Genom att vara snygg, populär och modemedveten som tjej kan man för en kortkort stund i livet sola sig i uppmärksamhet.

Och det skulle vara något nytt? Det är knappast så att det plötsligt dykt upp som ett nytt beteende bland människor?

Pernilla Ohlin skriver ett ledarstick i Dalarnas Tidningar som stör mig en del. Det handlar om ”plutmunsgenerationen” och även om hon försöker lyfta in att den nya generationens tjejer är mer frigjorda och mer framåt så menar hon

 Jag är helt övertygad om att tonårstjejer i dag lider av en större utseendefixering än vad min generation gjorde och att den bottnar i en återgång till mögliga könsroller.

Hennes exempel är vaga och för att verifiera tar hon ett antal av sina kompisar där en pappa stängt ner dotterns Facebookkonto tills dottern lovade att inte lägga upp ”såna bilder”, hennes yngre bekanta som bara tittar på smala smärta tjejer som ”liggbara” och Ohlins svägerska får oemotsagd dissa en nämnd klädkedja som den som skapat det hela genom sitt modespråk. Slutsatsen är att det fortfarande är utseendefixering som skapar värde – och att det hela är media och reklamens fel. Samma gamla usla externa scapegoat-jagande alltså.

Framförallt har hon generellt fel eftersom hon knappast kan säga att vår generation var mindre utseendefixerad: vår tonårstid var fylld av hårspray, axelvaddar och mängder av regler och influenser. Det fanns färre mediakanaler att kommunicera, vilket också gav en mycket större likformighet i hur någon skulle se ut. Men generellt var man lika inriktad på det smala som det vackra, märkeskläder som det som gav status men till skillnad mot dagens modebloggerskor som valt att bli sina egna experter så fanns det här ett antal fixstjärnor som bestämde hur allt skulle vara.

Jag blir beklämd när analysen är så grund, när en person med rätt rejäl dos intelligens inte problematiserar mer. När det gäller killar som förklarar någon som ”liggbar” eller inte – det är ju deras värderingar som suger – knappast så att tjejerna skulle vara felet. Det är knappast så att media eller reklam bestämmer de reglerna. För man kan fundera om det inte är så att Ohlin här helt enkelt utgår från ett felslut: hon tolkar allt utifrån att hennes (och min) generation har svaret, alltid gjort rätt och väljer inte att fundera om både inte både kompisen vars dotter fick lova att inte ta plutmunsbilder och svägerskan borde fundera över dels hur de själva pratar om utseende med sina barn – och hur de själva värderar vad som är snyggt. Det är ännu en gång tolkningen runt att ”barn” är rena och oförstörda och ska skyddas från externa (läs media/reklam) faror i föräldrarnas famn. Värderingar pådyvlas utifrån och det faktum att döttrarna garanterat hör föräldrar diskutera sin egen vikt, ser sin mor pluta med läpparna inför nyårsfesten och blir insatt i träningshets genom att se sina föräldrar stressa till Friskis och Svettis – det påverkar inte alls hur de sedan tolkar den media de omvärvs av.

Men jag undrar hur många av dessa tjejer som egentligen är nöjda med sitt utseende? Tävlar de med varandra? De måste de göra. På en blogg, skriven av två 19-åringar, där 90 procent av bilderna består av självporträtt i olika vinklar, läser jag i ett inlägg: ”Sååå sjukt snygg, hur kan man vara så snygg? Av alla människor jag skulle vilja byta utseende med så vinner Heidi Klum”.

Hur låter det hemma i tv-sofforna? Och hur väljer Pernilla och andra sina outfits varje dag? Helt utan att fundera på om man är snygg i andras ögon? De kvinnor jag frågat genom åren varför de lägger så mycket tid på morgnarna på smink, på att välja kläder osv har förklarat för mig att det handlar om att vara snygg gentemot andra kvinnor – en konstant tävling. Att inte kunna gå till brevlådan utan smink handlar inte om att man i grunden tror att man ska hitta mannen i sitt liv stående vid grannens staket utan ifall man skulle träffa någon ie. vännina. Att inte åka till affären i mysdressen handlar om en instant upplevelse av att ikläda sig den roll man valt.

Varje generations värderingar byggs både av arv och av dikotomi mot arvet: på samma gång handlar det om att barn integrerar sina föräldrars värderingar men också gör uppror mot dem. Det är ett socialpsykologiskt pendulum som svänger fram och tillbaka och sakta bygger en personlighet. Att som vuxen inte inse detta – och våga ifrågasätta inte bara de externa påverkansfaktorer utan också sina egna sätt att kommunicera värderingar innebär att man avhänder sig möjligheten att vara en motkraft eller balans.

Det är enkelt att skylla på media och reklam. Men det skapar knappast någon nytta. Reklam har en endaste uppgift: att sälja det som man gör reklam för. Det är grundmoralen i all marknadsföring. Sedan väljer man att göra det på olika sätt och adderar olika värderingar och moraliska parametrar på sin kommunikation men att anlägga moraliskt ansvar på reklam som går emot grunduppgiften är bara dumheter. Medias uppgift är mer grannlaga men utgår i princip från att spegla det samhälle som man ser – både att analysera men också objektivt rapportera och förstärka redan befintliga värderingar, addera innehåll som fyller behov som läsaren upplever sig ha – för att på så sätt sälja sina prenumerationer och lösnummer. Det är grunden för liberal och demokratisk mediesyn – och grunden för yttrandefrihet och tryckfrihet. Varje avsteg från det – genom att avkräva media och reklam en censur utifrån värderingar är också ett avsteg från de friheterna.

Jag har själv ett par fantastiska barn varav en dotter som redan bloggar – och är mycket mode- och utseendeintresserad på gott och ont. Det kan irritera mig många gånger och en del modebloggar hon pluggar gör mig djupt beklämd (nej inte din Amanda Astors :)) men jag kan också se att vi som föräldrar många gånger misslyckats med att ge en schysst självbild. Om vi själva står vid spegeln och ojar oss om hur tjocka vi blivit, eller konstant diskuterar hur mycket man bör äta så är det självklart att det påverkar barnen. Om vi hela tiden förklarar hur viktigt det är att röra på sig för att inte bli tjocka istället för att det handlar om att må bra – då misslyckas vi kapitalt. Det handlar om ett ansvar både att se till att barn inte blir för överviktiga men också blir insiktsfulla om hur vacker man är. Jag har världens vackraste dotter och mitt jobb är att få henne att förstå det – när hon inte ser det så är det jag som får lov att säga det åt henne, och när hon fastnar i fixering vid utseende så är det mitt jobb att visa på hur skönhet handlar om många fler parametrar än perfekt vikt, välplockade ögonbryn eller de rätta kläderna. Men det innebär inte att jag kan förbjuda eller ta bort de influenser som omvärlden ger henne. Mitt ansvar är att ta diskussionen, respektera och lyssna och även spegla det jag hör mot hur jag och andra vuxna hanterar våra egna värderingar.

Ohlin börjar med att beskriva en bild av en god värld som enligt henne ”hotas” av att samma tjejer tar bilder på sig själva med plutmun och blickar under lugg:

Tonårstjejer i dag är frigjorda på många sätt. Många av dem som jag pratar med vill göra karriär och erövra världen, de tror på sig själva och tänker inte forma sig efter mängden. De är också helt övertygade om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter.

Jag tror att hon har fel. Plutmunnar och modeintresse, ett intresse för att smycka sig själv och vara intresserad av sin egen kropp hotar inte självständigheten idag. För det Pernilla Ohlin glömmer är att de här tjejerna väljer att beskriva sin värld vilket innebär att de tar kontroll över den. De formar sitt eget jag genom konstant kommunikation med många andra. Det är den stora skillnaden mot förut. Och det innebär att de kommer att bli bättre än vår generation.

Bloggar etiketter: media, mode, reklam, tonårstjejer, utseende, värderingar

Men det är också en speciell dag. Jag slutar på Heimer & Company Reklambyrå. Fem år har gått och nu växlar jag över till något annat.

Så här är det. Jag startar ett eget företag. Niclas Strandh digitalPR.

Jag kommer helt enkelt att växla över till att jobba med strategi och utbildning runt sociala medier. PR? Är inte jag reklamare? Jo men det som händer genom det som jag kallat conversation revolution innebär att public relations handlar om mycket mer än pressreleaser och events – det handlar om att skapa relationer med sina målgrupper, med sina fans – med andra människor. Reklam och traditionell PR smälter samman. Allt pekar på att framtidens marknadsföring kommer se annorlunda ut. Det vi idag kallar alternativa medier och det som idag kallas sociala medier ökar sin betydelse. Snabbt tar de mer och mer av mediekakan hos varumärken.

Det är därför jag väljer att växla över. Helt galet och fullkomligt välavvägt. För jag har aldrig varit egen företagare och jag är måttligt road av allt det administrativa.

Men jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör – och kommer att tjäna pengar på det.

Deepedition.com kommer framöver verkligen göra skäl för sin tagline ”om allt det andra” – det kommer vara min personliga lekplats men ni kommer att slippa allt om sociala medier :) och jag kommer att fortsätta att använda deeped som handle ett tag framöver.

Bloggar etiketter: företag, marknadsföring, Niclas Strandh digitalPR, reklam

Även LordFredruk har tagit upp ämnet i Kontaktmannen:

Kom ihåg att Gollum som sitter inklämd i ateljéns mörka hörn en gång var en sprudlande kreatör som skulle förändra världen.

Ulrikas Resumékrönika går i samma linje även om den handlar om hennes egen väg genom branschen…

[Läs resten på min nya blogg om social media, konversationsmarknadsföring och conversation revolution]

(ja jag vet att det är skamlöst att göra så men jag vill ju få lite ordning och reda så att inte deepedition blir en marknadsföringsblogg bara :)

Bloggar etiketter: blogg, branschen, Kontaktmannen, Lord Fredruk, Mattias Åkerberg, Niclasstrandh.com, reklam, Ulrika Good

Min kära vän Åsk har alla filmer som någonsin visats under Superbowl. I år kan man se alla gratis. Det är rätt cool.

Årets filmer kan man redan få se – åtminstone tjugo stycken här.

Till på köpet har hon en exclusive: redan nu kan man se Denny’s reklamfilm: Thugs / Serious breakfast. Första gången de kör reklam under SB, och de satsar hårt genom att låta Perlorian Brothers göra filmen – de är reklamvärldens motsvarighet till bröderna Coen. Voiceovern är gjord av Burt Reynolds. Se den.

Bloggar etiketter: Adland, Åsk Wäppling, film, Perlorian Brothers, reklam, Super Bowl

I de flesta bloggtävlingar är ”bästa bloggen” självklart byggt på läsarna och den som har många nöjda läsare – eller få väldigt nöjda läsare – har ju lyckats. Det är självklart effekt. Det jag skullev vilja testa är att dela ut ett pris som bygger på läsarens upplevelse av en blogg. Jag fick helt enkelt en galen idé och varför inte genomföra den i en liten skala?

Därav det bakvända bloggpriset – det är inte så att den sämsta kommer bäst utan något helt annat.

Idén bygger på tre steg:

1. Ni som läser nominerar den bästa blogg ni vet. Det viktiga är att skriva en riktigt bra förklaring till nomineringen. Helt enkelt är det förklaringen dvs. vad bloggen haft för effekt för sin läsare, som tävlar. Hypotesen bygger mer på tanken på att en recension också är ett säljande argument.
2. Jag utser fem bloggar som jag tycker fått den bästa förklaringen eller recensionen om man så vill – dvs. som jag anser uppenbarligen gett sin läsare något utöver det vanliga. Sedan plockar jag bort vilken blogg som fått förklaringen, rensar texten från identikatorer, och låter er rösta på vilken som är den bästa bloggen – utifrån den förklaring/recension som getts.
3. De tre vinnande bloggarna presenteras med sina förklaringar plus (givet att det nämnts i nomineringen) den som lämnat nomineringen.

Lite intrikat va? Dock – se det dels som ett test, som lek.

Priset? Ingen aning. Nån som vill sponsra?

Vad är grundidén? Well. Som en del av er vet så jobbar jag med strategi inom marknadsföring. Som planner på Heimer & Company Reklambyrå. Bra reklam, bra kommunikation handlar självklart om coola bildlösningar, snygga slogans och allt sånt. Men grunden bygger på att faktiskt möta sin målgrupp på rätt sätt – att förstå vad han eller hon som faktiskt kan tänka sig köpa just ”min” produkt tänker, känner och tycker. Och sedan se till att reklamen faktiskt görs på ett sätt som tilltalar just den målgruppen.¹. I princip och i all enkelhet (det är rocket science när vi ska förklara det plannerwise dock ;)). När det lyckas så blir det effekt – även om en del reklamavoga inte vill tro det så fungerar faktiskt en hel del reklam. Jag ska inte säga vilken eftersom då blir vi reklamare så deprimerade… men i vilket fall – det får effekt när vi lyckas att matcha reklamen mot rätt målgrupp.

När det gäller bloggar så bygger det på samma sak. Självklart kan vi säga att Blondinbella är en dålig blogg. Och vi har rätt till det – utifrån en subjektiv värdering. Effektiv är den i alla fall. Utifrån ett visst effektmått. För den tilltalar en viss målgrupp som är beredd att läsa den och diskutera den. (Självklart bygger det sedan på pr- och på att integrera marknadsföringen..). Den fyller ett behov hos den målgruppen. Det är det läckra med bloggarna, som gjorde att jag en gång i tiden började utforska bloggandet mer än att bara leka med det; att det finns potential att faktiskt möta rätt målgrupp på ett enkelt sätt – oavsett om du är Coca Cola, Kalles Bilmek, Elsa som gör pärlhalsband eller bara är … du. Om man gör det rätt. De ger möjlighet för en person att skriva om sitt extremt udda intresse för nakennäverslöjd – och hitta en person som har samma intresse och vill läsa om det.

Idag är också recensioner och MTM/WOM-marknadsföring² är viktiga – viktigare idag när det sker snabbt och enkelt via digitala kanaler och där Google är snabba på att plocka upp det som skrivs om en vara eller tjänst. Vi människor lyssnar mest på våra vänner, men sen mycket hellre på personer vi fått förtroende för som är ”vanliga” och inte experter. Det är därför bloggar är intressanta för marknadsförare – eftersom de både skapar möjligheten att bygga förtroendet liksom att de är bra på digital MTM/WOM.

Bloggen som plattform är, och kommer (tror jag) fortsätta att vara – oavsett mikrobloggar, Facebook eller whatever – grundbulten för användargenererat material – för recensioner av varumärken, för diskussioner mm – eftersom de många gånger är personliga. På det sättet ett extremt kraftfullt marknadsföringsverktyg, och samtidigt ett extremt svårhanterligt sådant eftersom det handlar om att vara… personlig(are) än den reklam vi är van vid. Det är mycket viktigt för företag att veta och förstå vad som skrivs om deras varumärke och erbjudanden, och hantera det. Google är ett media.

Så det är därför jag vill testa det här. Det vi ”mäter” här är snarare läsarens upplevelse – och egen subjektiva upplevelse uttryckt i text (fan vad tråkig jag låter när jag skriver sådär :)). Självklart är det egentligen inte någon skillnad mot andra. Dock är skillnaden när man sedan får rösta på en beskrivning om en blogg istället för att rösta på ”ah den där bloggen X har jag också läst den gillar jag”.

Har ni förstått?

Självklart är det så att det här inte är någon sorts rättvishetssak. Den blogg som vinner kommer vinna lika mycket på grund av kunskapen och skrivmöjligheten hos den som skrivit beskrivningen som hos sig själv. Men grejen är att det inte nödvändigtvis är ett problem: dels för att mitt mål när jag enväldigt väljer ut finalister är att hitta de som beskriver just effekten hos den som läst, de bästa recensionerna, och dels för att en blogg just är subjektiv – från det att den skrivs tills dess att den läses.

Möjliga störande saker. Förutom att ingen efter den här förvirrade postningen kommer att våga nominera en blogg, eller att alla tycker jag är en idiot (nåja – det kan jag leva med) så finns det några saker som självklart är ”bias” i experimentet:

• de som läser Deepedition är inte ett fullgott statistiskt urval. Nej, säkert inte men det är samtidigt inte nödvändigt i det här.
• det mäter inget nytt egentligen – det är fortfarande avhängigt på att bloggen som beskrivs faktiskt är bra. Ja. Samtidigt kan det mäta styrkan hos en recension. Det här är en metod vi använder inom planning också eller hur?
• incitamenten finns inte för att lägga ner tid och möda på det här. Det får vi se. Det är ju för fan ett experiment för fan! :)
• det kommer fortfarande vara de bredare bloggarna, de som lockar störst målgrupp som kommer att vinna då beskrivningen kommer att appellera till flest av de som röstar. Inte helt övertygad om att det är så. Tror att det snarare – beroende på hur väl jag lyckas i att a) hölja bloggens faktiska identitet ur beskrivningen b) hur väl jag lyckas få in respektive välja ut beskrivningar som beskriver effekten hos läsaren på ett mer abstrakt sätt
• hur ska du hinna det här? Vem har bråttom?

För att det här ska fungera kommer det framöver ligga en postning överst – om nu WP lyckats få sin stickypost-funktion att fungera som inbjuder till tävlingen, berättar om hur den går till och har en länk till ett formulär. Självklart blir jag skitglad om ni länkar hit och dit. För desto fler som lämnar bidrag ju större är chansen att det blir riktigt bra bidrag. Sen kör vi insamlingsfasen ett tag. Sedan samlar jag ihop det och väljer ut de fem bästa. Sätter upp en omröstning om dessa osv. Jamen ni fattar.

Liten slutlig disclaimer bara: nej, jag har inte speciellt hög feber. Nej, det är ingen konkurrent till de stora priserna – det är bara ett kul experiment. Nej, jag tjänar inga pengar på det här. Ja, självklart hoppas jag att ni länkar – om ni vill.

Här är formuläret för att nominera.

1. nu kommer andra planners antingen skratta sig halvt fördärvade eller slå mig hårt men va fan
2. Mun-till-mun och word-of-mouth som det ju heter på utrikiska

Bloggar etiketter: beskrivning, bloggande, bloggpris, deepedition, effekt, experiment, läsare, målgrupp, marknadsföring, planner, recensioner, reklam, tävling

Metros avslöjande om att toppdesignern Marc Jacobs plagierat en gammal väggbonad från Härjedalen fick modebloggarna att gå i spinn. Det resulterade slutligen i att det numera är inskrivet på Wikipedia att han snodde designen.

Jo, och allt som står på Wikipedia är ju alltid konstant och kan aldrig ändras…

Tjejerna bakom Bloggkommentatorerna lyckades sticka ut med sin idé att att kommentera och länka till intressanta saker som händer i bloggosfären.

Det är ju en ny idé :). Inget som bloggare gjort i alla tider nej… Eller Knuff.se eller nyligen.se eller eller eller…

Vi kan väl säga så här: det är med Metro som det var 2005 – man kollar på de som redan kollas på. Då var det ”mediabloggarna” nu är det ”modebloggarna” och kändisbloggarna.

Ljungkvist skriver om hur de politiska ungdomsförbunden håller på att dö sotdöden och vad det kan leda till. Själv tror jag dels att det faktiskt bygger på faktum att politiska partierna enligt traditionell modell är obsoleta – och att ungdomsförbunden helt enkelt varit reflexer av moderpartiet. Visst – det är jättefint att man lär sig

respekt för demokratiska spelregler, debatteknik, mötesregler och att organisera sig själv och andra. Man skolas i det egna och andra partiers ideologi. Man slipar sin argument i samarbete med kamrater men får också lära sig att tåla mothugg.

För visst är det så att vi, för en demokrati som är vital, behöver människor som engagerar sig men nedgången av folkrörelsedrivna grupperingar är inget nytt – det är något som diskuterats mycket länge. Problemet tror jag är, vilket har sin reflex i diskussionen runt s-info och socialdemokratiska bloggar, att man valt att inte förändra de grundläggande strukturerna i samband med såväl värderingsförändringar som tekniska förändringar.

Att jag ogillar ERK är ingen nyhet (andra ogillar dem också). Att de i år lyckats med konststycket att göra ännu mer fällningar som många gånger känns överilade och extremt politiskt korrekta uppmärksammas idag. Deras nya vinkel ”schabloniserad reklam” är som gjord för deras pk-subjektivistiska stil. Kan inte låta bli att le åt en sån här skrivning runt Coke Zero-fällningen:

Det förekommer flera överdrivet lättklädda kvinnor i reklamen. ERK kom fram till att filmen visade en schablonartad bild av att bara män drömmer om förhållanden som enbart bygger på sex.

Jag menar: ”överdrivet lättklädda”? Kan man med andra ord vara ”underdrivet lättklädd”? Är det att ha burka på sig? Att det sedan finns de som göder monstret är ju sorgligt. Tyck vad fan ni vill men det måste finnas plats för saker som inte är statligt korrekta.

Dags att göra något nytt? Well. Chris Brogans postning ”You are the president of your career” är spännande, utmanande och värd att läsas om och om igen.

Here’s a secret, and hopefully this will really help. Businesses (and we can apply this to nonprofits and other organizations, too) want to do what it takes to achieve their mission. In most cases, this is simple: make more money than it spends. In non-profits and other organizations, the goals are slightly different, but you get the gist. Essentially, do your job with the least amount of friction, and get out, and go home.

Och så mer tävlingar (så här när jag sitter och sliter mitt hår med att försöka få ihop Stora Bloggpriset-nomineringarna) är YABA. Själv kändes det nästan som om ”alla” var där förutom Adland (som jag självklart nominerar). Känns inte som om jag kan nominera  Niclasstrandh.com dock. Nästa år så… Vad tycker ni? Gå in och nominera ni också!

Lite blandat:

• En roande text om fildelning eller vad det nu är finns hos vännen Anjo. Som skribent blir man fascinerad av den mannen.
• Genom bloggar lär man sig massor: förhudskatarr låter illa. Även om man är hund hos Jenefeldt :)
• Lassbo verkar klicka ja till det mesta :).
• Det har varit Apple-keynote. Alla är missnöjda. Alla. Det mest intressanta som hände var att Macrumors livefeed blev hackad och 4Chan försökte sig på att sätta ryktet om Jobs död igen. Fantasilöst även det. Coolt var att Jaikukanalen #keynote var så intensiv att jag inte brydde mig om att följa något annat – och att Twittervision körde en Macworld-special.

Slutligen: dagens romantik – Anna-Bell och Mika från Hannover tänkte åka till Afrika för att gifta sig. Bara det att de var 5-6 år. Med sig tog de Anna-Bells storasyster, 7 år, för att var bröllopsvittne. Varför de inte sa till sina föräldrar? De trodde inte de skulle vara borta så länge.

Uppdatering: En längre artikel finns på ”nya” Aftonbladet.se. Och Guardian har storyn också.

Bloggar etiketter: 2008, Adland, advokater, Afrika, Anjo, anmälningar, Apple, blogg, Coca-Cola Zero, Daytona, ERK, förhudskatarr, hackat, hund, Jenefeldt, Karolina Lassbo, lättklädda, politik, reklam, romantik, Socialdemokraterna, SSU, Wikipedia, YABA

Det här gör mig ledsen. Fröken Morrhår har varit en del av ens liv ett tag. Minns när Essa köpte henne. Och sen är det precis det som vår förra katt dog av – njurarna. Lilla Noomi glömmer vi inte – det är då och då jag kallar Yoda för Noomi. Sov gott frk Morrhår.

Dummast är nog den här snubben. Bensin brinner. Det gör ont. Att hälla bensin och hälla det på sin arm är korkat.

Det är jul. IPreddiskussionen har gått in i en liten lätt juldimma. Men läs det här. Det problematiserar faktiskt själva grunddiskussionen som är bra mycket mer intressant och komplext – och som i sig faktiskt omintetgör själva idén bakom IPred.

Påmindes om Webpages as graphs av Lilla Gumman och körde Deepedition. Liten fin bild:

Det här hade jag glömt. Om någon vill så kan man se våran dragning på Disruptive Media nedan:

Noterat att Blogger sannerligen rafsat ihop sig. De senaste funktionerna är intressanta. Exporten har ju fungerat rätt ok – att de lägger till import för är spännande för framtiden då de just nu inte kan importera andra plattformar men vem säger att det inte kommer att bli verklighet (även om jag är en WordPress-person). Kanske man skulle försöka ta hand om den gamla bloggen Finibus Bonorum et Malorum och Strangeways Here We Come som ligger bortglömda där? Och Gmail har under året blivit jäkligt intressant – kolla listningen här.

Nån som sett TV? Sett Experts reklam? Vi kan säga så här: den som planerat den reklamen borde få sparken. Och projektledaren. Och ADn.

1. De väljer att köra reklam som berättar om den stora mellandagsrean som börjar en viss dag – även efteråt. Visst – det är flera som gör det: men då ser man till att skriva vo’n så att det inte blir så markant idiotiskt att ”skynda på att häng på dörrarna den 25e” när det redan är den 26e. Man ser till att göra flera versioner och ser till att mediebyrån har gjort klart det för kanalen det ska gå i. Hur jävla svårt kan det vara? Man lägger en jävla massa stålar i medieköp men gör en sån jävla usel placering och spot…
2. Förutom att reklamen suger i allmänhet så har de lyckats att stava fel. ”Prissäkningar”. Allvarligt – om man som byrå eller kund ser en sån miss handlar det inte om att säga ”äh det är säkert inte någon som märker det” – då tar man ADn och projektledaren i örat från julbordet och ser till att de tillsammans med produktionsbolaget gör en ny version.

Jag blir förbannad eftersom det visar att såväl kunden själva: Expert och de som gjort reklamen varken har respekt för varumärket eller för reklam. Tycker synd om alla Experthandlare som får skämmas för en sån jävla usel reklam. Jag hoppas fan att det inte är Kollo som står för det här; att det är ett gäng b-figurer inhouse – och är det Kollo så ber jag dem att hålla sig till butiksinredning…

Uppdatering: Ja, gomorron Fredrik :). Onekligen var det inhouse som det gjordes. Dags att se över den ”intjäningen”?

Sen kan man undra hur Expert tänkt sig att sälja en massa saker när man har en sån usel koll på sin webb. Så här ser det ut just när det här skrivs:

Allvarligt… Hur jävla dumt får det bli?

En blogg som jag försöker att hitta en genre för är Skiften. En sån här text blir liksom meta om man tittar på Stora Bloggprisets genrer. Är det politik? Är det filosofi? Är det om mode? Fan vet. Jag vet bara att såna här postningar inte är vanliga i bloggosfären.

Det får räcka för nu. Inser att mycket av mitt ”noterande” flyttat över till niclasstrandh.com. Det är så enkelt att liksom plocka en länk i RSS-flödet eller direkt när man kommer till den; skriva en kommentar och låta den blir shared item i GReadern.

Bloggar etiketter: Blogger, Essa, Expert, Google, IPRed, katt, Lilla Gumman, reklam

Bloggar etiketter: dabitch, reklam

Diskussionen runt Ekelunds krönika pågår och det intressanta är att det är så många som uppvisar en extremt ignorant sida när någon uttrycker en annorlunda åsikt – och det är fr a personer som lever eller levt med barn med Downs syndrom som uppvisar rejält hatiska åsikter (diskussionen efter Mymlans båda postningar är ibland synnerligen upplysande om detta). Beiersdorff, som knappast är den mest finstämda personen alltid, är den som ändå lyckas att hålla en viss skärpa och balans i argumenterandet. Dock menar jag att i det här fallet så är alla som menar att Anne Eklund är en idiot det själva.

En person vars ignorans uppenbarligen stigit henne åt huvudet är bloggaren whatthefuckdotcom (nej, det är inte hennes domännamn ens) som dels inte är intresserad av att diskutera med någon annan utan bara vill härja orera och förklara att alla andra är idioter – och när någon försöker diskutera det så menar hon att

normala människor svarar nämligen i Varandras bloggar och inte bara sin egen…

Eh… nä. Möjligen de som fortfarande tror att kommentarsfälten under bloggar är en motsvarighet till Lunarstorms gästbok. Vi andra – typ 99,7 % av alla som använder sig av bloggar inser rätt fort att det blir ogörligt att följa en diskussion om den förs i två olika kommentarsfält – och då under postningar vars ämnen är irrelevanta för diskussionen i fråga. Här kan man helt klart prata om en smula idioti. Roande är också att läsa hennes blogg som försöker vara precis som alla andra Blondinbella-wannabees (eller har Katrin Z som förebild)

På tal om ignorans så kan man fundera vad skrikhalsen Katrin Z håller på med. Hennes varumärke är att vara edgy, hon har gått i skola hos sin numera fd man, men att anklaga Birro för judehat visar bara hur mycket luft det finns mellan öronen på KZ. (när jag skriver det här så ligger Finest.se, där KZ har sin blogg, nere med Internal Server Error…). Läser man kommentarerna i Birros blogg så inser man att idiotin inte har några gränser även hos Idoltittarna. Den senaste tidens händelser bevisar väl att hennes förrförra bloggs slogan ”Inte den skarpaste kniven i lådan” stämmer väl överens med hennes personlighet. Helt enkelt fanns det inget annat val för TV4: Katrin Zytomierska var en osäkrad handgranat som när som helst kunde sprängas i ansiktet på kanalen – något än värre kunde komma ur den där övervridna hjärnan och det skulle inneburit att kanalen förlorar än mer av sin goodwill. Att sparka henne handlade om att säkra framtiden – inte om vad hon hittills gjort. Uppenbarligen anser de flesta att det är rätt val.

Uppdatering: Niklas Strömstedt, vars bloggande enligt mig är ungefär 1010 gånger bättre än hans musik har skrivit roande om det hela under rubriken ”När proppen går”. Andra som skrivit om det är Virtanen, Good och DVIJDVS. Och Katrin Z har bett om förlåtelse.

Blondinbellahistorien fortgår. Hanna Fridén försöker förklara att det handlar om att människor inte trott på BB om övergreppet. Intressant sätt att försöka undvika det faktum att stängningen av BBs blogg kom efter avslöjanden om att man försökte sälja postningar dvs. sälja redaktionell reklam och att socialnämnden reagerat över hennes festande. Fridén gör nog också BB en otjänst att än en gång driva fram de personerna i ljuset igen som härjade om att övergreppet inte skulle skett. Det blir inte alltid rätt när hon tänker, Hanna. Det finns också en stor ignorans i att klumpa ihop alla i en enda stor klump.

Apropå idiotiska uttalanden så minns ni kanske Sven Åke Christiansson som var så snabb att förklara hur skolskjutningen i Finland var kopplad till sociala medier? En liten sökning i min egen databas visade sig att det var han som väldigt säkert pekade ut Max och Sagas pappa som mördare i Arboga-målet. Detta då hans stora käpphäst uppenbarligen är extremt analoga värderingar runt nätet.

Uppdatering: Voxacoms VD, dåligt försök att gömma sig bakom namnet ”Sune”, väljer att fråga om jag har ADHD. Well, INTP är jag och en smula Gen X. Men ADHD – nä, inte speciellt. Dålig personlig BNP har jag också. För att rädda ansiktet försökte denne hänvisa till forskning och mina Jaikukontakter är snabba att hitta Mosskins blogg.

Uppdatering: Insiktsfullt.

Bloggar etiketter: ADHD, Anne Ekelund, Arbogafallet, ateister, Beiersdorff, Birro, blogg, bloggar, Blondinbella, Downs syndrom, etikett, Hanna Fridén, hat, idioter, idioti, ignorans, käpphäst, Katrin Zytomierska, kommentarer, Max och Saga, Mymlan, psykiatriker, psykolog, reklam, skolskjutning, stängning, Sturmarkare, Sven Åke Christiansson, Tyskungen, Voxacom

Bloggar etiketter: Allers, Antipiratbyrån, blogg, Copyriot, Dregen, droger, DVIJDVS, Försäkringskassan, FRA, IKEA, intäkter, LEGO-Jesus, motioner, nedladdning, Peppe Eng, Peppe Engberg, PGW, Pontén, Realtid, reklam, Solveig Hellqvist, Svedjetun, Tuva Novotny, Wayne Hussey, Yrsa Stenius