Anna Troberg tar över piratrodret

Idag den första dagen på 2011 kom den nyhet som flera av oss diskuterat under året: Rick Falkvinge avgår som partiledare för Piratpartiet och Anna Troberg tar över. Hon vill gärna fortsätta att driva piratfrågorna även som en vald partiledare visar hennes första bloggpost efter nyheten.

Istället för att försöka att dra vidare partiet vill han se till att utvecklingen går mot en för ”den vanliga” medborgaren förståelig politik. Det är bra. Det teknokratiska måste också ha en mer social och samhällsinriktad del. Sen tror jag personligen att Rick Falkvinge som internationell pirat kan bli riktigt intressant.
Det märkliga är det här uttalandet – att han väljer att avgå på grund av en osund kultur inom Piratpartiet:

Jag vill inte säga för mycket för jag inte vill ge ytterligare uppmärksamhet till det här. Men jag kan säga så mycket att jag är oerhört förvånad över att vad som helst verkar tillåtas i ett ledningsrum.

Det om något brukar ses som partiledarens ansvar vilket därmed borde utmynna i en egen självkritik. Istället blir det lite att han är ett offer för denna kultur. Att bygga ett parti på öppenhet, på crowdsourcing och med åsikter som inte alltid stämmer överens med det politiskt korrekta är svårt. Även HAX tar upp det här som en viktig anledning.

Piratpartiet har många utmaningar (ett av dem tror jag är att faktiskt byta namn…) men att de är uträknade som en del menar tror jag knappast – snarare är de viktigare än någonsin vilket såväl reaktionen från myndigheter på Wikileaks visar, den läckta informationen om hur amerikanska myndigheter gärna vill strypa informationsfriheten, internettillgång och liknande med hänvisning till såväl säkerhet som för att skydda immateriella tillgångar som ägs av stora företag.

Det handlar om att visa på hur såna inskränkningar förminskar människors demokratiska rättigheter samtidigt som man måste balansera upp och diskutera immaterialrätt utifrån allas möjlighet att både leva på sin information samtidigt som den också måste vara så fri att den inte kan användas som makt och förtryck. Det handlar om att visa att informationspolitik inte är något speciellt utan att det påverkar alla frågor inom samhället. Piratpartiet måste bli ett parti, inte ett enfrågeparti. Utvecklingen vi är mitt i handlar inte längre om teknik utan om såväl individuell integritet som möjlighet att få tillgång till information.

Det är dags att sluta se sig själva som rebeller och mer som en del av diskussionen. Uppdatering: Det handlar om att bli mer implicita, se möjligheter av samarbeten med de personer som står för samma principer, om än med andra partibeteckningar. Styrkan med och möjligheterna för PP handlar om just detta: att kunna fungera som murbräckor även i andra partier, stöd för de frågor som jag tror kommer att bli oerhört viktiga framöver. Att våga lyssna utåt lika mycket som inåt är en central kunskap som övriga partier inte lyckats speciellt bra med. Faran är annars att Piratpartiet fortsätter att vara exkluderande och därmed bli precis som alla andra. Rebelliskhet har två sidor – progressivitet och sekterism.

Nu är det fyra år att bygga vidare på – rensa ut sekterism och bli en kraft att räkna med i opinionen. Det ska bli mycket intressant att följa. Något som även Blogge är inne på. Tror jag…

Uppdatering: Det var sent och jag har haft ganska mycket Las Vegas i huvudet så jag tänkte inte på de kritiska punkter som nu skrivits om. Drottningsylt påpekar att det onekligen är ett problem att grundaren och tidigare partiledaren sitter kvar i ledningen för Piratpartiet. Det innebär en svår balansgång för nya partiledaren och det finns en fara för att utvecklingen går i stå på grund av detta. Dexion gör en lång och mycket kritisk text gentemot hur det hela gått till och pekar också på problemet att partiledningen bekostas/avlönas av Christian Engströms kontorspengar. Det är ett politiskt mecenatskap som i det här fallet kanske är ofrånkomligt men som helt klart bör åtminstone vara fullständigt transparent och reglerat i vad mecenaten har rätt att kräva. Samtidigt måste man se hur snabbt piratrörelsen ändå växt och vilken viktig pusselbit Rick Falkvinge varit i det, vilket Oscar Swartz skriver i sin återblickande text och Opassande skriver en analyserande och kärleksfull kommentar. En inblick från andra sidan ger Vidde. Alla perspektiv visar att Piratpartiet fortfarande har mycket att göra, många tåtar att lösa.

Ulf Bjereld ger en mycket intressant analys av partiledarbytet där han ser det positiva i PPs uppkomst, och menar att Piratpartiet nu kommer att utmanas och samtidigt inte längre vara ensamma om att driva informationspolitik och integritetsfrågor eftersom Liberaldemokraterna, det gamla Liberati, kan bli en del som målar upp ett nytt politiskt landskap. Jag tror, särskilt efter den gemensamma paneldebatt som Liberati, PP och Fi hade under Almedalen, att det kan bli en styrka att det är flera partier som driver på från ett frihetligt liberalt håll. Oavsett vilken politisk grundsyn man kommer från.

Det som kan oroa mig lite är den väldigt… avvaktande hållning som flera ledande pirater håller. Zac försöker att göra en analys som är lika delar PP-analys som eftervalsanalys där det problematiska som jag sett syns i kommentarerna: ett antal personer som helt enkelt vägrar att inse att politik inte är slagord.

Så lycka till Anna. Och lycka till Rick.

Bloggar etiketter: , , ,

Ett ödesval och en sorglig början

Sverigedemokraterna lyckades komma in i riksdagen. Vi är många som behöver fundera var vi gjorde fel: var det rätt att inte ta debatten och lyfta upp deras argument i ljuset och strimla dem? Var det rätt att köra på som om de inte fanns – som de flesta partierna valt att göra.

Jag hoppas att partierna nu funderar över varför det skedde. MLKs viktigaste ord till oss är: det är inte de ondas ondska som oroar mig utan de godas tystnad.

Samtidigt är jag inte förvånad över att det hände. Den uppbragta stämning som nu finns, chockade personer som inte för sitt liv kunde tro att Sverige skulle få ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är en reaktion som kanske förklarar varför SD lyckades: en blåögd tro att Sverige är så mycket bättre än alla andra länder. För främlingsfientliga partier finns i de flesta europeiska länder och att vi skulle undvika detta hade varit mer fascinerande. Man kunde önskat det och det är riktigt illa att de blev vågmästare.

Det intressanta är ändå vad som hänt: vi har två nästan lika stora partier. Med en socialdemokratisk ledare som kan matcha Reinfeldt innebär det att vi kommer att se blockpolitiken som en parentes. Vi är på väg mot en situation likt den som är i England och i USA. Två starka relativt breda partier som käkar upp resten och där individuella politiker kommer att bli viktigare och få mer makt. Det är inte nödvändigtvis så att en sådan utveckling ger mindre partier mer makt, tittar man på lång sikt så är det antagligen tvärtom.

Något som självklart är djupt mänskligt är att i besvikelsen börja att uttrycka sin aversion mot fenomen som SD. Problemet är att det innebär att man ofta sjunker lika djupt. I kommentarerna till det faktum att SD nu kommit in i riksdagen har vi fått se både uttalanden om att Skåne borde säljas till Danmark, att SD:are inte är värda att kallas människor osv. Ohly förklarade att han var fylld av kampvilja men vägrade att ens gå in i samma rum som SDs partiledare Jimmie Åkesson (man kan fundera hur han tänkt föra kampen om han inte ens tänker erkänna existensen av SD). Det rimmar illa med uttalanden om alla människors lika värde. Hata åsikter men hata inte personen.

Nelson Mandela och Desmond Tutu satte sig ner med sina motståndare. Vad ska vi göra?

SD är nu demokratiskt invalda i Sveriges riksdag. Det är ett faktum. Dags att fundera hur man ska kunna hantera detta istället för att fortsätta att osynliggöra och negligera. Westerbergs fjanterier för nitton år sen är inte bättre strategi idag. Det är dags att hantera verkligheten. SD har inga vettiga argument – se till att visa det. Bygg nya nätverk och koalitioner för att inte ge dem makten. Mindre fluffiga ord och mer verkstad. Ny Demokrati kunde inte överleva mer än fyra år. Det kommer inte SD heller göra om man tar bort grunden för deras existens: missnöje med de andra partierna, rädsla för det nya globala individuella och att kunna ta en roll som mobbade och underdogs.

Att som en del valt att uttrycka: att eftersom SD nu är i riksdagen så tänker man flytta från Sverige. Det är ett rejält fånigt argument. Det innebär ju att de som står för goda argument och åsikter blir färre och möjligheten att förändra till det bättre blir mindre.

Slutligen: Piratpartiet är fullständigt förintade. Det borde sannerligen stämma till eftertanke i det partiet. Och jag vet att det finns oerhört mycket sådana redan nu. Jag hoppas på att det finns kraft nog att förändra för grunden är fantastisk. Men det kommer kräva smärtsamma förändringar är jag rädd. Jag tror det kommer att gå men det kommer att krävas smart nätverksbyggande med andra frihetsorganisationer.

Jag går och lägger mig ändå med ett visst hopp. Det är en prekär situation men inte någon katastrof.

Uppdatering: Läs vad Brit skriver på JMWs blogg om vad det nu faktiskt handlar om: handling inte ord. Själv får jag leva med att nästan tio procent av Borlänges befolkning valt att rösta på mörkermännen i SD.

Bloggar etiketter: , , , ,

Roundup: vad ska jag rösta på då?

Ett visst engagemang har uppammats att försöka svara på min uppmaning. Det intressanta är att få inser att jag gav dem ett sätt att faktiskt beröra mig: jag beskrev vilka delar som är intressanta för mig:

Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er?”

Få tog chansen att faktiskt gå utanför sin egen politik och sätta den i den kontext som jag som mottagare är i. Kajsa valde att inse det – ingen annan har ännu lyckats att ta sig utanför sig själv och partiets nyckelfrågor. Det tror jag är ett av problemen för partierna: man utgår från vad man själv vill säga – inte nödvändigtvis vilka frågor som den som lyssnar finner viktiga. Visserligen påpekar valforskarna att väljarna är konservativa men frågan är då: en väljare blir lätt biased över vilka frågor som partierna bestämmer sig för – och samtidigt så innebär det att saker inte bottnar i det egna livet. Istället utgår man i bästa fall från sina egna intressen, sitt eget liv – men det var inte min fråga – eller från partiets bestämda linje. Den som har varit mest idog är Britta Sethson – men med en minst sagt konfrontativ inriktning. Jag är inte säker på att sossarna vinner på det. Men jag ger henne poäng för engagemang i alla fall.

Sophia visar styrkan i Piratpartiet: att det hela tiden är föränderligt och att det är individens engagemang som bygger det. Samtidigt blir jag är fundersam över det märkliga svar Engström ger utifrån min:

Men om Alliansen vinner stort och SD kommer in finns det bara en statsministerkandidat, eftersom Mona varken kan eller vill regera med ett stöd som består av S + V + MP + SD + PP.

Menar han verkligen att Reinfeldt är den enda möjliga eftersom han kan tänka sig att regera med stöd av SD? I sådana fall funderar jag över vart PP tagit vägen de senaste dagarna… Jag förstår faktiskt fortfarande inte hur han (och resten av partiledningen?) resonerar.

Har jag förändrat min åsikt? Inte än. Men jag har tid på mig.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Valet hettar till och jag utmanar er att övertyga mig

Dags för upplopp. Valet är imorgon. Det är ett gäng trötta politiker, trötta medlemmar som nu ska försöka att slutspurta. Det val som ansågs lite avslaget har de senaste dagarna hottat upp sig. Och jag kan säga att även i det här valet är det intressantare att följa vad som händer inom sociala medier än de trista partiledareutfrågningarna och slutdebatterna.

Alldeles i slutet dök nu blogginlägget ”Sveket” upp (och har fått internationell uppmärksamhet). Det fick Alliansen att sätta i halsen. Det var bara en i raden av avslöjanden hur Arbetslinjen och de nya hårdare reglerna för sjukförsäkringarna slog. Tyvärr valde man att försöka misskreditera bloggaren istället för att säga ”så här kan vi inte ha det. FK måste göra bättre utredningar och vi kommer att se över hur regleringen skrivs”. Det gjorde man inte. Man skulle kunna säga att det blir ett dubbelt svek – först skiter man i att ta i sakfrågan, sedan försöker man likt värsta foliehattar att få det till en kampanjinsats från motståndarlaget. Dumt. Mycket dumt. Det handlar inte om krav på ministerstyre och det handlar inte om att använda en enskild persons öde utan att en person blir en symbol för ett systemfel. Det finns inget annat sätt. Stavas för övrigt medielogik.

Samtidigt kan jag förstå att det i trötta men engagerade hjärnor dök upp en sån tanke. Att det hela skulle vara en mörkad kampanj från de rödgröna. För det har nu avslöjats ett antal klara och oklara försök till minst sagt märkliga under-radarn-kampanjer. Ett exempel är Den Allierade Journalisten som Åsa Linderborg lät publicera anonymt på ABs kultursidor som visar sig vara en politisk lobbyist på yttersta vänsterkanten. Minst sagt pinsamt för såväl Aftonbladet som för vänsterns försök att förklara att medier är högervridna…

Idag dyker också avslöjandet upp att von Arnold som anmält ett överfall där två personer skulle ristat in ett hakkors i hans panna misstänks för att ha gjort detta själv och sedan försökt använda det för att förbättra Sverigedemokraternas offerläge i valrörelsen. Viktigt är att fortfarande är det en misstanke, inte ett säkert avgörande, men om det är sant så borde de som fortfarande har några hjärnceller kvar men trots det funderar på att rösta på SD helt enkelt välja något annat.

Det har onekligen hettat till rejält i valrörelsen. Att sociala medier skulle vara misslyckat visar sig vara helt fel. Det misslyckade är att partierna misslyckats att använda kraften i dem.

Själv har jag röstat. Efter mycken vånda valde jag att göra som Betnér men eftersom jag är en nyfiken jävel så kollade jag vilken det blev och eftersom jag gillar personval så ville jag kryssa. Och jag kan konstatera att jag gillar Camilla Lindberg och jag gillar John Thornander som stod på FPs dalalista. Sen gillar jag faktiskt både kärnkraft och betyg tidigare i skolan (efter diskussioner med mina barn fr a). Och jag gillar Liberati (trots att jag inte får vara med :)). Att jag sedan tycker att Björklund är en tönt får jag leva med, att en del frågor de står för går mot vad jag tycker får jag också leva med.

Varför röstar jag inte på Piratpartiet? Well, jag har diskuterat det på bloggen tidigare. Sen var de med i den ”bukett” jag hade med mig in i båset. Jag hade mer än gärna kryssat Johnny. Men nu blev det inte så. Att jag inte direkt valde dem som enda möjlighet beror på att jag upplever också att problemen som jag sett eskalerat och även om jag realpolitiskt står närmast Alliansen känns det här som ännu ett i raden av minst sagt märkliga uttalanden och i kommentarer och bland andra PP:are diskuteras hur man kan säga så när Piratpartiet tagit ställning om att alltid utnyttja det parlamentariska läget. Det visar helt enkelt problemet för små partier som inte bygger på den klassiska vänster-högerskalan när det kommer till realia. Jag älskar många av de som jobbat hårt för partiet som personer. Hoppas de förstår det.

Men jag utmanar er. Jag har förtidsröstat. Mina röster i kommun och landstingsval ligger fast. Men riksdagen – well: hit me with your best shot politiker. Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er? Övertyga mig i kommentarsfältet. Jag kommer att sammanfatta tidigt imorgon.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Om 9/11 och SD

En årsdag. Elfte september. Ett datum som förändrade världsordningen. Fyra flygplan – bilden för det moderna nittonhundratalet styrs till ett terrordåd som totalt bygger om värderingar, världsbild och politiska landskapet. (tidigare skrivit om det här och här).
Samtidigt är det nu en vecka kvar innan valet i Sverige. Är det ett ödesval? Inte egentligen. Förutom en sak: Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen. SD som arbetat hårt för att bli mindre rasistiska och mer konservativt exkluderande. För oavsett hur de försöker att vända sig så är de inget annat än en grupp personer som ogillar invandrare, anser att islam per se är ondskefullt och sätter ”svenskhet” som något som är bättre än andra kulturer.

Jag har valt att inte kommentera alla dumheter som det partiet lyckats med de senaste månaderna – för det är ingen mening att argumentera med idioterna som dyker upp i kommentarsfälten.

Jag kunde inte annat än att roat inse att SD precis som andra partier försöker lyfta fram pensionärer som fattiga – samtidigt som vi vet att vi aldrig haft så generellt välbeställda pensionärer som vi har idag… Snacka om att hittat den svenska motsvarigheten till ”soccer moms”.

Tyvärr hänger SDs framgångar ihop med dagens datum. Al Quaida-terrorismen, Bushs ”War on terrorism” utvecklade sig också till ett krig mot islamismen, ett krig mot en ung religion och en äldre religion. Det skapade en rädsla för De Andra. En skräck som i mindre intellektuella innebar en generalisering: eftersom de som körde planen var muslimer så är alla muslimer onda. Vem som helst kan inse att det är en oerhört korkad generalisering men rädsla skapar irrationalitet och anti-intellektualism.

I en kamp mellan två kultursynsätt där SDs lösning är att separera, isolera sig för att skydda något som de anser vara värt att skydda: ett kollektivistiskt synsätt, ett Sverige som inte längre är och deras politik innebär att Sverige kommer förlora sin innovationskraft och snabbt bli fattigt, irrelevant och dränerat på kunskap.

Själv tror jag att SD kommer in. Det finns alltför många personer i Sverige som är rädda för det nya, som innerst inne när en folkhemsrasism som nu fått en möjlighet att föras upp till ytan. Däremot tror jag inte att de kommer kunna utföra något. De har ingen politisk plattform, de har inga personer som förstår politiken i grunden. De är ett enfrågeparti, ett missnöjesparti befolkat av personer som kommer att göra bort sig.

Men det innebär att vi får en helt ny politisk sfär. Och det är allas vårt ansvar att se till att vi inte går mot en dansk, eller för den delen norsk, situation. Min uppmaning till politiker är: stå för er ideologi om allas lika rätt. Min uppmaning till nysvenskar och invandrare: ge inte de svarta krafterna vatten på sin kvarn. Och till oss alla: förändra bland individer.

För att vara helt ärlig: gör tvärtom mot såväl islamistiska terrorister och SDare – använd hjärnan.

Uppdatering: Och många vet att jag anser att Humanisterna har en väldigt förenklad syn på kristendom som ibland liknar SDs syn på islam. Andra har sett detsamma. När det gäller SD så är det solklart att de inte egentligen bryr sig om realiteter: islam är ondska. Trots att en liten norrländsk inlandskommun som Strömsund nog borde ta emot invandrare med öppen famn – annars kommer det snart bli tomt och dött däruppe. Generellt tycker jag att SD påvisar dålig demokratisk grundsyn men tyvärr visar andra detsamma: det är aldrig ok att försöka tysta någon med våld.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Piratpolitik, röstinvestering och fotboll

Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

SAAB är bara ett företag som gått dåligt

SAAB. Vi ägde en SAAB en gång. En metallic vinröd 900. Det var en okej bil. SAAB är något speciellt.

Men nej, jag tillhör inte dem som ropar på statlig intervention. De som gör det missar ett viktigt faktum: det går inte att tillverka bilar på det sättet i ett land med den kostnadsmassa som företag har i Sverige idag. I grunden anser jag att ett företag som inte kan gå med vinst knappast ska finnas kvar. Det här var väntat efter det stålbad som senaste lågkonjunkturen varit för bilindustrin. SAAB-bilarna har gått med vinst några få år av de över 70 år som de funnits. Idag finns det inte plats för så många me-too-märken: och för GM blev SAAB en konkurrent med Opel. De började att kannibalisera på varandra.

Det är fan huvudlöst. Att jiddra om ”kunskap” och ”utmaningar” är roande, Collin, men knappast företagsekonomiskt försvarbart. Oppositionens ställningskrig är lika patetiskt. Fackens tårar bygger inte på någon önskan om att hitta nya vägar utan bara behålla sin makt. Att det nya budet innebär att de plötsligt ser hopp är självklart men lite sorgesamt. SAAB behöver dö för att något nytt mer livskraftigt ska uppstå. Man önskar att människor minns regementsnedläggningarna, och hur varvsnedläggningarna knappast hjälptes upp av statliga stödpengar utan av människor som såg möjligheterna. Statens ansvar är inte att hålla företag som inte klarar av att gå med vinst under armarna – dess uppgift är att skapa nya möjligheter och hålla människor under armarna och inspirera och puffa till nya möjligheter. Tyvärr gör den sittande regeringen det på ett minst sagt abrupt och dåligt sätt (mer om sjukförsäkringen i senare blogginlägg) men knappast gjorde tidigare röda regeringar det bättre.

Att sedan regeringen spenderat en massa tid på att göra idiotiska uttalanden och inte stood their ground fullt ut när det gäller det val de gjort. Fine – de har rätteligen sagt att det inte är statens uppdrag att äga bilföretag: men problemet är att de inte förklarat varför så att folk fattar. Generellt känns hela hanteringen från regeringen just nu extremt räddhågsen eller minst sagt förvirrad. Maud Olofsson har totalt misslyckats med att driva den här frågan på ett för Alliansen vettigt sätt, jag är rätt övertygad om att herrar statsvetare har fel. Och när Reinfeldt för en gång skull säger något så låter det extremt överlägset. Karln verkar fullkomligt renons på att lära sig medieträning och tyvärr tycker jag hans spinndoktorer misslyckas konstant med att bygga någon sorts trovärdig statsmannaroll åt honom. Göran Persson var pompös. Reinfeldt är bara svårartat elitistisk.

Det är synd att vi inte har några politiker idag som klarar av att slita av sig det gamla sättet att hantera frågor och börjar att konversera, prata med folk och faktiskt skapa en relation mellan makten och folket. Det krävs helt enkelt ett nytt tänkande och mod att tala om vad som faktiskt måste gälla. Jag tycker det är minst sagt ologiskt att som vissa försöker påskina: att genom att SAAB läggs ner så försvinner humankapital och erfarenhet. Gör den? Dör människorna? Kan de bara fungera inom SAAB? Knappast.Vad är det som säger att den som jobbat inom industrin bara kan jobba inom industrin? Jag vet inte men det verkar vara en självklarhet.

Själva valde vi att sälja SAABen och köpte en Opel. Mer för pengarna. Mindre strul med dålig teknik. Det gjorde GM också.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Den inskränkta riksdagskulturen skapar FRA-lagar

Jag har en kluven inställning till Thomas Bodström. Dels en positiv bild – han är knappast sosse enligt formulär 1A. Det är bra. Samtidigt är han en tillskyndare av diverse åsikter som jag knappast ställer upp och lyfter upp de riktigt märkliga saker som exempelvis ECPAT står för. Och framförallt: han är i mångt och mycket arkitekten till de övervakningslagar som vi nu ser komma på rad i Sverige.

Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist.

Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter:

Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt

Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år.  Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt.

Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla.

Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte.

Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter?

Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det:

I den första:

Utskottsdebatter
TB 0
Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4

I den andra:

Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss.

Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp.

Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism.

För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete.

Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter.

Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv.

Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den…

Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är:

Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Folkhemsmoderaterna

Nu när moderaterna har blivit socialdemokrater och socialdemokraterna blivit miljömuppar – vad blir alla andra då? Ska Centerpartiet ta steget och bli ett riktigt frihetligt parti? Väljer Folkpartiet att ta av åt höger och bli moralist-konservativa? Vänsterpartiet blir fullt ut det intellektuella kulturkoftepartiet och Miljöpartiet? Äh, de är vana att sitta på bänken.

Folkhemmet som idé känns måttligt nyskapande minst sagt. Och att blanda det med moderaternas frihet blir onekligen en riktig soppa av konservatism, murken moralism, överdriven kontroll och kollektiv likriktning.

För övrigt sammanfattar Blogge bra vad man känner inför Reinfeldts försök att leka Erlander. Synd att en av mina favoritmoderater Kent Persson verkar falla för stormaktsorden. Den svenska självgodheten är ju för övrigt också en gammal socialdemokratisk paradgren…

Bloggar etiketter: , , , , , ,