.

Och jag bygger något nytt. En ny ark. Det måste gå fort. Samtidigt som jag inte kan låta det gå fort nog. För jag har allt annat som jag måste ta hänsyn till. Det som är det stabila, det enda som är statiskt eftersom jag inte har någon historia mer än den jag skapat själv. Samtidigt – historien är alltid relativ och ostadig, utvecklas och kan inte återlevas eller ångras. Bara ändras efterhand.

Så jag jagar mig framåt. En varg som söker sin flock än en gång. Och går lite sönder än en gång.

Bloggar etiketter: ark, blå, flock, historia, karriär, kokbok, Per Morberg, Personliga reflektioner, syster, Uppsala, varg