Etiken, makten och konsekvensen

Det har puttrat på runt Ola Lindholm och min postning ”Knarkande KP-redaktör? Tänk om det inte är så?” har legat stabilt i högra hörnet på Knuff.se. Den normala processen av hur det nya medielandskapet fungerar: en nyhet dyker upp inom traditionella medier och den lyfts, länkas och diskuteras vidare i sociala medier har idag också visat sig stämma. Det som varit annorlunda är den bloggpost som de flesta ändå anser verka vara autentisk: Ola Lindholms första och enda bloggpost. Den har enligt bit.ly haft rejäl viral spridning:

bit.ly statistics for Ola Lindholm-2

och enligt den något svårhanterliga träfflistan för Site Explorer (gp.se och flera andra tidningar aggregerar ohemult mycket träffar) så har länken varit uppe hos många – en indikator är att göra den här sökningen. En relativt osäker form av indikator är att stoppa in länken i Facebooks sociala plugin Recommended men det ger ändå en bild av att många läst och delat (skärmdumpen togs vid halvåtta – nu är det bara på den första länken mer än 23000 som rekommenderat länken):

Recommendations - Facebook-utvecklare-1-1

Det intressanta med det här är diskussionen som pågår om hur medierna (i det här fallet traditionella medier) valt att agera. Tittar man snabbt på hur de bloggar som länkat till bloggposten uttrycker det så är det få som anser att Expressen mfl agerat rätt. Det är en stark animositet mot hanteringen av historien – och det från mediernas läsare.

Samtidigt levererar Staffan Dopping en mycket bra analys på sin blogg där han påpekar att det här knappast är speciellt många fel begångna. Om ens något enligt Mattsons försvar (inse hur stort det är när Resumé plötsligt börjar att publicera nyheter på helgerna *ironiskt grin*). @sdopping gör en genomgång av hur man pressetiskt alltid väger allmänintresse kontra publicitetsskada och hur det sannolikt diskuterats i det här fallet. Han påpekar också att de som kanske gjort de största felen är de medier som bara rewriteat nyheterna utan att ha tillgång till de källor som Expressen redan verkat ha i den första publiceringsomgångnen (onekligen något bloggosfären får börja att tänka på desto mer reach man når). Andra journalister har också uttryckt ungefär samma sak: Expressen har gjort sitt jobb.

Det intressanta blir då följande:

  • Vi säger att Expressen enligt de pressetiska reglerna gjort allt by the book. Ingen kommer att fällas för det här.
  • Vi kan samtidigt se att de personer som pressen skriver i uppdrag av (enligt stolta paroller) anser att man gjort åt helvete fel.

Slutsatsen blir att det är ett rejält sluttande plan för förtroende och säkerhet på vem man kan lita på. Det blir ett stort gap mellan vad som anses vara rätt inom media inte stämmer överens med mångas åsikter inom ”folket”. Den fina balansen som alla som publicerar sig måste gå mellan att ge folket vad folket vill ha respektive våga gå sin egen väg snedfördelas.

För samtidigt är det fortfarande så att människors världsbild styrs av vad som sägs och skrivs i media även om det nya medielandskapet luckrar upp detta. En sån här gång blir det en oerhörd dissonans som jag tror i längden är problematisk: inte bara för Ola Lindholm utan för både medierna men också för samhället.

Den moralisering som sker av samhället – där mediernas sökande efter människors felaktiga handlande driver utvecklingen allra mest innebär att vi till slut hamnar i en spiral av renhetsiver som i sin tur demoraliserar både öppenhet och frihet. Tillgången till all information innebär alltid ett problem – och när det är människor inblandade, som kan korrumperas av såväl ekonomiska som värderingsmässiga incitament hamnar vi i ett läge där alla lever under en påtvingad transparens. Våra fel och brister får lov att bäras på bröstet likt sexuddiga gula stjärnor, inte utifrån en egen vilja att vara öppen. Den som gjort något är för evigt dömd och straffet utmäts ständigt eftersom ingen som gjort något fel kan vara ett föredöme.

Självklart är det i slutänden oöverblickbart för en enskild redaktör att faktiskt fundera över vilken publicitetsskada en enskild nyhet gör i långa loppet för en utveckling. Och att försöka att styra med värderingar är en omöjlighet – då hamnar man snart i situationen att det som var rätt en gång blir fel en andra gång.

Men det går inte att glömma bort att det gör det: det går inte alltid att svära sig fri i konsekvensneutralitetens namn eller säga ”vi såg inte vad som hände”.

Bloggar etiketter: , , , , ,

En soppa av konspirationer, pressetik och kvinnosyn

Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja ”sida” åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan:

  • Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå.
  • Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu.
  • Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda.
  • Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen.
  • Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut…
  • Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare.
  • Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen.
  • Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt.

Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det ”in the zone”. I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till ”pressen” där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker – som riskerar att förändra ens verklighetsbild – väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering.

En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna.

Det som jag tyckte var skrämmande – även om jag hade prognosticerat det – var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm.

Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt.

Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer.

Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så – men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Låt varje bloggare bestämma sin egen etik

Mitt i Twitterflödet startade en diskussion runt att skapa ett gemensamt etiskt kodex för bloggare. En inte helt ny idé även om vissa verkade tro att den var ny och unik. Diskussionen i sig var rätt förvirrad – delvis på grund av att den skedde på Twitter, delvis för att idén inte var speciellt genomtänkt bland de som förde upp den på agendan. Om man ska försöka se vilka förslag som det hela handlar om så bygger det på att bloggare frivilligt ska underställa sig ett antal etiska regler och på det sättet ses som seriösa. Detta ska manifesteras med en banner eller liknande som visar att bloggen valt att ställa sig under regelverket. Ett förslag var att bloggare helt enkelt skulle följa de pressetiska spelregler som SJF och mediabranschen satt upp för journalister.

Frågan är intressant och har diskuterats genom åren i bloggosfären – fr a på det internationella planet. Exempelvis har det diskuterats om det är möjligt att ha ett enda kodex eller att det kan finnas flera olika kodex? Tim O’Reilly gjorde ett upprop för Bloggers Conduct i samband med ett större flamewar – hans regelverk är funktionsinriktat och handlar fr a om själva konversationen – inte bloggarnas innehåll. I kommentarerna till O’Reillys inlägg diskuteras samma frågor som vi diskuterade i Twitterdiskussionen (som vi glömde bort att hashtagga).

Min grundfråga är egentligen ”varför?”. Den förklaring som getts är ungefär ”för att veta vilka bloggare man kan lita på” och då blir min följdfråga: ”vem är det som behöver veta vilka bloggare man ska lita på?”. Min hypotes är att svaret på det skulle bli ”vi i media”. Tyvärr. För det hela är lite bakvänt tänkt – det bygger på att frivilligt eller med tvång skapa en strukturerad bloggosfär där det finns ett a-lag och b-lag. Den som går med på kodex blir – genom att man sätter kodexbadgen på sin blogg – automatiskt ”märkt” som trovärdig. Den som inte gör det blir misstänkliggjord (eftersom han/hon inte valt att underkasta sig bloggetiska reglerna) att vara en mindre trovärdig bloggare. Så fungerar kvalitetsmärkningar och etiska märkningar.

Jag ser ett antal problem med att driva på om gemensamma bloggetiska riktlinjer:

  • Vem är det som ska besluta vilka riktlinjer som är gemensamma? EU? Regeringen? PO? Det blir lätt en lightversion av det förslag som Marianne Mikkos förslag om registrering av bloggare.
  • Självklart kan vi sätta det som ett kollaborativt arbete men det skulle då också bygga på ett antal pararella kodex – en del i stil med CC-licenserna. Samtidigt måste man inse att om vi är säg 300 000 svenska bloggare så kan det antingen bli en rejäl långbänk eller arbete av ett fåtal. Om vi väljer ett kollaborativt sätt – vem är det då som ska säga att kodexen är färdig?
  • Att implementera SJFs spelregler innebär två problem:
    1. dessa är skrivna för en journalistisk kontext – med redaktion, anställnings/frilansförfarande och en propreritär publiceringsplattform
    2. de innebär att man ”professionaliserar” bloggandet på ett sätt som också kan förminska incitamenten att starta en blogg
  • Min största invändning kanske är att om en bloggare ställer sig under kodex, sätter sin banner eller badge på bloggen – men fortsätter att bryta mot det som är uppsatt – vem har rätten att ge straff? Om det inte finns några repressalier för ett brott mot koden så blir den meningslös så fort någon som går under den bryter mot den. Ingen tjänar på att etiska riktlinjer finns till men blir en papperstiger.
  • Om regelverkets mening är att skapa seriösa bloggare – och att ställa sig under etiska riktlinjer innebär att man ges en särställning vilken inte först och främst bygger på meritokrati utan på bloggarens vilja att sätta upp badgen och skriva på riktlinjerna. Det ska ske genom frivillighet men om man gör som ovan – så blir frivilligheten rejält villkorad och indirekt tvingande för att få vara en del av den svenska seriösa bloggosfären.

Så jag är skeptisk till att försöka skapa gemensamma regelverk – helt enkelt för att de både inskränker det som bloggandet handlar om: frihet att vara sin egen publicist liksom att det innebär endast en gest då det inte finns några som helst repressiva åtgärder att ta till om någon bryter mot reglerna som lovat att hålla dem. Jag tror att bloggosfären ändå är extremt självsanerande och att de gånger en blogg blir populär trots ett innehåll som trotsar alla spelregler inom etiken så beror det på att människor helt enkelt gillar att läsa den. Av samma anledning som man inte riktigt kan säga att de stora kvällstidningarna och diverse skvallertidningar lirar efter spelreglerna. Varför ska bloggar låta båda sidor komma till tals? Varför ska bloggare tvingas ge plats för repliker? Det hela bygger på en annan sorts medielogik än den logik som styr sociala medier och bloggar.

Marketing Pilgrim menar att det hela är ett hot mot det momentum och bloggosfärens möjlighet att vara något annat än traditionella medier:

To sum up, I don’t believe any broad code of conduct is going to do any good in preventing abuse, libel, or threats on blogs. If someone is hell-bent on being abusive, a pretty badge on your site is not going to deter them. While I appreciate the gesture – and understand this code is just a draft – I don’t think it’s going to do any good. Bloggers worried about the activities on their blog, and by their readers, are better off just implementing their own comment policy, which can be customized to their own individual needs.

Jag går på hans linje:

  • varje bloggare måste sätta sina egna regler. Det handlar om vilka gränser som man själv har, och vilka man vill sätta för sitt kommentarsfält.
  • det handlar om sunt förnuft och hyfs. Inget annat.
  • en blogg måste följa den vanliga svenska lagen: brott är ett brott oavsett om det är en traditionell tidning eller en blogg som begår brottet.
  • om en blogg vill vara publicist så är det bara att söka utgivningsbevis.

Uppdatering: Andra som bloggat om det är Allt under… där bloggarens ställning funderas över och Mary på MMK utvecklar sitt resonemang. Vi är inte överens men jag håller med henne att frågan måste diskuteras. Jag tror dock inte att bloggen nödvändigtvis är en utveckling av traditionella medier – det är mycket mer än det: traditionella medier har alltid varit inriktade på att sända till någon annan: en hel del bloggande sker mer för individen själv än först och främst för att sända till andra. Bloggen är också helt annorlunda då det är möjligt för vem som helst att använda den – det har aldrig tidigare funnits ett medium som är helt öppet. Det innebär också att regleringen måste (om den ens ska finnas) se helt annorlunda ut.

Uppdatering: Laakso ser skeptiskt på förslaget och precis som jag ovan ser han möjlig konsekvens som innebär kringskärning av friheten att blogga:

Den diskussion som pågår leder i sin förlängning till att beskära den bredd som finns bland individer som valt att dela med sig av sina tankar, synpunkter och åsikter genom bloggverktyg. Det är en debatt som kommer leda till en förtvining av fri debatt och diskussion trots att ambitionerna inte är sådana i utgångsläget.

Bloggar etiketter: , , , , ,