Förutom att vi i Sverige har en ypperligt märklig sexköpslag där logiken bygger på att du får sälja något som andra inte får köpa så har vi nu fått en skärpt lag mot innehav av barnporr där teckningar av personer som ses som unga, med för lite kläder räknas som barnporr - i slutänden så spelar det inte ens roll om det skulle ha några sexuella delar utan: nakna barn = innehav av barnporr. Förutom det får du inte ens titta på något som av domstolar räknas som barnporr. Jag tycker utvecklingen är skrämmande. Precis som alla andra hatar jag alla som de facto-kränker barn (och kränker alla andra människor) men det kan inte finnas en sorts metamässig moralisk övergripande kränkning som gör att ett övergrepp inte har ett offer: samhället kan inte vara ett sorts kollektivt offer. Morallagar kan inte stiftas på grundval av en luddig "gemensam syn". Att läsa mangaserier är därmed att betrakta som riktigt farligt om man vill leva ett laglydigt liv. I princip så behöver nu diverse manga-serieläsare starta lite schyssta bokbål och inse att serietidningsläsande generationer nu är kriminaliserade lite lätt ad hoc sådär. Självklart ivrigt påhejade av Bodström, ECPAT och diverse andra konservativa moralistiska terrorister. För som ledarredaktionen på Expressen påpekar så ligger det absurda i att inget barn blivit kränkt - teckningar är fiktioner: Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken. Det finns helt enkelt inga brottsoffer. Problemet är att man i lagstiftningen lyckats skapa en sorts metakränkning - att det handlar om en sorts generell offerstatus för barn - som Oscar Swartz påpekar i sin text och citerar ur domen mot den professionelle serieöversättaren som dömts (bakgrunden i sig är intressant...hur var det nu med överflödsmaterial i brottsutredningar...): "Lagstiftaren har inte uppställt något krav på att det ska ha funnits en verklig modell för teckningen, och det finns inte heller något krav på att teckningen ska föreställa ett verkligt sexuellt övergrepp (prop. 1997/98:43 sid. 81)? ... En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.?" Det intressanta blir också: vem gör avgörandet? Som Sayonara påpekar på sin blogg så är det lite märkligt att polisen och åklagaren ska bestämma hur gamla de tecknade figurerna är. Eller som Blogge påpekar - eftersom det enligt domens bokstav ska vara bilder som uppeggar människor bör man kunna ifrågasätta om det inte snarare är domstolens ledamöter, åklagare och poliser som har sned syn på det här med barn - blir de upphetsade av bilderna? Hur ska de annars kunna avgöra vad som är sexuellt eller inte? Jag kan inte annat än att fundera över vad som kränker mina barn mest - att det finns tecknade figurer i serier som de (och jag) ändå inte läser eller att lagstiftarna än en gång inskränker yttrandefriheten, ökar kontrollen och skapar ett sämre samhälle för dem: för det kommer inte stoppa här. Nästa logiska steg är att du får ta bilder på dina barn men du får inte skicka dem till säg mormor och morfar - för det kan egga upp någon (åklagare, polis, nämndeman, ECPAT-tjänsteman?) och därmed kränka barn i allmänhet. Självklart måste det också framöver innebära att du inte får berätta i din Facebookstatus eller i ett email att "hela familjen badade nakna från klipporna" om barnen i familjen råkar vara under 18 år då det måste betraktas som kränkande mot alla barn (dvs. personer under 18 år). Vem är det som är förlorare i längden på att tanken regleras? På att kultur ska statligt definieras? Var går gränsen mot att vi går från att skydda barnen från övergrepp till att begå övergrepp mot dem genom att förminska levnadsytan, förfula den mänskliga kroppen och genom att vara rädda för det faktiskt i sin tur översexualisera kroppen? Det är sannerligen ett sjukt rättssamhälle som vi börjar få i Sverige. Tankekontroll börjar bli legio och övervakningslagarna bygger på metanivåer och filtrering av all kommunikation utan någon som helst urskiljning. Den som väljer att säga att det är okej vill jag gärna träffa om några år när vi inte längre får göra något utan att be om lov eller kolla av mot ett antal regleringar av vårt sociala gemensamma.

Förutom att vi i Sverige har en ypperligt märklig sexköpslag där logiken bygger på att du får sälja något som andra inte får köpa så har vi nu fått en skärpt lag mot innehav av barnporr där teckningar av personer som ses som unga, med för lite kläder räknas som barnporr – i slutänden så spelar det inte ens roll om det skulle ha några sexuella delar utan: nakna barn = innehav av barnporr. Förutom det får du inte ens titta på något som av domstolar räknas som barnporr.

Jag tycker utvecklingen är skrämmande. Precis som alla andra hatar jag alla som de facto-kränker barn (och kränker alla andra människor) men det kan inte finnas en sorts metamässig moralisk övergripande kränkning som gör att ett övergrepp inte har ett offer: samhället kan inte vara ett sorts kollektivt offer. Morallagar kan inte stiftas på grundval av en luddig ”gemensam syn”.

Att läsa mangaserier är därmed att betrakta som riktigt farligt om man vill leva ett laglydigt liv. I princip så behöver nu diverse manga-serieläsare starta lite schyssta bokbål och inse att serietidningsläsande generationer nu är kriminaliserade lite lätt ad hoc sådär. Självklart ivrigt påhejade av Bodström, ECPAT och diverse andra konservativa moralistiska terrorister. För som ledarredaktionen på Expressen påpekar så ligger det absurda i att inget barn blivit kränkt – teckningar är fiktioner:

Alla människor – utom pedofiler – vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.

Det finns helt enkelt inga brottsoffer. Problemet är att man i lagstiftningen lyckats skapa en sorts metakränkning – att det handlar om en sorts generell offerstatus för barn – som Oscar Swartz påpekar i sin text och citerar ur domen mot den professionelle serieöversättaren som dömts (bakgrunden i sig är intressant…hur var det nu med överflödsmaterial i brottsutredningar…):

”Lagstiftaren har inte uppställt något krav på att det ska ha funnits en verklig modell för teckningen, och det finns inte heller något krav på att teckningen ska föreställa ett verkligt sexuellt övergrepp (prop. 1997/98:43 sid. 81)? … En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.?”

Det intressanta blir också: vem gör avgörandet? Som Sayonara påpekar på sin blogg så är det lite märkligt att polisen och åklagaren ska bestämma hur gamla de tecknade figurerna är. Eller som Blogge påpekar – eftersom det enligt domens bokstav ska vara bilder som uppeggar människor bör man kunna ifrågasätta om det inte snarare är domstolens ledamöter, åklagare och poliser som har sned syn på det här med barn – blir de upphetsade av bilderna? Hur ska de annars kunna avgöra vad som är sexuellt eller inte?

Jag kan inte annat än att fundera över vad som kränker mina barn mest – att det finns tecknade figurer i serier som de (och jag) ändå inte läser eller att lagstiftarna än en gång inskränker yttrandefriheten, ökar kontrollen och skapar ett sämre samhälle för dem: för det kommer inte stoppa här. Nästa logiska steg är att du får ta bilder på dina barn men du får inte skicka dem till säg mormor och morfar – för det kan egga upp någon (åklagare, polis, nämndeman, ECPAT-tjänsteman?) och därmed kränka barn i allmänhet. Självklart måste det också framöver innebära att du inte får berätta i din Facebookstatus eller i ett email att ”hela familjen badade nakna från klipporna” om barnen i familjen råkar vara under 18 år då det måste betraktas som kränkande mot alla barn (dvs. personer under 18 år).

Vem är det som är förlorare i längden på att tanken regleras? På att kultur ska statligt definieras? Var går gränsen mot att vi går från att skydda barnen från övergrepp till att begå övergrepp mot dem genom att förminska levnadsytan, förfula den mänskliga kroppen och genom att vara rädda för det faktiskt i sin tur översexualisera kroppen?

Det är sannerligen ett sjukt rättssamhälle som vi börjar få i Sverige. Tankekontroll börjar bli legio och övervakningslagarna bygger på metanivåer och filtrering av all kommunikation utan någon som helst urskiljning. Den som väljer att säga att det är okej vill jag gärna träffa om några år när vi inte längre får göra något utan att be om lov eller kolla av mot ett antal regleringar av vårt sociala gemensamma.

Bloggar etiketter: barn, barnporrlag, manga, rättsstat, serier