En längre tid har det lite i skymundan diskuterats om var polisen i vår region ska ha sin station. Ett förslag från länspolismästaren blev till slut att stationen i Borlänge skulle stängas – så gott som all polisverksamhet ska vara förlagd i Falun.

Det blev en väckarklocka. I Borlänge kunde man nästan höra ett kollektivt ”wtf?”

Borlänge är inte någon plutt-by utan en stad med ungefär femtiotusen invånare. Idag transformeras staden än mer till en handelsstad, en situation som kommer att accelereras i och med IKEA. De gamla bruken fortsätter att gå bra men kräver personer med högre utbildning i alla led, och vi har en ganska stark tjänstemannadel genom Trafikverket liksom att det finns en stor klump med IT-företag.

Borlänge är en gammal bruksstad och har genom åren haft problem med kriminalitet. Fortfarande är det den stad som har flest anmälda brott i Dalarna. Vi har en historia av att kallas Sveriges Chicago och under nittiotalet hade vi stora problem med ungdomsgäng. Det har skett dödsskjutningar på Sveatorget, dödsmisshandel och generellt är det fortfarande en relativt otrygg stad under vissa tider av dygnet. Statistiken talar för att en nedläggning av polisen i stan är idiotisk.

Samtidigt är det en fantastisk stad. Borlängebor är som Borlängebor är – man kan bli galen på inbilskhet och envishet i vissa fall men det finns också en grundpysande stolthet över stan. En stolthet som förr inneburit att det varit oerhörda motsättningar mellan Falun och Borlänge: Falun som den snobbiga residensstaden och Borlänge som arbetarstaden. Dumt eftersom vi behöver samarbeta så mycket som möjligt. Vilket börjat att ske: gärdesgårdarna börjar att rivas. FalunBorlänge-regionen börjar bli ett samarbetsbegrepp. Men samarbetet kan inte gå ut på att Borlänge blir av med sin polisstation. Det är huvudlöst – och respektlöst mot oss som genom åren arbetat med de problem som finns i staden. Borlänge behöver en fullständig polisnärvaro för att fortsätta utvecklas i positiv riktning.

En av de som år ut och år in, i olika roller, jobbat med ungdomar i Borlänge är Per ”Pena” Madsen. När länspolismästarens förslag kom upp om att stänga polisstationen i Borlänge tog han tag i det: startade en grupp på Facebook: Vi som vill ha polishuset kvar i Borlänge. Det kan tyckas som en lite meningslös gest efter alla skojgrupper men det här handlar om människor som genom gruppen kan visa sitt stöd. Idag har gruppen 1236 medlemmar. Eftersom jag och Pena jobbat ihop under flera år när jag var ungdomspräst i Borlänge så tog jag tag i att utveckla hans början på en insändare.

Idag publicerades insändaren underskriven av ungefär hälften av dem som valt skriva under insändaren. Resten av namnen uppdateras kontinuerligt här. Det fantastiska med listan är att det är VDs, egna företagare, statliga tjänstemän, SSAB-anställda och arbetslösa. Det är en lista som totalt skär genom partipolitiska ställningar (en medvetet och aktivt hållen idé). Listan på nästan tvåhundra personer and counting är ett tvärsnitt av Borlänge.

Jag publicerar insändaren här för dem som inte har tidningen:

Det finns många saker som allmänheten i Borlänge inte förstår när det gäller förslaget om att stänga polishuset i Borlänge. Vi är närmare 600 av dem. Vi förstår inte hur man har tänkt: Borlänge är den mest expansiva kommunen i Dalarna, vi har en ökande handel och det finns massor med indikationer på en positiv befolkningsökning. Men med det goda kommer också det onda.

Borlänge har dock en historia i brottslighet och gängbildning – det är inte många år sedan Borlänge nationellt kallades Sveriges Chicago. Vi har om vi inte ser upp en grogrund till samma förortsproblematik som i större städer: Rosengård, Tensta och Bergsjön. Det är en problematik som har legat och vilat där sedan 20 år tillbaka. Vi har haft skottlossning, våldsdåd, rån, drogrelaterad brottsligt, mordförsök och mord. Under flera år utmärkte sig Borlänge som en av Sveriges farligaste städer.

Den senaste statistiken visar att Borlänge är Dalarnas mest brottstäta stad – kan bero på en hög anmälningsbenägenhet men de flesta är nog tyvärr överens om att det finns en stor kriminalitet kvar i och runt staden.
Borlänge kommun har jobbat hårt tillsammans med polisen, frivillig och religiösa organisationer och andra intressenter för att vända trenden. Ett framgångsrikt sånt arbete bygger på närvaro. Närvaro skapar trygghet. Inte minst i arbetet med ungdomar måste man vara närvarande. Polisen är en nödvändig ingrediens av att skapa den här närvaron.

Vi är helt enkelt oroliga för att polisen inte kommer att vara närvarande i Borlänge då den enda stationen kommer finnas i Falun. Poliser är som vi andra – man vill bo nära sitt jobb och man lär känna den stad man bor i. Att stänga stationen är inte enskilda polisers fel – det är blindhet från de som styr på länsnivå.

Vi oroar oss för att polisen då tappar lokalkännedom och kontakten med människorna i Borlänge. De blir främlingar. Främlingsskap skapar helt andra saker än närvaro och trygghet. Förtroendet mellan unga och polisen försvinner. De som bor i Borlänge blir mindre trygga eftersom vardagsbrotten blir än mer svåra att klara av.

Mycket av det arbete som lagts ner kommer gå till spillo och det vi har lärt oss på resan med gängen och kriminaliteten verkar som bortblåst. Vi upplever att vi kommer få börja om från början. Den positiva utveckling som finns i staden kan snabbt förvandlas om kriminalitet får fäste.

Att ha kvar polishuset är både en symbolfråga och ett reellt behov: om man väljer att stänga polishuset i en stad av Borlänges storlek, med den historia staden har respektive nuläget så visar det både att man gett upp gentemot ungdomsbrott och mot vardagskriminalitet utanför centralorterna. Polisen kapitulerar. Att ha ett polishus är också en symbol för trygghet för de som bor i en stad.

Men det är också ett reellt behov: en stad av Borlänges storlek och med den stora handel och genomfart som vi har behöver en poliskår som kan svara på larm och göra insatser direkt – inte efter femton minuters körning. Det är ett reellt behov att bland de unga att möta poliser som de har en vardagsrelation till och som de mött i skolan, på fritidsgården och på stan.

Ta inte ifrån oss polishuset. Det är en del av ett framtida positivt Borlänge.

Flera har tagit tag i öppna möten och bland annat kommer en manifestation ske den 19e september (tyvärr kan jag inte närvara vid denna på grund av jobb). Gruppen på Facebook är en digital manifestation av många Borlängebors vilja, och tillsammans med den fysiska manifestationen borde vilken normal tjänsteman och politiker inse att det här är folkviljan.

Bloggar etiketter: Borlänge, Facebook, kriminalitet, manifestation, polis, polishus, polisstation, protest

Det har skrivits spaltmil om det hela och fr a om hur sociala medier gett möjlighet att sidsteppa regimens censur och CNNs missade chanser. Jag följer det och fascineras än en gång över vilken styrka det finns när man ger människor möjligheten att bli publicister och gräsrotsjournalister. Fine – det är osäkrare och större möjlighet till desinformation men det är också större chans att sanningen sipprar fram. Självklart handlar det (än en gång) inte bara om sociala medier, som Businessweek rätteligen påpekar¹ men det är knappast så att det hade varit lika stor mängd av aktiva bloggare, twittrare och aktivister i andra länder utan dem. Det intressanta ligger ju snarare i det faktum att även om det är relativt få som använder Twitter i Iran så fungerar det som en viral informationskanal med relativt hög redundans och spridningsgrad – som tillsammans med sms och vanlig word of mouth helt enkelt skapar en situation som bygger plattform för en folklig resning: snabbare, mer öppet och mer kraftfullt än tidigare.

Så slutligen bestämmer Väktarrådet och Khamenei att det inte skett något valfusk. Om det gjort det eller inte – det vet vi inte. När de gör det, och när Khameini förklarar att nu får det räcka så innebär det en signal till militär och polis att det är dags att återställa ordningen. Det är det som sker idag: med vattenkanoner och tårgas, med varningsskott och snart också verkningseld mot demonstranterna. För utifrån deras lagar är det olagliga demonstrationer – precis som de demonstrationer som skett i Sverige, i andra länder företrädesvis runt EU-toppmöten.

Det är sorgligt men förståeligt utifrån hur en stat fungerar. En stat har ett våldsmonopol, och företräde till att tolka de lagar som finns. Liknande händelser skedde i Göteborg under kravallerna 2001, i Paris vid flera tillfällen osv. Samma sak händer överallt där staten bestämmer sig för att det är nog av protester och förstörelse. Ungefär som det startade för trettio år sen.

Det märkliga är att många människor förfasas över det som händer i Teheran (jag också) men anser ofta att liknande polisinsatser sker i Sverige eller något annat demokratiskt land så är det ok, det är då för att skydda landet. Vilket är det argument som Khameini och Väktarrådet använder – och tror på. Jag kan förstå den inkonsekvensen – men jag kan bli lite skrämd för enögdheten som vi lätt får när vi så stramt skiljer mellan ”här” – där allt är lugnt och staten är god, och ”där” då staten alltid är ond och aldrig har rätt. Det är ett kollektivistiskt tänkande som lätt kan leda fel. Det är tyvärr inte en omöjlighet att samma sak som händer där, kan hända här.

För det är lätt att glömma bort att de som styr i diktaturer eller i pseudodemokratier (som Iran) faktiskt tror att de gör rätt, de tror att de har rätt (särskilt när religion blandats in i mixen…). De har inte samma världsbild som ”vi” har, de har inte samma uppfattning om rätt eller fel som ”vi”. Men ”vi” tenderar lätt att tro det – och därför tolka de våldshandlingar som sker där som fientliga mot frihet och demokrati medan man gärna tolkar samma våldshandlingar som skydd mot samma frihet och demokrati när de sker i det egna eller liknande länder som vårt. Det är något som man inte får glömma.För inte ens ”vi” har samma världsbild så ofta. En anser att de som kravallade i Göteborg gjorde rätt medan en annan anser att det är pöbel och de borde minst skjutas med tårgas och vattenkanon. Vi har inte samma utgångspunkter.

Det handlar inte om att sluta protestera och rycka på axlarna – men att inse att det handlar om att få ett land att förändra sitt synsätt: inte att vända ”tillbaka” till rätt synsätt. Det handlar om realpolitik: att Khamenei och Iran får lov att inse att deras sätt inte är det rätta – och att det gör ont om man inte förändrar sig. Det handlar om att förstå det och inse att det krävs gemensamma krafter även från marknaden. Och storpolitiken. Och en jävla massa bloggare som flödar Google med #iranelection.

Ps. Det vore onekligen roande att höra hur Pontén och andra anti-piraters tänder idag gnisslar när TPB använder sina muskler för att säkra upp internet för de iranska protesterna…

Och när jag läser Swartz idag så inser man lätt att det som skedde i EU-valet inte är helt annorlunda än vad som sker i Iran. En protest, en revolution som använder nätet som bas och viral plattform. Den som inte förstår att såväl IPred, som Hadopi och Telekomfördraget kan användas för att tysta protester likt den i Iran fattar nog ingenting. Lagar likt dessa förutsätter politiker som inte väljer att låta en lag utsättas för ändamålsglidning – något svenska politiker tyvärr inte direkt visat sig mogna för. Ds.

Uppdatering: Det som händer i Iran, det som händer i Zimbabwe, det som händer varhelst människors rätt till en röst, till medbestämmande kränks måste bekämpas. Men vi får samtidigt aldrig glömma att hålla koll på vår egen bakgård, och aldrig glömma att vi både kan blir offer för desinformation respektive fastna i tron att vår världsbild ad hoc alltid är den rätta.

Uppdatering: Jag vet inte varför jag ens försöker förklara för människor att man ibland måste inse att man själv lätt blir en ”nyttig idiot” på grund av en kollektiv påverkan och diverse mediers höga tonläge. Jag har lång bakgrund i diverse grupperingar där våld blivit ett val: jag har spenderat många timmar att diskutera ANCs val att starta Umkontho we Sizwe, jag tillhörde den (förlorande) falang som ville att anarkismen skulle förhålla sig fredlig och så vidare. Jag om någon förstår mekanismerna som gör att människor tar till våld och faktiskt har jag tillräcklig kunskap för att kunna få många personer att döda genom att påverka dem till att se andra som monster. Det är plain psychology och egentligen rätt enkelt. Det som oroar mig är att man inte ser på händelserna utifrån hur de syns hos de styrande: det bränns bussar, det brinner bilar, det kastas sten, det är många människor som i ögonen på militär och polis är en destruktiv mobb.

I kommentarsfältet här så sker en mängd märkliga rationaliseringar för att kommentatorerna ska fortsätta kunna vara mot upplopp i stil med det i Göteborg, Sevilla, Paris, Köpenhamn… you name it men stödja samma upplopp i Iran, Ukraina etc. Problemet är att man då hamnar i ett sluttande plan av logisk hälta. För min del är det i alla fall bättre att erkänna min inkonsekvens och samtidigt försöka förstå den andra sidan. För om man inte gör det skapas det en våldsspiral där bilden av de andra är monstruös och det slutar med blodbad.

Vill man läsa och försöka förstå vad realpolitik är kan man läsa TIMEs genomgång av Obama-administrationens val:

1) supporting the opposition could be counterproductive, 2) this is particularly true in light of CIA involvement in the 1953 coup in Iran, and 3) there is little difference between the opposition leader and the current Iranian president.

Uppdatering: Är svenska medier dåliga på att uppdatera sig, beror det på midsommar eller det faktum att väldigt få saker går att verifiera med objektiva källor? Farnaz Arbabi menar att svenska medier måste släppa sin verifieringshets (och därmed sin objektivitet?) och berätta ”vad som händer”. Det är ju det som är problemet – och som Bitterlogg påpekar: vi vet inte vad som händer eftersom det är väldigt många olika rykten som cirkulerar. Problemet är helt enkelt att man, om man fullständigt låter flödet bestämma snarare bygger en bild som inte behöver vara sann istället för att just ”berättar vad som händer”. Om bara hälften är sant är det en förfärligt situation – om det visar sig att väldigt lite är sant så har vi varit nyttiga idioter för personer med en agenda som inte behöver vara våran. Det är det stora problemet i dagens disruptiva medievärld helt enkelt.

1. ””I think the idea of a Twitter revolution is very suspect,” says Gaurav Mishra, co-founder of 20:20 WebTech, a company that analyzes the effects of social media. ”The amount of people who use these tools in Iran is very small and could not support protests that size.”"

Bloggar etiketter: demonstration, Göteborg, Hadopi, IPRed, Iran, politik, protest, sociala medier, synsätt, Teheran, Telekom, telekompaketet, tolkning, TPB, Twitter, våldsmonopol, världsbild

Mina åsikter ligger nära de saker som Piratpartiet står för. Men mitt val hör samman med att jag också väljer att kalla mig libertarian. För mig är det att så långt jag kan förhålla mig fri från tvång att undertrycka det jag tycker. Det räcker med att jag faktiskt då och då måste göra det på grund av det jobb jag har men att också välja att gå med i en idéburen organisation där jag fortfarande måste köpa ett åsiktspaket fungerar inte längre för min del. Jag vill vara fri att tycka som sossar, moderater, kd-are och piratpartister om jag gör det. Eller kritisera utan att behöva fundera om jag därmed inte är konsekvent mot de val jag gjort.

Samtidigt hoppas jag att Piratpartiets utveckling ska visa sig vara mycket mer likt det sätt som Barack Obamas arbete med sociala medier visade var möjligt med mikroengagemang och öppenhet till att många olika åsikter kan mötas utan att någon behöver sälja ut vissa av dem. Kanske skulle man kunna säga att Piratpartiet är det första icke-ideologiska partiet någonsin: helt enkelt handlar det om ett parti som på riktigt bygger på frågor och inte på –ismer. Ett nätverk av åsikter runt en specifik fråga där de olika åsikterna, likt crowdsourcing-tänkandets grund, ger mervärde och högre kvalitet på argumenten runt frågan om personlig integritet, frihet för information och behovet av en lagstiftning som inte går emot utvecklingen. Så jag är böjd att ändra min åsikt om att det bör finnas en helhetssyn när det gäller ett parti – snarare är kanske det nya just att inte det ska finnas. Att partier snarare är nätverk än grupper. Och att den fråga som Piratpartiet har som fråga är den viktigaste frågan inför framtiden – faktiskt viktigare än andra mer traditionella frågor.

FRA-motståndet visade att det går att samlas runt en fråga men vara från oerhört många olika ideologiska ställen. Kan Piratpartiet bli samma sak kommer vi se hur hela fildelningsdiskussionen faktiskt slår sönder inte bara mediernas verklighet, affären för nöjesindustrin utan också den gamla politiska strukturen.

Uppdatering: Två funderingar under kvällen.

1. Utan att värdera om det är samma sak, jag tycker inte att Piratpartiet är något Kalle Anka-parti, så funderar jag om Piratpartiet i många hänseenden blir en del av konceptet Talande Tomma Stolar¹ som nu faktiskt kommer att fungera. De flesta som går med gör det av två anledningar:
   a) att de är engagerat övertygade om att frågan om internets frihet, behovet av en ny upphovsrättslag respektive att de lagar som nu stiftas för att förminska människors frihet och inkräkta på personlig integritet är fel.
   b) för att protestera mot att de traditionella partierna gör tvärtom än vad man tycker är rättfärdigt enligt a).
   Alltså handlar Piratpartiet också om stora delar kritik, rungande kritik, mot det etablerade – mot partiernas ohörsamhet mot sina väljare. Piratpartiet behöver inte ett helt partiprogram – dels enligt det jag skrivit ovan, dels för att de handlar om protest mot de som har ett partiprogram men ändå väljer att bryta mot det förtroende som väljarna valt att ge dem och deras program utifrån realpolitiska ställningstaganden och påverkan från diverse olika maktcentra.
2. Eftersom jag inte vill bli partist av något slag (min gamla anarkistiska själ gör uppror mot det) – kan jag kalla mig Pirat bara? Typ en sorts hangaround men utan att vara wannabe.

Uppdatering: Mellan två målgruppsanalyser tog jag en kik på Piratpartiets medlemsstatistiksida och det är oerhört intressant att se:

Inom statistik talar man om en brant utveckling som ”hockeystick”. Det här är verkligen något som inte ens kan sägas vara något så lugnt som hockeystick. Utan att göra några stora statistiska genomräkningar kan man konstatera att TPB-domen fått fart på människor. Helt enkelt har insikten om att man kan dömas för fildelning till straff som är horribla, som är långt över straff för misshandel, våldtäkt eller grova ekonomiska brott – och att politikerna i de traditionella partierna mestadels är mycket tysta eller vänt kappan och gullar med Antipiraterna, upphovsrättslobbyn och nöjesindustrin oavsett sina tidigare fina ord om att inte döma ut en hel ungdomsgeneration. För nej, Piratpartiet har egentligen inte gjort något annat än under FRA-debatten (se maj juni siffrorna) eller under ipred (se hösten). Helt enkelt så blev TPB-domen det som blev tipping point.

Jag tror att människor in i det längsta hoppats på att de traditionella partierna skulle vända sig mot det som håller på att hända. Men få inom den traditionella nomenklaturan har gjort något, få har valt att säga emot det etablerade det konservativa tänkandet runt upphovsrätt. Stillatigande har de valt att låta Sauk och andra stå oemotsagda när de förklarat att alla är tjuvar, orera om att det är samma sak att fildela en film som att stjäla en cykel. Diskussionen om ACTA, telekomfördraget och domen har skett bakom väldigt tysta dörrar. Från oppositionen kommer mycket rök men väldigt lite eld.

Det som sker nu med Piratpartiet är klassiskt men samtidigt alldeles unikt då det inte handlar om ett rent praktiskt krig men däremot är det helt klart ett ideologiskt och framtidsvisionärt krig som utkämpas. Det är historiska tider.

1. märkligt att ingen skrivit en Wikipediaartikel om det

Bloggar etiketter: historia, ismer, mikroengagemang, partier, Piratpartiet, politik, protest, smartskallar, statistik, TPB