Buggtätt

Deepedition.com är just nu en enda stor bugg känns det som. Och jag har inte tid att fixa det just nu. Ber om ursäkt och lovar bättring. Planen är helt enkelt att göra en clean start: nytt tema, rensa ut alla plugins och bygga upp nytt schema för dessa – för det verkar som var och varannan inte fungerar eller konfliktar med andra.

Funderar också vad jag ska göra med bloggen. Utvecklingen av mitt liv såväl som bloggosfären har gått åt ett håll att jag inte längre känner att jag kan göra det som deepedition.com varit bäst på: att vara ett förhoppningsvis lite annorlunda perspektiv på vissa saker, att samla ihop och tänka ett varv till runt det som intresserar mig i världen.

Problemet är helt enkelt att jag är van att blogga utifrån ett perspektiv där bloggande var något udda, en sorts anomali av ett nytt media. Det fanns plats att vara vass, det fanns plats för smarta men ibland lite småelaka kommentarer: det var en del av spelet.

Idag är det annorlunda. Bloggandet i Sverige har utvecklats sig och blir mer och mer mainstream. Det blir snällare och fler och fler som läser har inte samma syn på vilka regler som ska gälla som vi som hållit på mycket länge.

Jag jobbar numera heltid med sociala medier. Jag jobbar med företag för att få dem att våga vara mer personliga i sina bloggar, och inte behandla dem som ännu ett nyhetsflöde som bara beskriver en sak. Samtidigt inser jag själv hur det hela tiden blir svårare och svårare att blogga som person eftersom en del väljer att se det personliga som privat.

Det faktum att jag också har mycket mindre tid att blogga – oavsett om det är här eller på DigitalPR eller JMW eller Mindpark, gör också att jag helt enkelt missar att tänka det där extra steget. Den post jag tog bort igårkväll var en sån – skriven sent på natten mot söndag, i all välmening och tänk runt saker som berör mig men som om jag tänkt en sväng till antagligen kunde skrivits på ett annat sätt.

Bloggar etiketter: , , ,

Houston we have a slight problem: Noterat en gång till

Det här är en ompostning av en tidigare Noterat.

Trodde det inte längre var ett problem – tänk så fel jag hade:

Note to self: – ha aldrig två instanser av bloggens kontrollpanel öppet. Aldrig.

Räddade dock texten från gamla Noterat från idag:

Det är fasta och Mikael berättar om Fattigbloggen på Aftonbladet. Upplägget är att journalisten Jessica Ritzén ska under en månad leva på existensminimum – dvs. riksnormen för socialbidrag. Oavsett vad man gör för olika politiska ställningstaganden så är det en viktig journalistisk produkt – för den berättar en historia som både är dokumentär och mitt i och samtidigt utifrån-sedd: berättar om en värld som är både ny för journalisten själv och för oss andra. Det här är ett exempel på framtidens möjlighet för journalistik och för media.

Uppdatering: Martin Aagard påpekar att Fattigbloggen är intressant journalistik och det är det. Jag håller med om att Croneman är en fåntratt i det här fallet. Å andra sidan är väl det inte något nytt? För visst är det så här generellt med bloggandet:

Det är uppenbart att någon sorts frontlinje i den nya journalistiken går exakt här.

Ritzéns blogg är en journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar.

Här finns ett samtal om klassamhällets kronor och ören som aldrig tidigare förts i svenska medier. Ett samtal som två etablerade mediearbetare tydligen vägrar delta i.

[...]

Men Cronemans vämjelse verkar mer handla om att han inte fått berättelserna filtrerade av någon kollega på Dagens Nyheter.

En annan ny blogg är Thomas Bodströms. Och han har onekligen humor: Bodströmsamhället. Bland annat tänker han granska granskarna. En solklar blogg att ha i rss-flödet!

Uppdatering: Bodström förklarar varför han börjar att blogga hos Newsmill.

Ashton E. Kutcher som är gift med Demi Moore har lagt ut en smygtagen bild på sin frus rumpa på Twitpic. Det blir självklart en massa buzz runt det. Demi Moore själv är ändå rätt soft över det hela. Själv tycker jag att det visar på en skön inställning till varandra och är det något som alla relationsexperter pratar om så är det att våga busa med varandra. Iofs skulle HS döda mig om jag la ut en sån där bild men jag tror att Mrs Kutcher är lite mer van att visa rumpan offentligt. Det som man kan diskutera är ju just den nästintill automatiserade möjligheten att vara rejält personlig och till och med privat via mikrobloggar och statusmeddelanden. Vilket också är ett stort ansvar för varje individ som väljer att publicera tweets om sig själv men fr a om andra (jmf Helin-gate). Vissa väljer till slut att stänga igen och bli private. Twitter handlar om relationer – och att vara personliga. Men var går gränsen? I fallet Moore/Kutcher så är båda lika notoriska Twitteranvändare men ändå? Eller vad tycker ni? Är det elakt eller lite smågulligt? Var går gränsen och var vill vi att gränsen ska gå?

Liza Marklund går samma stig som sina andra bedagade författarkollegor och tycker att Internet ska censureras. Isobel påpekar att det hela börjar bli lite surrealistiskt. Fr a tycker jag det är riktigt fult av Marklund att än en gång låta någon annan (den här gången en kompis som är musiker) säga de där fula sakerna om att det är bra att kineserna klarar av att censurera internet och att bara man får stopp på fildelningen så är allt det dåliga med IPred okej. Det jobbiga blir när hennes uttalanden börjar att kontrolleras. Det är dags för Liza Marklund att ta en väldigt lång time-out. Att två gånger inom några månaders tid bli överbevisad med att ta lätt på sanningen är två för många om man är både journalist och författare.

Uppdatering: Roger Åberg skriver om det hela på Newsmill och på sin egen blogg där han uppdaterar med ännu mer roliga misstag som Marklund och hennes polare gjort. Tja, Liza Marklund är så kokt så kokt! Förutom hans påpekande om att det hela är idiotiskt att förklara att ett band som väljer att exklusivt släppa sin platta till Coop skulle röja nya vägar så är frågan om inte hela Liza Marklunds artikel borde anmälas för indirekt textreklam för skivan. För nog kan man lugnt säga att bandet fått uppmärksamhet – att de sedan uppenbarligen är puckon är väl en helt annan sak.

Anna beskriver den nya medievärlden rätt bra:

Jag tror att Liza Marklund är en av de som måste inse en sak – ingen är garanterad sista ordet längre. Den offentliga debatten har förändrats i grunden. Det räcker inte längre med att vara mest etablerad, man måste ha rätt också. För annars finns det tusentals bloggare därute som gärna talar om hur det ligger till.

Uppdatering: Lizas snedsegling, dikeskörning och totala bomskjutning har uppmärksammats av en hel massa människor. Joshen är som vanligt briljant när han också påpekar det osannolika i att 80000 skulle laddat ner en skiva med Mats Ronander…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

Det här med att vara privat och personlig

Jag försöker att skriva personliga poster. Sånt där som handlar om mitt privata liv. Om livet som radhusägare, tvåbarnsfar och Borlängebo. Om vad som händer, om mer vardag och inte så mycket tyckande, drivande av frågor mm. Men jag tar bort dem allihop. De känns meningslösa, innehållslösa. Jag har helt enkelt blivit en dålig vardagsbloggare, en kass dagboksbloggare. Det finns en massa anledningar: dels att deepedition numera är rejält läst och känd. Dels att jag inte längre är anonym. Dels att det idag är mer komplexa nätverk som gör att jag inte längre känner för att fläka ut vad jag gör och tänker runt mitt privata. Alla på mitt jobb läser det här – alltså kan jag inte berätta så mycket.
Problemet är att jag uppskattar såna bloggare som gör det. Jag tillhör inte de som ser ner på ”dagboksbloggandet” även om jag söker läsa såna som har kvalitet i det – inte bara ”jag åt gröt till frukost och sen träffade jag Lisa och vi gick ner på stan och där hittade jag en jättesnygg tröja men den var alldeles för dyr jävla tröja och sen gick vi och hälsade på Tobbe som satt i kassan på konsum”.
Jag gillar Good: exempelvis när hon berättar om sitt snorlöparrundan, jag menar att Mymlans personliga postningar håller minst lika hög kvalitet som vilken god litteratur som helst, jag gillar att läsa om vad som händer i Schmuts huvud och hushåll liksom att jag dyker ner i Galateas fantastiska texter – som ordkreavader om vardag filtrerat genom en cynisk intelligens precis som att det är fascineraden att följa Loos liv – något man aldrig skulle få chansen till utan bloggen som format. Precis som att Hedgehog-Sara och Pollys (nu hör det till att när jag länkar till Polly brukar hon snart fundera på att sluta blogga – hon är nog bloggosfärens mest kända ”sluta-bloggare” ;)) nästan-dialog i bloggarna roar. DVIJDVS är fascinerande i sin ”jag-är-så-privat-fast-jag-har-en-jävligt-klar-gräns”. Eller Lotten som verkligen använder bloggen som en dagbok och det slår vilken litterär dylik varje dag, eller Abbes pappa (pinsamt när det blir två GOSSare man tipsar om ;)). Och så vidare och så vidare. Jag är tacksam för alla som släpper in mig i sitt liv på det sättet – att lära sig av andra utan att det blir teoretiskt och uppstyltat.
För att ta ett väldigt nära exempel – som måhända är extremt men viktigt: min vän Alter Ego, som har cancer och berättar om det så här. Precis som en annan Helene gjorde – hennes sista inlägg har 304 kommentarer: de fylls konstant på av oss som minns henne.

Men själv kan jag inte vara personligt privat längre. Det har liksom tagit slut. Jag har slutit mig mer, valt att vara mindre personlig och istället använda Deepedition som en sorts ”jag-tycker”-blogg. Tittar man på den poll jag satte så är det flest som vill att jag ska skriva om mitt liv. (Ja, 19 personer vill att jag ska skriva om sociala medier – det ska jag. Håller på att öppna en blogg som ska vara mer inriktad på just det.)
Till viss del kan det också handla om att man har olika stort behov av att häva ur sig vad man tänker och tycker och känner: olika stort behov beroende på var man är i livet. Förr i världen skrev jag mycket poesi – en del rätt bra till och med. Men när jag började plugga i Uppsala försvann behovet av att göra det. Det är väl så att kreativitet inte är bundet till ett format, eller uttrycket för sin personliga privata del inte nödvändigtvis försvinner om man byter format eller väljer att uttrycka det på andra sätt. Det omformas, förändras.

Kanske blir det något annat någon annan gång. Men just nu slänger jag såna inlägg, raderar dem innan de publicerats.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Så mycket att blogga om och så lite tid

Jag har två viktiga texter att skriva till kl 9 imorgon. Jag måste se till att göra min del av Veckan på SSBD. Men jag måste blogga några korta grejer:

IPRED (tidigare postningar här och här och här). Ingen ska behöva känna sig hotad. Men att göra som Niklas Strömstedt: att inte ens våga besvara de rudimentära frågor som kommer upp om hans engagemang i frågan om de 37 artisternas debattartikel och bestämma sig för att faktiskt censurera sitt kommentarsfält på alla kommentarer som handlar om just fildelningsdebatten – oavsett om de är trevliga, diskussionsinriktade och inte hotfulla – är … fegt. Ja, det är hans blogg – som han gör vad han vill med men om man sticker ut hakan genom att skriva under ett upprop och samtidigt själv blivit tagen med skägget i brevlådan så är det fan så mycket ärligare att diskutera det men med begäran om att alla ska hålla en hyfsad ton. Att han sen också hänfaller åt samma generella ”alla pirater är onda” är beigt (han platsar i samma stall som trollet Lena Holfve). Sorry Strömstedt men den respekt jag fått för dig som bloggare sjunker som en sten. Man kan verkligen undra varför det finns för få av Rheborg. Och det som verkar vara svårt att förstå för vissa är att det handlar inte om att allt ska vara gratis utan om att lagar och regleringar måste följa en värderings- och teknikutveckling. Opassande-Emma är bäst på att faktiskt försöka förklara det.

En annan sak som jag skulle vilja skriva om är relationen till mina föräldrar. Läste Mymlans fantastiska postning om sin pappa och även om jag skrivit en del om det tidigare så finns det mycket att berätta – som kanske förklarar varför jag är den jag är. Samtidigt är det extremt privat många gånger och då mina föräldrar fortfarande är i livet och att åtminstone en av dem inte skulle ducka för att försöka göra livet surt för mig så vet jag inte. (Intressant aspekt: söker man på Deepedition på ”min morsa” kommer flera texter upp, söker man på ”min mamma” så kommer det bara sånt som andra sagt om sina mammor).

Sen en sista grej. Dagens gothare har fasen ingen stil. Satt igår i restaurangvagnen på väg hem och mittemot satt en snubbe som försökte se ut som nån av Columbinemördarna. Pentagram, svart långt hår, smink runt ögonen och en dyr skinnrock a la gothrollspelare. Men på fötterna? Jävla fucking halv basketkängor?!! Jösses…

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,