Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt. När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag - en mer retorisk fråga än en verklig: Är vi verkligen klara med det här? På något sätt hade vi plötsligt passerat "Gå". --- Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta. Johan frågade mig innan: Och hur känns det här då? Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge. För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var - alla de vänner som man mötte. De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87. Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia... Ingen känner oss som de människorna. Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna - för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden "Do kick some ass" till hebreiska tecken och undertecknade "det är din tur nu". Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren. Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära - men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual. Att åter se nattvardsliturgin var speciellt - för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga. Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara - men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på. Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen - och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan - för att Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med. För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell. Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa - och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut: Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt. Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.

Disclaimer. Det här är en djupt personlig text. De trolljävlar som triggar igång på att snacka skit, som inte klarar av en resonerande djupt personlig text eller ska diskutera religion kan dra åt helvete. Punkt.

När jag och HS satte oss i bilen efter prästvigningsgudstjänsten så sa jag – en mer retorisk fråga än en verklig:

Är vi verkligen klara med det här?

På något sätt hade vi plötsligt passerat ”Gå”.

—

Det har varit en dag med massor av känslor. Prästvigningen för kära Anna blev minst sagt intensiv känslomässigt. För både HS och mig. Så många tankar som for runt, så nära och ändå så långt borta.

Johan frågade mig innan:

Och hur känns det här då?

Med djupaste förståelsen för att det här inte var enkelt för mig. För han har känt mig så länge.

För inte nog med att det handlade om att gå på en vigning med min älskade egenhändigt adopterade syster och att det berör så djupt i det jag och HS en gång var – alla de vänner som man mötte.

De som man känt längst av alla: sen vi var unga. Några av dem har jag känt sedan 86-87.

Len, Linda, Hasse, Johan, Per, Conny, Tony, Pia… Ingen känner oss som de människorna.

Vigning. Jag minns den. Min egen. Och tanken var alltid att jag skulle vara med som personlig assistent till Anna. Nu blev det inte så. Men den hon valde till idag var ett bra val. Det bästa valet. Och i Hasses tal insåg jag att Anna tagit samma fight om handboken med honom som jag hade många gånger med honom :). Det finns en anledning varför min personliga present till henne: min palestinensiska vita stola som jag alltid bar på ungdomsmässorna – för det är alltid fest att fira nattvard, åtföljdes av ett kort jag låtit Google Translate översätta orden ”Do kick some ass” till hebreiska tecken och undertecknade ”det är din tur nu”. Hon var med mig hela resan: Ondskamässan, Kärleksmässan och varje galen idé som vi genomförde under ungdomsmässorna i Hagakyrkan under de intensiva åren.

Och det är den första gudstjänsten jag är med och firar på många många år. Allt kände jag igen, jag behövde ingen agenda. Allt sitter i ryggmärgen och det var vackert ändå. Dekonstruktivism i all ära – men i grunden är det alltid samma idé, samma bärande ritual.

Att åter se nattvardsliturgin var speciellt – för det var alltid för mig det största: när det heliga och det världsliga möttes. Det finns en skönhet i den tanken oavsett vad man tror på. Själva idén om att det enkla vinet och brödet blir symboler för det gudomliga.

Jag gick fram till nattvarden. Mötte alla gamla vänner där och precis som förr var det inte något problem att vänta på sin tur för precis som förr innebar det nästan lite mingel: stor kärlek och stor glädje att återse varandra. Sen att ta emot nattvarden av Anna. Det var så udda, så annorlunda: hon var präst och jag var det inte. Svårt att förklara – men den sekunden när det hände så förändrades världen på nåt sätt. Hur är omöjligt att sätta fingret på.

Det var rörande, jag som aldrig gråter har haft tårar i ögonen – och inte bara för att det varit så roligt att få vara med när Anna äntligen blir präst utan – för att

Och jag har många tankar och intryck att cruncha nu. Vad är man klar med och vad är man inte klar med.

För det var tretton år sedan. Och det är fortfarande aktuellt. Det är en del av våra liv fortfarande. Det stod så oerhört läskigt klart. Bilden på åtta stycken nyvigda ämbetsbärare (roande är att det är HS bror som tagit bilden eftersom tidningen inte lyckats få fram någon fotograf) känns speciell.

Det är svårt för den som inte varit i det att förstå att ett ämbete som det här inte är riktigt som något annat. Innan vi åkte tog svärmor fram gamla tidningsklipp (VLT 1, VLT 2) och det var en rejäl tidsresa – och själslig resa. Tidsresa eftersom det verkligen var länge sen. Barnen tyckte vi såg roliga ut:

Att se de gamla klippen innebar påminnelser om så mycket. Som vi glömt.

Anna börjar ett nytt liv. Ett hack i tiden som skakade om mig mer än jag trott.

Bloggar etiketter: ämbete, hack i tiden, minnen, präst, prästvigning, Västerås