Fick veta att min sis (den jag kallar min syster och hon kallar mig sin bror men vi är inte släkt) fått en ”drakprins” (jepp hon är lajvare). En stor unge. Fantastisk känsla efter allt som varit. Min älskade Anna med sin älskade Per har blivit tre.
Och så får jag reda på att min gamla vän, hemiten Fredrik Fästader, gått bort. Den lille hårdrockaren som jag bodde granne med under flera år på Norrbyhus.
Båda präster. Båda viktiga delar av mitt gamla liv. Nu vidare. Det är en märklig känsla.
En av mina fd kollegor är illa ute på grund av idioter som sitter som politiker. Inga-Lill Önnefors Modin är präst och poet, och skriver krönikor i Dalarnas Tidningar där hon är både personlig och gärna kan vara kritisk mot kyrkan. Och ännu en av prästerna som på grund av kyrkans urusla personalhantering, där politikerna ofta är okunniga, ointresserade och mest intresserade av att lyfta arvodena. Inte alla självklart – men när det gäller vissa församlingar: exempelvis i Hedemora, så har jag personlig erfarenhet av det här.
Uppenbarligen ska man inte vara kritisk alls om man är präst – då kommer politikerna sättande – inte i Hedemora i varje fall. Nu har Hedemora församlings politiker bestämt sig för att Inga Lill har brutit mot sina vigningslöften. Jahaja. Kerstin Brandt, socialdemokratisk ordförande i församlingens personalutskott anser sig vara den som ska bestämma sånt och har nu skickat klagan till domkapitlet. Brandt-kärringen är roande när hon förklarar vad det handlar om:
Vad är det som ska prövas?
- Om hon har varit illojal mot arbetsgivaren eller inte. Det vill vi få bedömt utifrån.
Vilka krönikor är det ni har reagerat på mer exakt?
- De senaste som hon har skrivit.
Det är väldigt allmänna ordalag, varken församlingen eller kyrkan nämns?
- Det beror på hur man ser på dem. En tolkningsfråga, säger Kerstin Brandt och tillägger att hon inte vill kommentera saken mer.
Fantastisk slutledningsförmåga.
Alltså: Inga-Lill har kritiserat arbetsgivare som inte tar sitt ansvar för de personer som är arbetsskadade och sönderstressade. Men inte specifikt kyrkan. När man läser vidare i artikeln så inser man att Kerstin Brandt tar det personligt, eftersom det är hennes ansvar att upprätta rehabplaner för sjukskrivna: och i det här fallet för Inga-Lill. Vilket Brandtskan inte gjort – och inte ens brytt sig om att prata med Inga-Lill; varken om hennes sjukskrivning eller hennes krönikor. Så nu tar hon istället hämnd genom att ifrågasätta Inga-Lills vigningslöften. För söker man på vad hon pysslar med så inser man att såna petitesser som att sköta personalärenden i kyrkan hinner hon inte eftersom hon sitter i en mängd nämnder och styrelser, grupperingar och annat. Då har man inte tid att följa lagen heller.
Kerstin Brandt har, som ansvarig politiker, yttersta ansvaret för att upprätta såna planer och skapa en arbetsplats där personer klarar av att vara. Det skiter hon uppenbarligen i. Trots att det står i lagen att det ska göras. Som politiker i kyrkan är det inte hennes ansvar att tolka prästers efterföljelse av vigningslöftena. Det är också intressant att det just är Hedemora församling där det här sker: en församling som haft präster som varit uttalade kvinnoprästmotståndare, som offentligt vägrat att arbeta tillsammans med kvinnor och som i övrigt haft åsikter som gått tvärtemot såväl vigningslöften som kyrkans ordning. En församling som härbärgerade hårda livetsordare som fick tillgång till kyrkans lokaler. En församling som många gånger slitit ut präster i parti och minut. Att det här skulle handla om församlingens gemensamma åsikt är bullshit. Det här är så solklart en personlig hämnd från Kerstin Brandt.
Hoppas att domkapitlet har ballar nog att skicka tillbaka anmälan och ge en skarp smäll på Brandts hand. Och i min bok må Brandtskan få kicken från alla sina uppdrag nästa gång och få sitta och mata duvorna eller nåt.
Tyvärr är det här ett av Svenska kyrkans stora problem: det är inte ämbetsbärarna som är värst utan lekmän som fått all makten men som inte klarar av den. Det här är bara ett ytterligare exempel på hur den politiska styrningen urholkar kyrkan. Alla som vågar tänka själva, alla som vågar stå för något som inte är tradition och högtidskyrka får passa sig då politikerna vill ha det som det alltid varit och inget annat.
Min fundering är också: hur har Svenska kyrkan tänkt sig överleva när man lyckas att slita ut och skrämma bort alla yngre mer nytänkande präster, diakoner och andra tjänstemän?
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=04885b55-40e3-4538-b2a9-c568cf5a99b5)
Some say we pretend we live in a dreamworld,
We don’t think so
Rule No 1 – pretend it’s fun
OK now
Chances are we might be stars, and live forever
Chances are we might be stars, beloved forever
Chances are we might be stars, and shine until….
We fall down
The Wannadies: Might Be Stars
Min farsa är på besök. Vi träffas inte så ofta. Och vi har inte haft så där väldigt mycket att göra med varandra genom åren: sen han valde att lämna mig ensam med min galna morsa 1977. Men för att förklara varför vi fortfarande har någon sorts relation så valde jag att ringa honom när han skulle bli farfar 1999 – eftersom jag faktiskt är enda barnet.
Så vi träffas med väldigt … långa mellanrum. Det ruskiga är likheterna. På gott och ont.
Två personer som delar DNA. Konstnärssjälar med hög grad av egocentrism. Båda fd ”gudsmän”: han lämnade pastorsavskiljningen när han var runt trettio år. Jag har avsagt mig mitt prästämbete, lämnat min vigning – när jag var trettiofem. Vi brinner och bränner. Passionerade utan gräns för vissa saker – fullkomligt ointresserade av andra saker.
Det är ändå lite märkligt att vi båda är avhoppade pastorer/präster. Själv tror jag ju inte alls längre – varken på öde, Gud eller whatever men man kan fundera över historiens tendens att upprepa sig själv.
Och jag tittar en sån här dag tillbaka på mitt liv. Fascineras över de märkliga vägar som det tagit. Oftast är jag mest fascinerad över att faktiskt fortfarande sitta här och skriva – alla vindlingar, märkliga händelser och smärtor, sorger och skit borde ha tagit livet av mig för länge sen. Ändå finns det något som gör att jag snarare driver mig hårdare framåt, vidare över fällorna, utsatta av vänner och fiender. Jag trodde en gång det var Gud men idag vet jag att så inte var fallet. Envishet? Idioti? Nån sorts hämndgirighet mot alla de som sagt att jag inte kommer att klara av livet?
Jag har ingen som helst jävla aning. Men jag vet att saker som syns inte alltid är det som är sant. Och att många politiskt korrekta åsikter mest beror på tryggheten i att ta på sig foliehatten. De personer som jag möter som vågar utmana detta – de är mina inspiratörer.
En självklar kandidat idag är Mymlan som vågar utmana genom att inte gå den politiskt korrekta vägen. Själv ”hotade” jag i veckan att låta Deepedition bli en riktig vaniljblogg. Att faktiskt släppa den hårda varumärkesstrategi jag valt för bloggen. Samtidigt – även om bloggen blivit snällare så har den hjälpt mig att bli mer stickig och faktiskt våga säga vad jag tycker även utanför de digitiala verkligheterna.
En del menar att – då jag råkat bli minst lika känd i min bransch för mitt handle som för mitt namn – menar att ”tänk vad kunderna ska säga”. Och vadå? Jag vet vad jag kan och jag kan bevisa det – så frågan är snarare: varför skulle man inte välja en person som faktiskt uppenbarligen vågar säga saker som är obekväma?
Jag vet inte. Men om man som kund till reklambranschen bara vill ha ja-sägare så kan man gå någon annanstans. Jag kan göra något stort. Men tänker inte krypa.