Jag har en kluven inställning till Thomas Bodström. Dels en positiv bild – han är knappast sosse enligt formulär 1A. Det är bra. Samtidigt är han en tillskyndare av diverse åsikter som jag knappast ställer upp och lyfter upp de riktigt märkliga saker som exempelvis ECPAT står för. Och framförallt: han är i mångt och mycket arkitekten till de övervakningslagar som vi nu ser komma på rad i Sverige. Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist. Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter: Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år.  Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt. Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla. Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte. Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter? Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det: I den första: Utskottsdebatter TB 0 Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4 I den andra: Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss. Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp. Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism. För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete. Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter. Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv. Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den… Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är: Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.

Jag har en kluven inställning till Thomas Bodström. Dels en positiv bild – han är knappast sosse enligt formulär 1A. Det är bra. Samtidigt är han en tillskyndare av diverse åsikter som jag knappast ställer upp och lyfter upp de riktigt märkliga saker som exempelvis ECPAT står för. Och framförallt: han är i mångt och mycket arkitekten till de övervakningslagar som vi nu ser komma på rad i Sverige.

Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist.

Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter:

Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt

Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år.  Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt.

Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla.

Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte.

Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter?

Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det:

I den första:

Utskottsdebatter
TB 0
Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4

I den andra:

Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss.

Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp.

Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism.

För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete.

Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter.

Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv.

Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den…

Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är:

Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.

Bloggar etiketter: arbete, demorkati, förändra, FRA-lagen, kompetens, kunskap, närvaro, partipolitik, politik, politiker, riksdagen, riksdagsledamöter, Thomas Bodström