Nadia Plesner spelar ett smart PR-spel

Man kan inte låta bli att fundera över Nadia Plesner och om hon i slutänden inte kommer vara vinnaren i det märkliga spel som kallas PR.

En recap. Nadia Plesner skapade t-shirts med en bild av ett svältande barn från Darfur som bar en Louis Vuitton-väska. De sålde bra. Pengarna gick till Darfurbistånd och ingen brydde sig nämnvärt förrän LVs immaterialrättsjurister plötsligt lyfte sina huvuden från snigelskalen och skickade ett cease or desist-brev. Plesner höll ut ett tag men till slut förlikade hon med LV för att inte behöva betala feta arvoden till sina advokater. Varav en råkade surra till det och prata om att ”om något är konst så skulle det här aldrig hänt”. Så hon valde att göra en modern version av Guernica: Darfunica (sic!). Med en LV-väska på. Och så var det igång igen. Plesner skriver:

I can’t believe that our world has come to a place where protection of design and copyrights apparently is more important than protection of human rights.

Det är en ganska rörig historia där jag kan tycka att det är lite naivt att tro att Louis Vuitton skulle låta bli att reagera om en människa de redan stämt och förlikat med i ett tidigare case gör samma sak igen. Att det hela i övrigt är extremt fånigt och småsint av Louis Vuitton från första början är en helt annan sak. Faktum kvarstår: Plesner skapar sig ett rejält personligt brand genom att fajta det gigantiska lyxkonglomeratet – och det blir i sin tur en del i själva storyn: dikotomin i bilden av ett svältande barn med en Louis Vuitton-väska blir starkare genom att Plesner blir stämd av väskan. Symboliken laddas ännu mer. Det är en i det närmaste perfekt uträkning för att både addera värde till sitt eget varumärke, till sitt eget koncept och för sin mediala närvaro. Den drivs vidare av bloggare och på Twitter via #lvgate och på Facebook (även om det är oväntat få som gillar hennes sida).

Jag har dock lite svårt för den lätt enögda och naiva inställning som många har inför Plesner. Om hon inte förstått att det här skulle hända så måste hon vara riktigt lost. Jag tror hon är både smart, slipad och har ett gäng ganska smarta personer bakom sig som inser att värdet ligger i att trigga igång en sån här debatt.

Det blir lite underligt att anklaga Louis Vuitton, som exempelvis Engström gör. De har gjort vad som alltid gjorts när det gäller immaterialrätt: skyddat sin design utan att göra några konsekvensanalyser. En rigid juridisk syn på det hela gör att de nu blir en bricka i pr-spelet. Att kalla det corporate bullying är bara dumheter. Det man möjligen kan anklaga dem för är dumhet, det här är dålig brand management och ingen pr-kampanj: att inte inse att de skulle både skyddat sitt eget varumärke och undvikit att hjälpa till att göra det i deras ögon förhatliga konstverket känt genom att bara sitta på händerna. Att jaga runt om omoral och göra guilty by association-anklagelser mot bolagets PR-byrå är fånigt. Det är inget omoraliskt med det här: Louis Vuitton har inte förhindrat några hjälpsändningar, de har inte sagt att det som Plesner gör med sina pengar är fel. Det är däremot är korkat av dem att öppna upp för sån argumentering.

Sen kan man ta spåret om Louis Vuitton har rätt i att man måste skydda sina innovationer no matter what. Upphovsrättslagstiftningens problem är inte en konstnär som gör några t-shirts eller en tavla (pun almost intended) utan att man slår ner på avbildningar istället för att skydda sina idéer genom att förädla dem fortsättningsvis. Problemet ligger i att det gamla sättet att skydda sina innovationer – som Louis Vuitton är ett exempel på – helt enkelt inte längre är görligt. Det som sker är såna här saker: det man försöker att ta bort blir istället ännu mer spritt. När man försöker att stänga in blir det bara mer öppet.

Louis Vuitton borde helt enkelt gjort en deal med Nadia Plesner. Låt henne göra t-shirtsen, diskutera om man kan göra något tillsammans för att ändå vinna på bilden. Louis Vuitton behöver nog allt csr-värde de kan få – varför inte se till att göra det i samband med det här. Darfur är inte politiskt sprängstoff, medicinsk utrustning är inte att ställa sig på någon sida (mer än på de som behöver hjälp). Att de inte istället för att tjafsa om pengar de ändå aldrig kommer att få – köp tavlan. Gör den som en del av en konstsväng som visar hur väskorna blivit en del av samhällets kultur och mytbildning. De skulle byggt sitt varumärke starkare genom att acceptera att ens väskor är en symbol för lyx – vilket de själva vill – även i en populärkultur som rör sig mellan ytterligheter av bistånd och handväskor i tiotusenkronorsklassen. Vuitton hade sluppit den aggressiva (lilla) opinion som dykt upp, kunnat kapitalisera på godhet och därmed ökat sitt varumärkesvärde.

Det här är en lärdom som många företag måste ta: det går inte längre att slå ner på enskilda människor. Genom sociala medier är alla på olika sätt ihopkopplade och historien kommer att komma ut.

Frågan är ändå om det här gör något positivt för barnen i Darfur? Om inte så är det tyvärr så att Louis Vuitton inte är den enda som får sitta på de anklagades bänk.

Uppdatering: Louis Vuitton förstår inte vad som händer och väljer att jobba med censur enligt den här postningen. Det är dumt oerhört dumt. Problemet är dock att deras svenska PR-byrå blir anklagad för inkompetens – vilket visar att de som gnäller inte har någon som helst koll på hur förhållanden mellan PR-byrå och kund ser ut. En PR-byrå får uppdrag och gränser för vad kunden vill göra: om LV säger åt sin PR-byrå att hålla käften så gör man det. Hur svårt kan det vara att förstå för diverse tyckare?

Tyvärr är en del bloggkommentarer runt affären måttligt intelligenta. Louis Vuitton har inte hindrat att hjälpa Darfur. Det här hjälper inte saker och ting – det stjälper. Andra borde läsa på hur själva händelsen skett: att det är en process där den tidigare delen är förlikad men att Plesner valt att fortsätta att göra ungefär samma sak som det hon förlikat om. Dumt är det men knappast så att hon inte insett att det här kunde hända.

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Lucka 12: Terrorism, effekt och media

Ibland är ignorance bliss. Eller att för en stund slippa veta. Det var vad jag kände idag när jag insåg att jag först vid halv tolv nåddes av nyheten om bombdådet. Hade jag haft nyhetsflasharna igång på telefonen igårkväll hade jag nog antagligen inte haft lika trevligt på julfesten.

Två bomber mitt i Stockholm. För mig som rör mig just där flera gånger i veckan på min väg till och från stationen blir det lätt surrealistiskt. Och inte så lite oroande. Insikten om att vi haft rätt stor tur ännu en gång om det nu var ett terrordåd – och att det knappast är oväntat att det händer. Oönskat och för jävligt – men den chock som en del uttrycker är lite väl naiv. Framförallt är det inte första terrordådet: Västtyska ambassaden. För att inte tala om Palmemordet.

Man kan lugnt säga att svenska medier i princip vänt ut och in på sig själva i rapporteringen om bombdåden. Vill man studera hur dagens mediavärld fungerar så är det här ett bra case: det är Tranåsbor som får uttrycka att de tycker det är otäckt att gärningsmannen (antagligen) bott där, det är vittnen som berättar om explosionen, kompisar till den ännu inte officiellt utpekade gärningsmannen som får berätta om hans religiösa trobombexperter spenderar tid med att i tidningen gå igenom hur laddningarna var gjorda, det är ledarstick om att det måste reageras och det är ledarstick som försöker förklara. Det är idiotiska uttalanden från SD:are (vill man inse hur illa korkade SD:are är ska man läsa kommentarerna här), korkade idiotier bland martyrwannabees och det träts om graden av terrorism. Sen träts det om  Carl Bildts twittrande och divideras om mediernas rapportering.

Och Aftonbladet väljer att publicera en bild på den döda gärningsmannen. Uppifrån. Går över en gräns till när det gäller god smak. Trots att man på ledarplats menat att man måste besinna sig. Det är redan bestämt att det hänger ihop med de islamistiska terrorhot som kommit till TT. Trots att det inte finns några officiella sådana uttalanden.

Det är onekligen en sorg att se. De stora orden om journalistisk integritet och liknande blir luftslott en sån här gång. Problemet är att media (och vi som sedan refererar) blir terrorns nyttiga idioter. Terrorism handlar minst lika mycket om det som nu sker i Sverige; våldsam mediabevakning, allt annat styrs undan, och det byggs en världsbild som spelar såväl terrorister som andra mörkermän i händerna som att faktiskt döda och lemlästa. Rädslan som den massiva mediebevakningen skapar, den bild som målas upp i människors huvuden om terrorister som rör sig mitt bland oss och när som helst kan spränga sig själva gör jobbet. Terrorismens effektivaste vapen är människors fantasier som triggas igång av ett dåd. Oavsett om det här är ett terrordåd, eller om det är en ensam förvirrad människa som gått på myterna om martyrskap, eller bara är en vanlig simpel svensk missnöjd psyksjuk så är det terrorism eftersom vår frihet förminskas, vårt livsrum blir mindre tryggt. Och det är vi som förminskar det. Och använder dåd som detta för att också beskära andra friheter.

Ska vi vara tysta då? Nej. Men oavsett vad som händer måste man alltid fundera över konsekvenser: både när det gäller vilka skyddsåtgärder som skapas – och hur vi väljer att berätta och prata om det som händer. Problemet med journalistikens konsekvensneutralitet är att den en sån här gång innebär att man hamnar i en helt annat läge: där man blir en del av terrorismen. Ett mjölkande av händelserna innebär i slutänden att bomben fått en hundratusenfalt högre effekt – oavsett vad dess mål och mening var.

Terrorism handlar om PR. En galet otäck insikt för många av oss. Bomber på självmördare är i sig relativt ineffektiva – men spinnet av den, diskussionerna, medierapporteringen: det ger den makt som eftersträvas. Terrorismen eller den ensamma galningen blir symbiotiskt sammansmält med medierna.

Vad kan vi göra? Egentligen inget mer än att inse att mediebevakning alltid har konsekvenser. Det är ett högt pris vi betalar.

Uppdatering: Unni Drougge (@unnidrougge) skriver vad man känner:

Twitter / <a href=@Unni Drougge: Det ?inte terrord?t i ..." />
Uploaded with Skitch!

Bloggar etiketter: , , , , ,

Piratpolitik, röstinvestering och fotboll

Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Linda har ändrat åsikt. Det är bra.

Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. [...] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. [...]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?

Bloggar etiketter: , , , ,

Har Mats Ronander dragit oss vid näsan?

När jag läser Joshens briljanta postning om Liza Marklunds senaste krönika börjar jag fundera över om det här inte är en oerhört intrikat pr-sväng. Jag var inne på det redan här. Är den bra? Nä, men fan: hur många av oss bloggare skulle skrivit om Mats Ronander och gamlingarna i det där bandet med extremt fånigt namn. För det känns minst sagt osannolikt att 80000 nedladdningar skulle gjorts av deras skiva (har ni hört skiten?) plus att det hela är så falsifierat som det kan bli. Och Liza Marklunds förtroendekapital är typ tvåsiffrigt på minus.

Så frågan är då: är Liza Marklund en nyttig idiot? Eller är den här ”Johan” en fullblodsplattskalle?

Eller är det en blind som leder en blind?

För det börjar kännas som om någon fått den rätt twistade men uppenbarligen funktionella idén att använda sig av länkbeten för att få ut namnet på gruppen efter att de själva gjort en sån idiotisk affärsdeal som de gjort. Helt enkelt utgår man då ifrån att alla som läser en massa bloggar – och som är i rätt ålder (typ 50 frånskild lätt alkoholiserad och gillar Stones för att de känns fräscha och rebelliska) – helt enkelt springer till Coop nu för att köpa skivan. Eller så ville Marklund att bandet skulle hamna på TPB, som Erlandsson föreslår.

Eller så ser vi nu årets – eller kanske årtiondets mest korkade publicering. Och tja, man kan tycka att Liza Marklund visar en oerhört okunskap: men fan om inte Expressens chefredaktör Thomas Mattson får ta på sig en del skuld – det här handlar inte om åsikter: det handlar om rena faktafel. Det här är en sån idiotisk drapa – som både kan gå under textreklam eller falsarier och faktaförvanskning. Sånt som han förklarat ska rättas till. Hittills har inte Expressen ens bemödat sig att lägga till blogglänkar på Marklunds krönika:

Intressant nog verkar Expressen, vars nye chefredaktör Thomas Mattsson nyligen berättade att man skulle börja visa blogglänkar till sina artiklar på nätet, hittills inte alls notera de många upprörda röster som höjts mot sin krönikörs märkliga uttalande.

Uppdatering: Mattson ska ha en eloge. Han är snabb på det hela. Rättelsen är gjord:

I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.

Ska man översätta det så står det väl i princip ”Liza Marklund, du är en id…”.

Nämnde Johan från det där Coop-bandet har också försökt förklara sig i en kommentarstråd på Myspace. Problemet är väl att det uppenbarligen blir väldigt fel, ofta, när han tänker. För det hela är fasen en fascinerande räcka av dumheter… Det gör liksom nästan ont i logikcentrum att läsa.

Uppdatering: Emanuel ger heligt förbannad råsop mot Marklund och det dravel hon lyckas att prestera i sin krönika.

Och nej. Jag tror inte att det är ett smart PR-trick. Stockholm Stoner och Liza Marklund är ignoranta, okunniga och pinsamt omedvetna om att det är de som bevisar att skivbranschen är död. Musiken däremot kommer hitta nya vägar – om man inte försöker påskina att det är nytänkande och exklusivt att fixa en deal med Coop.

Mikael Zachrisson är klockren i sin analys:

Alla de här historierna pekar bara på en och samma sak: Det är idag väldigt svårt för gammelmedia att hävda att det skulle vara mer korrekta och ”sanna” än bloggarna. Kraften i att flera människor kan granska en uppgifter är starkare.
Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.

Uppdatering: Krönikan är nu rättad och den blir sannerligen fullkomligt meningslös utan några som helst bevis. Det är någon som stjäl Stockholms Stoners musik – problemet är att alla nu vet att ingen faktiskt gör det…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Syftet mina vänner, vad var syftet?

Det är många som blivit förbannade för DNs grävande artikel om FRA-motståndets påstådda koppling till andra intressen. PR-byråer och annat löst kommunikationsfolk går ju inte att lita på – det vet ju varenda journalist.

Dock är det ingen som faktiskt frågat den mest intressanta frågan – den fråga som artikeln inte besvarar:

Vad var då syftet med att alla dessa pr-byråer skulle betalat oerhörda mängde pengar för att få igång ett drev mot FRA-lagen?

Det kommer upp lite halvkvädna saker om ”telekombolag” och annat men nej, artikeln är mycket tyst om vad själva bakgrunden faktiskt är till att det uppenbarligen finns några som vill betala för att en opinion ska komma fram mot en lag. Man fastnar vid att det ska vara ett antal PR-konsulter, åtminstone en byrå – och för övrigt insinueras det om flera professionella kommunikatörer (typ jag, Opassande, Blogge och andra antar jag?).

Frågan blir då i slutänden: vem är det som är ”kunden”? Slutsatsen blir alltså att antingen finns det en rejält tät kund i bakgrunden och en hoper av alla som engagerat sig i frågan ljuger som fan och har fått feta hemliga lönecheckar. Eller så kan det vara så att PR-människor, reklamare och andra kommunikatörer faktiskt ser ett värde i att det finns personlig integritet, kommunikationskanaler som inte är styrda och avlyssnade av staten – helt enkelt personer som, genom sin professionella kunskap om kommunikation och manipulation inser att det här är för mycket, för inskränkande och för odemokratiskt. Och väljer att agera utifrån att de faktiskt är proffs på att kommunicera, proffs på att få upp frågor på agendan.

Men som jag tidigare skrivit: det skulle aldrig blivit mer än en liten krusning om det inte funnits en stark grund att stå på, mängder av människor som var engagerade som fan oavsett vad proffsen sa. Och de personerna agerade (och agerar) knappast efter någon pr-plan. De agerar.

Vill avsluta med Farmor Gun, en av de mest fascinerande människorna som varit mycket viktig i ”bloggbävningen” och med oförtruten envishet skrivit megabyte med text. I en kommentar säger hon:

Jag tillhörde den stora sovande massan, som fram till den 9 juni 2008 levde i tron att en allmän övervakning av folket inte skulle vara möjlig att införa i vårt demokratiska land. Att jag varit så naiv har jag sedan dess försökt råda bot på, PR-byråer förutan.

Så nu hoppas jag på att Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg ger ett svar på frågan: Vad skulle syftet vara och vilka är då de som skulle ligga bakom PR-byråernas arbete?. Utan det svaret blir faktiskt deras artikel meningslös.

Uppdatering: DNs ledare spinner vidare på att hela bloggosfären styrs av PR-byråer idag och fortfarande är det ingen som ens försöker (förutom Hemliga Morsan) att förklara vad då syftet skulle vara. Självklart är det så att det nya medialandskapet kan användas för att marknadsföra såväl varor, tjänster som åsikter – men det som DN inte förstår är att det inte är lättare utan mycket svårare. Konversationsmarknadsföring handlar inte om att manipulera utan om att ge idéer och tips men bloggare är mycket smarta: det går inte att starta någon sorts rörelse som man nu vill påskina. Jag jobbar med det – jag är rätt övertygad om att det idag är svårare att skapa en opinion än det var förut. För idag är det tusentals röster som det handlar om, det är hundratusentals kommentatorer som faktiskt pratar med varandra – och allt är sökbart, länkbart och kontrollerbart. Det var det inte förut.

Sen är det intressant att fundera – om nu DN anser att bloggarna som skrivit om FRA är ”nyttiga idioter” så är väl frågan: vem är nu nyttiga idioter för regeringen och de som vill få igenom FRA, IPred och framöver ACTA? Och vilken PR-byrå ligger bakom all den här kritiken (lånat från Stenudd via Opassande)

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, härhär, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här. och

För övrigt har Anna Troberg skrivit en lång analys av den förra artikeln. Och nej, Dick Erixon ger inga som helst svar – han bara försöker att sätta tillbaka bloggandet i ett gammalt sätt att se på media. Att han virrar på om telekombolagen bygger på de insinuationer som fanns i huvudartikeln. Erlandsson gör en runda om sitt motstånd, Josh är bitsk precis som Blogge. På nåt sätt så dränks DN just nu av drypande satir…

Uppdatering: Affärsvärlden tycker också att det är en tunn soppa kokad på spiken och gör en mycket bra sammanfattning av vad DN egentligen visar:

Innan DN kan visa att Mattias Söderhielm arbetade på uppdrag av någon hemlig aktör så får hans engagemang istället ses som ett exempel på bredden i FRA-motståndet: En del bloggade, en del demonstrerade, andra donerade privat kapital för att på olika sätt skapa engagemang kring frågan.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kompassen i den digitalpolitiska näsan

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

bild-22

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts1 ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.2. Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet3 och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

  1. Jag har bubblat om Inglehart förut []
  2. Eller så är jag en jävla opportunist :) []
  3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggkurs för företag och kanske för dig

Mer skamlös marknadsföring:

Tillsammans med Brit Stakston på JMW håller Heimer & Company genom mig också bloggkurser för företag. Det kan vara en fristående del eller tillsammans med vår kurs om Sociala Medier. Ett av våra case är Saltå Kvarn vars blogg håller på att bli en riktig hit.

Här är en film där vi berättar lite mer om kursen

Läs gärna vårt debattinlägg om Bloggosfären som fjärde statsmakt i Aftonbladet i somras.

BLOGGKURSENS PROGRAM:

* Bloggens historia – från reload till företagsblogg
* Vad är en blogg – formatet, tekniken och nätverken
* Nyttan –kommunikation, information och relation
* Beståndsdelar – databas, dashboard, design, kommentarer, RSS, ping – och trackback
* Bloggens metafysik – personligare, kommunicera istället för att informera, transparens, relevans och närhet
* Bloggstrategi – hur ofta posta, ta bort, ändra, uppdatera, hur hantera kommentarer? Länkning
* Bloggtaktik – läs hur andra gör, det ska vara roligt, skapa kännedom om bloggen och om nätverkandet, om man tröttnar tips och tricks
* Bloggen för oss – vad vill vi med vårt bloggande? Vilka ska blogga? Vilka teman vill vi arbeta med i bloggen? Vem vill vi ska läsa den?
* Bloggpolicy – Var går vår gränser? Vad kan vi/vad får vi skriva om? Vad kan vi/ vad kan vi inte skriva om och varför inte? Moderation och revisionsregelverk, länkpolicy, vem ansvarar för vad?
* Bloggpraktik – crashcourse i G-reader och RSS-läsande – hur hittar man intressanta saker – mer om att hitta innehåll, sätt upp en blogg – skriva den första postningen (bilder, filmer, länkar), aggregation (nyligen, bloggportalen, bloggkoll).

Kursdatum: Nästa öppna kurs är den 28 augusti, 19 september, 17 oktober, 14 november och 12 december men vi ger kursen även löpande till företag utanför det ordinarie schemat. Kontakta Brit Stakston för mer information eller om du vill veta mer om övrigt kursutbud, brit.stakston@jmw.se, 0733 83 33 66. Kurserna ges i centrala Stockholm.

Föreläsare: Föreläser gör Brit Stakston, kommunikationskonsult på JMW och specialiserad på sociala medier samt Niclas Strandh, creative planner och delägare på reklambyrån Heimer & Company och en av Sveriges mest väletablerade bloggare med bland annat bloggarna Researcher och Deepedition liksom Same Same But Different.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,