I reklamen har Gamex valt att lyfta fram att faktiskt Piratpartiet ska komma, något som mässarrangörerna har initierat, till Gamex och allt var klart tills några dagar innan då Gamex boss Björn Wengse ringer PP och förklarar att de inte är önskvärda längre. Detta med hänvisning att mässan ska vara fri från propaganda.

Det här borgar inte för att Gamex väljer att förstå sin målgrupp – bland annat väljer Nutopia att bojkotta mässan och inte utnyttja sina bloggpass vilket fått en del uppmärksamhet.

Dubbelmoralen ligger i att mässan låter SSU komma in och ställa ut medan man utgår från att Piratpartiet väljer att göra propaganda. SSU som precis som många andra står bakom avkriminalisering av privat fildelning. Det är inte bara ologiskt utan riktigt riktigt snett. Vill man också dra det till sin spets så är frågan hur politisk propaganda ska definieras på den mässan: jag gissar att såväl branschorganisationer som diverse intressegrupper runt Schysst spelande och spelberoende också är där. Är exempelvis Antipiratbyrån utestängda? Liksom att spelen i sig sällan är opolitiska – varken som del av en värderingspåverkan (diskutabel självklar) och innehållsmässigt: vem ses som ond och god, vilka bilder skapar spelen. Kommer de inte att berätta om vad de står för. Eller som Anna Troberg skriver:

Det vore märkligt om vi betalade en massa pengar för att vara där och inte berätta för folk vad vi tror på. Det är ännu mer märkligt att Wengse kommenterar detta “propagerande” med: “Det här är väl deras sätt att driva politik.” Ja. Det är alla politiska organisationers sätt att driva politik. Man talar om den.

Jag tycker den här beröringsskräcken för partier som inte ingår i nomenklaturan är problematisk (det gäller också SD – fighta dem med argument istället för att gör dem till offer) eftersom det utarmar det demokratiska samtalet. Det gäller både för företag och för andra politiska partier. Om man väljer att använda sin makt att utestänga personer kommer de inte att tystna – att skapa en ordnad arena för diskussioner ger mycket mer bra plats för ens egna argument än att bygga grogrund för gerillaaktiviteter. Stora varumärken måste börja inse att man måste ta diskussionen och inte orera med obsoleta metaforer om upphovsrättslagstiftningen. Det är en fråga som måste diskuteras och göras där personer som berörs befinner sig.

PP är också invalt i EU-parlamentet – att säga att de inte är etablerade blir då att säga att EU inte gäller. Att utestänga ett parti men tillåta ett annat innebär att man själv gör ett politiskt uttalande från Gamex sida. Precis som S och V valde att göra senaste partiledardebatten.

Dock kanske PP ska vara glada för att fortfarande ses som orosstiftare och kontroversiella:

Skälet är att vi, enligt mässans pressansvariga, Marika Metsola Renström, är ”ett parti som skapar oro för våra utställare och sprider kontroversiella åsikter”

Uppdatering: Anna Troberg skriver mer om det hela och det blir mer och mer pinsamt för Gamex och deras VD Björn Wangse. Att uttrycka sig som om PP var där för att förstöra medan SSU för att vara coola är en total dikeskörning.

Bloggar etiketter: datorspel, dubbelmoral, Gamex, Piratpartiet, propaganda

Istället för att försöka att dra vidare partiet vill han se till att utvecklingen går mot en för ”den vanliga” medborgaren förståelig politik. Det är bra. Det teknokratiska måste också ha en mer social och samhällsinriktad del. Sen tror jag personligen att Rick Falkvinge som internationell pirat kan bli riktigt intressant.
Det märkliga är det här uttalandet – att han väljer att avgå på grund av en osund kultur inom Piratpartiet:

Jag vill inte säga för mycket för jag inte vill ge ytterligare uppmärksamhet till det här. Men jag kan säga så mycket att jag är oerhört förvånad över att vad som helst verkar tillåtas i ett ledningsrum.

Det om något brukar ses som partiledarens ansvar vilket därmed borde utmynna i en egen självkritik. Istället blir det lite att han är ett offer för denna kultur. Att bygga ett parti på öppenhet, på crowdsourcing och med åsikter som inte alltid stämmer överens med det politiskt korrekta är svårt. Även HAX tar upp det här som en viktig anledning.

Piratpartiet har många utmaningar (ett av dem tror jag är att faktiskt byta namn…) men att de är uträknade som en del menar tror jag knappast – snarare är de viktigare än någonsin vilket såväl reaktionen från myndigheter på Wikileaks visar, den läckta informationen om hur amerikanska myndigheter gärna vill strypa informationsfriheten, internettillgång och liknande med hänvisning till såväl säkerhet som för att skydda immateriella tillgångar som ägs av stora företag.

Det handlar om att visa på hur såna inskränkningar förminskar människors demokratiska rättigheter samtidigt som man måste balansera upp och diskutera immaterialrätt utifrån allas möjlighet att både leva på sin information samtidigt som den också måste vara så fri att den inte kan användas som makt och förtryck. Det handlar om att visa att informationspolitik inte är något speciellt utan att det påverkar alla frågor inom samhället. Piratpartiet måste bli ett parti, inte ett enfrågeparti. Utvecklingen vi är mitt i handlar inte längre om teknik utan om såväl individuell integritet som möjlighet att få tillgång till information.

Det är dags att sluta se sig själva som rebeller och mer som en del av diskussionen. Uppdatering: Det handlar om att bli mer implicita, se möjligheter av samarbeten med de personer som står för samma principer, om än med andra partibeteckningar. Styrkan med och möjligheterna för PP handlar om just detta: att kunna fungera som murbräckor även i andra partier, stöd för de frågor som jag tror kommer att bli oerhört viktiga framöver. Att våga lyssna utåt lika mycket som inåt är en central kunskap som övriga partier inte lyckats speciellt bra med. Faran är annars att Piratpartiet fortsätter att vara exkluderande och därmed bli precis som alla andra. Rebelliskhet har två sidor – progressivitet och sekterism.

Nu är det fyra år att bygga vidare på – rensa ut sekterism och bli en kraft att räkna med i opinionen. Det ska bli mycket intressant att följa. Något som även Blogge är inne på. Tror jag…

Uppdatering: Det var sent och jag har haft ganska mycket Las Vegas i huvudet så jag tänkte inte på de kritiska punkter som nu skrivits om. Drottningsylt påpekar att det onekligen är ett problem att grundaren och tidigare partiledaren sitter kvar i ledningen för Piratpartiet. Det innebär en svår balansgång för nya partiledaren och det finns en fara för att utvecklingen går i stå på grund av detta. Dexion gör en lång och mycket kritisk text gentemot hur det hela gått till och pekar också på problemet att partiledningen bekostas/avlönas av Christian Engströms kontorspengar. Det är ett politiskt mecenatskap som i det här fallet kanske är ofrånkomligt men som helt klart bör åtminstone vara fullständigt transparent och reglerat i vad mecenaten har rätt att kräva. Samtidigt måste man se hur snabbt piratrörelsen ändå växt och vilken viktig pusselbit Rick Falkvinge varit i det, vilket Oscar Swartz skriver i sin återblickande text och Opassande skriver en analyserande och kärleksfull kommentar. En inblick från andra sidan ger Vidde. Alla perspektiv visar att Piratpartiet fortfarande har mycket att göra, många tåtar att lösa.

Ulf Bjereld ger en mycket intressant analys av partiledarbytet där han ser det positiva i PPs uppkomst, och menar att Piratpartiet nu kommer att utmanas och samtidigt inte längre vara ensamma om att driva informationspolitik och integritetsfrågor eftersom Liberaldemokraterna, det gamla Liberati, kan bli en del som målar upp ett nytt politiskt landskap. Jag tror, särskilt efter den gemensamma paneldebatt som Liberati, PP och Fi hade under Almedalen, att det kan bli en styrka att det är flera partier som driver på från ett frihetligt liberalt håll. Oavsett vilken politisk grundsyn man kommer från.

Det som kan oroa mig lite är den väldigt… avvaktande hållning som flera ledande pirater håller. Zac försöker att göra en analys som är lika delar PP-analys som eftervalsanalys där det problematiska som jag sett syns i kommentarerna: ett antal personer som helt enkelt vägrar att inse att politik inte är slagord.

Så lycka till Anna. Och lycka till Rick.

Bloggar etiketter: Anna Troberg, avgår, Piratpartiet, politik

Bloggar etiketter: Piratpartiet, uppgörelse, valet

Jag hoppas att partierna nu funderar över varför det skedde. MLKs viktigaste ord till oss är: det är inte de ondas ondska som oroar mig utan de godas tystnad.

Samtidigt är jag inte förvånad över att det hände. Den uppbragta stämning som nu finns, chockade personer som inte för sitt liv kunde tro att Sverige skulle få ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är en reaktion som kanske förklarar varför SD lyckades: en blåögd tro att Sverige är så mycket bättre än alla andra länder. För främlingsfientliga partier finns i de flesta europeiska länder och att vi skulle undvika detta hade varit mer fascinerande. Man kunde önskat det och det är riktigt illa att de blev vågmästare.

Det intressanta är ändå vad som hänt: vi har två nästan lika stora partier. Med en socialdemokratisk ledare som kan matcha Reinfeldt innebär det att vi kommer att se blockpolitiken som en parentes. Vi är på väg mot en situation likt den som är i England och i USA. Två starka relativt breda partier som käkar upp resten och där individuella politiker kommer att bli viktigare och få mer makt. Det är inte nödvändigtvis så att en sådan utveckling ger mindre partier mer makt, tittar man på lång sikt så är det antagligen tvärtom.

Något som självklart är djupt mänskligt är att i besvikelsen börja att uttrycka sin aversion mot fenomen som SD. Problemet är att det innebär att man ofta sjunker lika djupt. I kommentarerna till det faktum att SD nu kommit in i riksdagen har vi fått se både uttalanden om att Skåne borde säljas till Danmark, att SD:are inte är värda att kallas människor osv. Ohly förklarade att han var fylld av kampvilja men vägrade att ens gå in i samma rum som SDs partiledare Jimmie Åkesson (man kan fundera hur han tänkt föra kampen om han inte ens tänker erkänna existensen av SD). Det rimmar illa med uttalanden om alla människors lika värde. Hata åsikter men hata inte personen.

Nelson Mandela och Desmond Tutu satte sig ner med sina motståndare. Vad ska vi göra?

SD är nu demokratiskt invalda i Sveriges riksdag. Det är ett faktum. Dags att fundera hur man ska kunna hantera detta istället för att fortsätta att osynliggöra och negligera. Westerbergs fjanterier för nitton år sen är inte bättre strategi idag. Det är dags att hantera verkligheten. SD har inga vettiga argument – se till att visa det. Bygg nya nätverk och koalitioner för att inte ge dem makten. Mindre fluffiga ord och mer verkstad. Ny Demokrati kunde inte överleva mer än fyra år. Det kommer inte SD heller göra om man tar bort grunden för deras existens: missnöje med de andra partierna, rädsla för det nya globala individuella och att kunna ta en roll som mobbade och underdogs.

Att som en del valt att uttrycka: att eftersom SD nu är i riksdagen så tänker man flytta från Sverige. Det är ett rejält fånigt argument. Det innebär ju att de som står för goda argument och åsikter blir färre och möjligheten att förändra till det bättre blir mindre.

Slutligen: Piratpartiet är fullständigt förintade. Det borde sannerligen stämma till eftertanke i det partiet. Och jag vet att det finns oerhört mycket sådana redan nu. Jag hoppas på att det finns kraft nog att förändra för grunden är fantastisk. Men det kommer kräva smärtsamma förändringar är jag rädd. Jag tror det kommer att gå men det kommer att krävas smart nätverksbyggande med andra frihetsorganisationer.

Jag går och lägger mig ändå med ett visst hopp. Det är en prekär situation men inte någon katastrof.

Uppdatering: Läs vad Brit skriver på JMWs blogg om vad det nu faktiskt handlar om: handling inte ord. Själv får jag leva med att nästan tio procent av Borlänges befolkning valt att rösta på mörkermännen i SD.

Bloggar etiketter: människovärde, Piratpartiet, politik, Sverigedemokraterna, valet

”Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er?”

Få tog chansen att faktiskt gå utanför sin egen politik och sätta den i den kontext som jag som mottagare är i. Kajsa valde att inse det – ingen annan har ännu lyckats att ta sig utanför sig själv och partiets nyckelfrågor. Det tror jag är ett av problemen för partierna: man utgår från vad man själv vill säga – inte nödvändigtvis vilka frågor som den som lyssnar finner viktiga. Visserligen påpekar valforskarna att väljarna är konservativa men frågan är då: en väljare blir lätt biased över vilka frågor som partierna bestämmer sig för – och samtidigt så innebär det att saker inte bottnar i det egna livet. Istället utgår man i bästa fall från sina egna intressen, sitt eget liv – men det var inte min fråga – eller från partiets bestämda linje. Den som har varit mest idog är Britta Sethson – men med en minst sagt konfrontativ inriktning. Jag är inte säker på att sossarna vinner på det. Men jag ger henne poäng för engagemang i alla fall.

Sophia visar styrkan i Piratpartiet: att det hela tiden är föränderligt och att det är individens engagemang som bygger det. Samtidigt blir jag är fundersam över det märkliga svar Engström ger utifrån min:

Men om Alliansen vinner stort och SD kommer in finns det bara en statsministerkandidat, eftersom Mona varken kan eller vill regera med ett stöd som består av S + V + MP + SD + PP.

Menar han verkligen att Reinfeldt är den enda möjliga eftersom han kan tänka sig att regera med stöd av SD? I sådana fall funderar jag över vart PP tagit vägen de senaste dagarna… Jag förstår faktiskt fortfarande inte hur han (och resten av partiledningen?) resonerar.

Har jag förändrat min åsikt? Inte än. Men jag har tid på mig.

Bloggar etiketter: Piratpartiet, politik, roundup, utmaning, valet, väljare

Alldeles i slutet dök nu blogginlägget ”Sveket” upp (och har fått internationell uppmärksamhet). Det fick Alliansen att sätta i halsen. Det var bara en i raden av avslöjanden hur Arbetslinjen och de nya hårdare reglerna för sjukförsäkringarna slog. Tyvärr valde man att försöka misskreditera bloggaren istället för att säga ”så här kan vi inte ha det. FK måste göra bättre utredningar och vi kommer att se över hur regleringen skrivs”. Det gjorde man inte. Man skulle kunna säga att det blir ett dubbelt svek – först skiter man i att ta i sakfrågan, sedan försöker man likt värsta foliehattar att få det till en kampanjinsats från motståndarlaget. Dumt. Mycket dumt. Det handlar inte om krav på ministerstyre och det handlar inte om att använda en enskild persons öde utan att en person blir en symbol för ett systemfel. Det finns inget annat sätt. Stavas för övrigt medielogik.

Samtidigt kan jag förstå att det i trötta men engagerade hjärnor dök upp en sån tanke. Att det hela skulle vara en mörkad kampanj från de rödgröna. För det har nu avslöjats ett antal klara och oklara försök till minst sagt märkliga under-radarn-kampanjer. Ett exempel är Den Allierade Journalisten som Åsa Linderborg lät publicera anonymt på ABs kultursidor som visar sig vara en politisk lobbyist på yttersta vänsterkanten. Minst sagt pinsamt för såväl Aftonbladet som för vänsterns försök att förklara att medier är högervridna…

Idag dyker också avslöjandet upp att von Arnold som anmält ett överfall där två personer skulle ristat in ett hakkors i hans panna misstänks för att ha gjort detta själv och sedan försökt använda det för att förbättra Sverigedemokraternas offerläge i valrörelsen. Viktigt är att fortfarande är det en misstanke, inte ett säkert avgörande, men om det är sant så borde de som fortfarande har några hjärnceller kvar men trots det funderar på att rösta på SD helt enkelt välja något annat.

Det har onekligen hettat till rejält i valrörelsen. Att sociala medier skulle vara misslyckat visar sig vara helt fel. Det misslyckade är att partierna misslyckats att använda kraften i dem.

Själv har jag röstat. Efter mycken vånda valde jag att göra som Betnér men eftersom jag är en nyfiken jävel så kollade jag vilken det blev och eftersom jag gillar personval så ville jag kryssa. Och jag kan konstatera att jag gillar Camilla Lindberg och jag gillar John Thornander som stod på FPs dalalista. Sen gillar jag faktiskt både kärnkraft och betyg tidigare i skolan (efter diskussioner med mina barn fr a). Och jag gillar Liberati (trots att jag inte får vara med :)). Att jag sedan tycker att Björklund är en tönt får jag leva med, att en del frågor de står för går mot vad jag tycker får jag också leva med.

Varför röstar jag inte på Piratpartiet? Well, jag har diskuterat det på bloggen tidigare. Sen var de med i den ”bukett” jag hade med mig in i båset. Jag hade mer än gärna kryssat Johnny. Men nu blev det inte så. Att jag inte direkt valde dem som enda möjlighet beror på att jag upplever också att problemen som jag sett eskalerat och även om jag realpolitiskt står närmast Alliansen känns det här som ännu ett i raden av minst sagt märkliga uttalanden och i kommentarer och bland andra PP:are diskuteras hur man kan säga så när Piratpartiet tagit ställning om att alltid utnyttja det parlamentariska läget. Det visar helt enkelt problemet för små partier som inte bygger på den klassiska vänster-högerskalan när det kommer till realia. Jag älskar många av de som jobbat hårt för partiet som personer. Hoppas de förstår det.

Men jag utmanar er. Jag har förtidsröstat. Mina röster i kommun och landstingsval ligger fast. Men riksdagen – well: hit me with your best shot politiker. Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er? Övertyga mig i kommentarsfältet. Jag kommer att sammanfatta tidigt imorgon.

Bloggar etiketter: Alliansen, Camilla Lindberg, Folkpartiet, John Thornander, Piratpartiet, politik, Sveket, Sverigedemokraterna, valet

Igår såg jag och sonen filmen ”2012″. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.

Morgonen idag började med den minst sagt omskakade nyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.

Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.

Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.

Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet¹.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.

Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.

Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.

För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.

För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.

Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.

Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.

För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.

Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.

1. Steve Jobs är så nära knuten till Apple att en felaktigt publicerad dödsruna fick aktierna att falla fritt

Bloggar etiketter: 2012, anhållen, avslöjande, Expressen, founder's syndrome, Julian Assange, medielogik, medievärld, personifiering, Piratpartiet, våldtäkt, varumärke, Wikileaks

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Bloggar etiketter: demokrati, engagemang, Forward Cup, fotboll, investering, krishantering, partier, Piratpartiet, politik, PR, röst, strategi, taktik

Kappvändare? Nej. Däremot har jag valt att gå efter mitt hjärta och min hjärna istället för att stanna kvar när jag sett att mina åsikter och ett parti eller en gruppering inte längre rockar.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag känt mig närmast många av piratfrågorna – även om nu valmanifestet fick mig att fundera. De senaste riksdagsvalen valt att rösta blankt och egentligen: utifrån min rätt cyniska sida och ogillande av statlig inblandning ser jag som princip att jag egentligen borde låta bli. Det här riksdagsvalet kunde blivit första gången på länge jag röstade på ett parti.

Efter idag: det sorgliga utspelet från Rick Falkvinge och de många piratpartister som hudflängt mig och andra på grund av vår kritik känner jag mig vilsen. Eller tillbaka till ruta ett. Jardenberg har uttryckt sin vilsenhet och jag kan känna igen mig även om jag valt att inte vara medlem i PP. För idag har tyvärr piraterna inte visat det jag hoppades på efter ep-valet.

Det sorgligaste är alla de blinda sekteristiska piratpartister (notera att jag inte nu drar alla över en kam – flera goda diskussioner har funnits och det finns flera i partiet som jag håller högt, gillar men tyvärr idag alltför få gentemot en massa orerande, foliehattande och trollande idioter) som nu likt SD-puckon orerar vilt i kommentarsfälten. Som inte förstår att det faktiskt inte spelar någon roll vad Rick menade, att det handlar inte om SR klippt eller inte: det här sätter sig i skallen på folk som annars kunde gett PP en röst och i varje debatt kommer det här hänga med. Människor kommer inte våga knysta att de gillar Piratpartiet eftersom man då kommer behöva försvara sig mot den här saken. Piratpartiet riskerar att bli en paria som SD. Om det var jobbigt att alla politiska motståndare anklagade PP för att vara ett fildelningsparti – gissa hur jobbigt det blir nu. Det blir så enkelt för de andra partiledarna att stänga ute PP från debatterna med hänvisning att man inte vill debattera med personer som står för legalisering av barnporr precis som man inte vill debattera med personer som är invandrarfientliga.

Naiviteten i att ”vi gör inte som andra” är beklämmande: tror ni på fullaste allvar att pr utvecklats i ett vakuum? Medialogiken fungerar så här – vill man vara med och leka är det bara att gilla läget. Oavsett vad ni tycker så behövs det mer än en dementi. Det behövs starka uttalanden mot det som sagts. Det kan behövas symbolhandlingar – som jag tidigare sagt: Rick måste gå undan. Hans credd är uttömd. Han är bränd. Ingen kommer ta honom på allvar – nästa uttalande kommer enkelt kunna viftas bort med att ”vi vet väl inte om han menar det han säger”.

Fattar inte riktigt vad alla dessa (unga?) arga pirater hoppas att vinna med att dissa personer som mig, Jocke och Unni Drougge när vi med ganska lång erfarenhet av marknadsföring, media och pr inser att det här slog undan benen på Piratpartiet? Vad försöker ni bevisa för människor som stått upp för de frågor som är Piratpartiets grundfrågor? Om ni får tyst på oss – tror ni det försvinner då?

Det som gör mig ondast är de fantastiska personer som jag känner och som satsat tid, pengar och sitt renommé i Piratpartiets namn och som nu kommer bli ifrågasatta på grund av det här. Och att de viktiga frågorna om yttrandefrihet, nätintegritet och öppenhet förfulas genom att kopplas ihop med ett klantigt uttalande av en nyvaken ofokuserad partiledare som glömmer bort att det inte är hans åsikter som är partiets utan faktiskt tvärtom.

Bloggar etiketter: barnporr, medielogik, naivitet, Piratpartiet, Rick Falkvinge

Jag har helt klart legat nära Piratpartiet och många gånger gör jag det fortfarande men när valmanifestet kom kändes det plötsligt som många frågor var oerhört märkligt formulerade, jag kände mig mycket distanserad till flera saker: för mig är mycket av det som skrivs runt upphovsrättslagstiftningen i valmanifestet världsfrånvänt. Jag menar att upphovsrätten måste förändras – min inriktningen är att den framförallt måste bygga på en icke-statlig egenreglering. Piratpartiets valmanifest upplever jag som extremt inriktat på att lagstifta tvärtom. Det finns många bra saker men när det också kommer till att blanda metadiskussion med just-nu-frågor och där barnporrfrågan blir en valfråga så kände jag mig mycket avlägsen från det.

Precis som Tallmo kände jag det mest som rätt förvirrat. Jag funderade om det handlade om ett problem med att det finns så många olika viljor i partiet men nu börjar jag oroa mig för att det är en ren Falkvinge-produkt.

Det jag gillat med Piratpartiet är att man många gånger sett konsekvenserna längre än just i sakfrågan: integritetsfrågan är extremt viktig och genomsyrar så många andra sakfrågor; yttrandefriheten har blivit central när människor idag faktiskt har tillgång till plattformar för att säga sin mening. Jag har inte svårt att se hur den gamla makten gärna vill försöka undertrycka denna utveckling.

Piratpartiet har senaste veckorna varit de som vågat ta ställning mot det utökade tittförbudet där fiktionaliserade figurer i serier blivit bedömda som barnporr, något som även juridisk expertis nu motsätter sig, liksom att PP valt att stå upp för Wikileaks när övriga partier varit oerhört tysta.

Men att från det plötsligt mena att barnporr generellt ska legaliseras, och att i sitt valmanifest sätta det som en viktig fråga är oerhört märkligt, en pr-katastrof och för min del kommer det krävas i princip att PP nu gör sig av med sin founder. PP på ett bräde tappat hela sitt momentum och sin politiska kraft. Rick Falkvinges uttalanden är huvudlösa, förvirrade och slår sönder allt förtroende för honom – och i sin tur Piratpartiet. För även om de är snabba ut att förklara sig så är skadan redan skedd: även om det är så att man inte vill att barnporr ska legaliseras så kan jag inte längre lita på att inte Falkvinge uttrycker sig klumpigt igen.

Ok. Det är inte vad man står för. Varför säger man det då? Varför väljer man att definiera barnporrlagen som en valfråga? Diskursen om fiktion som övergrepp är viktig men knappast en så generell fråga att man går till val på den. Ska man diskutera det här måste man vara stenhårt skärpt. När man behöver diskutera på ett metaplan måste man vara oerhört försiktig: det misstaget kommer stå Piratpartiet dyrt.

Efter EP-valet skrev jag att Piratpartiet nu måste visa sig värdiga. Det har varit lite si och så med det. Nu kan man diskutera om inte ett så ungt parti ska ha rätt att göra misstag, och att man inte kan begära att ens partiledare ska vara perfekta. Det är inte det jag säger. Men att uttrycka sig klumpigt i en så här känslig fråga visar att man faktiskt gjort sitt. Riksdagen må vara meningen att det ska vara folkets representanter som innefattar men fortfarande måste det vara personer som kan hantera media, uttala sig ordningsamt och faktiskt vara professionella. Det går inte annars.

Jag vill tro på ett parti som vågar stå för stor frihet och samtidigt stor integritet: men jag har oerhört svårt att ge mitt stöd till ett parti som inte förstår att strategiskt och taktiskt välja sina strider, utnyttja media på ett sätt som gör att man kan vinna istället för att plötsligt hamna i ett sånt oerhört underläge som nu.

Jag känner så många goda pirater, personer som jag nu lider med eftersom jag vet att de inte alls står för någon legalisering av barnporr. Personer som jag tycker mycket om och som jag håller för högt både när det gäller inkännande och intellekt.

För min del ser jag inget annat än att, trots att det bara är en månad kvar till valet, det enda sätt som Piratpartiet kan rädda ansiktet är att snabbt låta sin partiledare träda tillbaka för personer som inte snubblar på definitionerna. För min egna del kommer jag inte att lägga min röst på PP som det är nu. Det blir en lång uppförsbacke nu.

Uppdatering: Tyvärr innebär mitt ställningstagande att man också ser hur illa ställt det är i PP. Jag blir anklagad för att vara en del av en samlad attack mot Rick Falkvinge (edit: OlofB har backat på den punkten) samtidigt som bloggskribenten orerar om att skilja mellan sak och person. Och många försöker få det till att det är en ”vinklad” intervju. Problemet är ju att det finns att lyssna på. Edit

Det man måste inse i det här är att det inte går att skilja på det: Piratpartiet står under samma medielogik och samma politiska taktiska krigsskådeplats som alla andra. Vad jag vill minnas så är det inte så att PP:are låtit bli att prata om Sahlins Vuitton-väska och liknande. Det som nu hänt är att Piratpartister inte bara kommer att bli anklagade för att endast vilja ladda ner saker gratis utan också att de vill kolla på barnporr. Det är just vad som är problemet.

Oavsett om Rick Falkvinge slant med tungan, om han är felciterad (hur man nu kan bli det i radio…) så måste man se till att göra något åt det. Time out, byte – nåt för att visa att man tar kritiken på djupaste allvar.

Jag kan bara säga så här: det är PPs smala lycka att Folkpartiet lyckats klanta till det ännu värre med burkaförbudet…

Uppdatering: Och antipirater som den här är lika jävla korkad om ni ursäktar svenskan…  Nu är jag helt plötsligt medlem i Piratpartiet. Folk kan verkligen inte läsa eller bryr sig inte ett skit om att göra sin research. Solitt skriver som vanligt HAX. Kent Persson menar att PP är körda precis som Peter Andersson. Själv har jag ännu förhoppningen att de krishanterar det här på rätt sätt. Det som slår mig är dock att vi idag ser att pp:are menar att ”lång uppförsbacke” är lika med ”körda”.

Och ja. Jag står för min kritik mot Falkvinge. Det har inget med honom som privatperson att göra – utan helt enkelt att jag inte ser att han längre kan fungera som partiledare för Piratpartiet. Hultins påpekande om att han kör med majestatis pluralis i sina krishanteringsförsök gör mig beklämd. Vad jag förstått går det nu ut ”aktivistmail” till piratpartister – vad det står i dem vet jag inte men tittar jag på de pirater som rör sig i kommentarsfälten så är det ”aktivt försvar genom attack” som gäller. Oavsett vad personen tidigare tyckt och skrivit om partiets sakfrågor, oavsett tidigare uttalanden om Piratpartiet. Det är sorgligt. Håller med Hultin när han skriver:

Rent instinktivt så vill jag inte slå på PP, eftersom jag delar uppfattning med dom i ett stort antal principfrågor. Tyvärr så har det nu skapats ett problem.

Uppdatering: Läs också 14-åriga Calandrellas inlägg i frågan. Själv piratpartist, själv oerhört skarp i många frågor.

En del kommentatorer väljer först att anklaga media för att vilja PP illa, att de redigerat fel, inte valt att sätta sig in i Piratpartiets program osv. Sedan anklagas jag för att inte förstå att det Falkvinge menade var teckningarna som man sedan förklarar innebörden i – vilket markant visar att man själv inte orkat ta reda på mer och faktiskt göra det man anser att media ska göra. Idag är det tyvärr så att vissa medlemmar i Piratpartiet gjort mig än mer skeptisk till det.

Andra undrar över varför jag anser att det är en så stor sak när jag i sakfrågor håller med PP. Man röstar ju inte på en person utan på sakfrågor. Det är inte sant. Partiledaren är viktig som en person som frontar sakfrågorna. Vill man inte det ska man inte ha partiledare. Och att den här krisen gör mig beklämd beror är på grund av att jag utgår från att ett parti faktiskt hanteras professionellt. Om man ber om min röst förväntar jag mig den respekten att man också ser till att vara bra att hantera media, hantera kriser och professionellt hanterar politiska frågor. Åsiktstorped skriver i en kommentar till sin bloggpost:

Problemet är inte bara Falkvinge, problemet är också att få genomslag. Jag vill, som potentiell väljare, se att PP kan hantera en sån här kris. Enda sättet jag ser att de kan hantera den här krisen och få genomslag i media (tvätta bort stämpeln ”vi som vill tillåta barnpornografi-partiet”) är att Falkvinge avgår.

Jag är böjd att hålla med.

Bloggar etiketter: barnporr, legalisering, partiledare, Piratpartiet, pr-katastrof, Rick Falkvinge, upphovsrätt