@marcus_carlsson"/>

Vill man förstå det episka i det får man gå tillbaka till 2008 och FRA-lagen. Här, här, här.

Nu var det inlägget (som Second Opinion bad att få återposta) inte direkt någon sabeldragning mot nyhedonism eftersom jag tillhör en ganska libertariansk skara med vissa utilitiska drag. För mig hänger det snarare ihop med beteendevetenskap och min eviga diskurs med diverse ateister om att även en ateism är en religion i en operationell mening: att ha ett filter, ett meningsbärande raster mot vilket verkligheten testas. Skillnaden mot en ideologi ligger i att det finns ett metafysiskt högre syfte, mål eller ”gud” – än en gång utifrån ett individuellt beteendehänseende. För mig är det här att skapa en moralism dvs. att mer sätta politiskt korrekta samlevnadsregler in i det hål som annars en mer genomgripande religion fyller.

Oavsett så glädjer det mig att många sett inlägget – och tolkat det utifrån sina raster. Så även @marcus_svensson :)

Bloggar etiketter: episkt, hedonism, Marcus Svensson, moralism, religion

Klassisk definition av religion tendererar att inrikta sig på att det måste finnas en gudom, en transcendent själ och övernaturlighet. Dock blir det problematiskt för diverse religionshatare nu då vi idag nu fått en ny religion i Sverige: kopimismen. Kopimismen är nu registrerat som religiöst samfund (att jiddra om att det krävs ett erkännande för att det ska vara på riktigt är att blanda bort korten). Enligt Det Missionerande Kopimistsamfundet handlar det om filkopiering och att dela med sig. Information och informationsvärde är heligt, kopiering är en sakramental handling:

• Kopiering av information är etiskt rätt.
• Spridande av information är etiskt rätt.
• Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information.
• Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.
• Internät är heliga.
• Kod är lag.

Rörelsen startades av Ung Pirat förra året, och har sökt registrering från Kammarkollegiet en längre tid och har nu officiellt utnämnts till religiöst samfund i Sverige (tillsammans med andra mer traditionella samfund). Det som onekligen kan kännas som ett sätt att än mer stöta sig med antipiratorganisationer har därmed inte bara utmanat de uttalanden som regeringen nu gör om att faktiskt kriminalisera en hel generation genom att börja jaga fildelare. Genom detta är det självklart så att man som kopimist kommer undan Ipred men det kommer att bli en knepig situation att förklara att vissa religioner får undantag i vissa saker men som kopimist inte bli det utifrån sin tro. Så oavsett vad surledaren i SvD säger så är det en minst sagt annorlunda situation vi fått när det gäller fildelningsdiskussionen. Att dissa möjligheterna att en anklagad kopimist faktiskt kan hävda att dess brott mot immateriallagen är ett uttryck för hans/hennes tro kommer kräva att domstolen väger brottets skada kontra den skada man gör genom att förneka en troendes rätt att utöva sin religion. När Sverige tillåter religiös omskärelse av pojkar både för judiska och muslimska trosutövare så är frågan hur man ska undvika att fildelning kan bli i samma fålla.

Men det utmanar också religionsdefinitionerna som både lärs ut och som många ateister hänger sig åt. En del kan säkert tycka att det är löjligt med en religion utan gud men utgår man från den forskning som exempelvis min gamla professor i religionsbeteendevetenskap Thorleif Pettersson hävdade så är det möjligt att definiera kopimism som religion (och därmed också ateism): en sociologisk religionsdefinition handlar om vad människor håller som heligt i samhället snarare än vad man anser finns utanför det iakttagbara som motsvarar en ontologisk religionsdefinition. Enligt Pettersson kan man idag därmed räkna saker som personlig integritet, självförverkligande och individens rätt till frihet räknas som religiösa försanthållanden. Eller filkopiering.

Att utse kopimismen till ett registrerat religiöst samfund innebär att Sverige får sitt första icke-teistiska samfund (edit: hur man ska se buddhismen kan man diskutera men då det enda samfund som är registrerat bland annat innehåller thailändsk buddhism som har klara inslag av teism så får det gälla som teistiskt) som har rätt ansöka om att ta ut medlemsavgift via skattsedeln och får ett rejält skydd enligt religionsfrihetslagen.

Så kopimismen kommer att spela roll på flera olika sätt framöver – något som en religion inte gjort på länge i Sverige. Det ska bli spännande att se.

Nyheten har fått rejält med internationell uppmärksamhet:

• Gizmodo
• Huffington Post
• Wired UK
• Business Insider
• Torrentfreak
• NPR
• New Scientist
• IT World
• BBC
• PC World
• PC Mag
• Forbes
• Al Jazeera
• The Register
• Time
• CNet
• Washington Post
• LA Times
• Wall Street Journal
• The Verge
• Mashable

Uppdatering: Bland religionshistorikerna har det blivit en liten diskussion och det är intressant att diverse kritiker av min text inte verkar förstå grundläggande problematik i att definiera religion.

Uppdatering: Siewert Öholm menar att Kammarkollegiets beslut strider mot rätten att hålla något heligt. Han försöker sig inte på att definiera religion men det är genomgående att Öholm verkar tycka att den enda religionen är den kristna. Man kan lugnt säga att uttalanden från Öholm stärker kopimismens rätt att vara religion.

Bloggar etiketter: fildelning, kopimismen, religion

Ett talande exempel är hur kvällens Kvällsöppet dels tog upp ”otrohetssajten”-diskussionen Victoria Milan (där Rusz var biologismens härförare och Perszynski mest bubblade ostrukturerat) och sedan en diskussion om att det dricks för mycket i TV. Själva debatten renderade @svenenglund att hitta ett bra bibelord. I vilket fall så  divideras frågorna även i Twitterflödet fram och tillbaka – ungefär enligt samma argumentationslinjer.

Slutsatsen i diskussionen blir ofta att samhället måste skyddas från det som ”skadar” människor. Helt enkelt så måste Något skydda människor – oftast mot dem själva. Friheten till ett eget val ska vara hårt beskuren eftersom det uppfattade gemensamma måste styra. Problemet är att vi idag inte kan göra det.

Rop på förbud mot uttryck för saker som anses som amoraliska har alltid funnits – problemet är att bara behovet som många har att säga ”jag vill inte förbjuda men…” visar att det inte handlar om moral utan moralism. Problemet är helt enkelt att vi inte längre har samma värderingsgrunder – varje människa har, och vill ha rätt till att ha sin egen värdegrund. En konstruktiv moral har sin grund i en etik som är sprungen ur en berättelse om samhället. Moralism har tappat de byggstenarna och är som ett tag utan väggar och golv.

Det bygger självklart på att människans värderingsgrund blivit mer individualistisk: jag är den minsta gemensamma nämnaren – inte en bestämt grupp. Det innebär att individen också blir den som söker ramverket. Ibland kan jag undra om individualismen har ett behov av moralism för att osäkerheten gör att vi imploderar. Kränktheten och sökande efter scapegoats följer i kölvattnet av att vi mitt i övergången från kollektivets madrasserade trygghet, där teism skapade själva förklaringsmodellen för en gemensam moral, blir osäkra när individualismen innebär att vi måste ta det ansvaret personligt. Öga för öga och regelfundamentalism dyker upp: men utan grunden i själva berättelsen om samhället. En fragmentariserad opinion blir åklagare, jury och domare i en flyktig process som mest liknar en drive by-shooting.

Värderingsfilosofiskt står vi därmed än en gång står inför valet mellan det utilitaristiska och det kategoriska imperativet – i det här fallet på en metanivå där ett etiskt förhållningssätt står mot en moralistisk regelsyn.

Bloggar etiketter: individer, kategoriska imperativ, moral, moralism, religion, utilitarism, värderingsgrund

• Jag har varit präst. Jag är teolog.
• Jag har trott på Gud. Jag har varit kristen.
• Jag är det inte längre. Och jag har ingen tro längre.

Så vad är jag då? För jag kallar mig inte ateist heller. För jag tror inte. Alls. Jag väljer att inte ta ställning. Jag är inte intresserad av diskussionen om Guds existens. Jag har känt Guds närvaro – och nu gör jag det inte. Det är så enkelt och kanske så komplicerat allt kan bli. Är det så att jag känner mig lurad? Nej. För i hela det här ligger att jag inte känner för att ta ställning varken för eller emot Guds existens, tro och tvivel och såna saker. För min del handlar det om att jag inte tror, det är en ytterst subjektiv sak – och jag behöver inte bevisa för mig själv eller andra om det är logiskt eller inte att säga att Gud finns eller inte. Om Gud finns, om det är en hon – fine: I stand corrected. Om hon inte finns, om det är så att allt är slut när det är slut. Fine, det är som det är då. Om det visar sig att vi återföds enligt karmalagen. Jahaja. Om jag blir mygga får jag åtminstone flyga.

För tillfället är jag människa. Det räcker. Jag försöker vara mer än jag blivit.

Fortsättningsvis så fortsätter jag att skriva ”Gud” men om det tidigare handlade om min dåvarande tro – då ”Gud” var den Gud som beskrivs i judeo-kristen tolkning så försöker jag framöver att använda termen utifrån tanken om gud som metafysisk och icke-skapad entitet oavsett konfession och teistisk religion.

För mig handlar ateism minst lika mycket om att vara religiös som att tro på någon teism. Att vara ateist handlar om att driva sin tro, sin upplevelse av Guds icke-existens med samma retorik och med samma inriktning på att överbevisa som vilken annan religion som helst. För i grunden handlar religion om att hålla ett antal teser som sanna – tro är ett försanthållande. För oavsett hur många smartskallar som försökt så har varken Guds existens eller icke-existens bevisats. För hela tiden finns det en blind fläck som inte går att bortse från. Det finns en metafysik som inte går att hantera med grundläggande logiska men inte heller teistiska argument. Det är hela tiden ett ekvilibrium av icke-vetande när det gäller Guds existens eller icke-existens. Helt enkelt: om vi skulle kunna veta med säkerhet det ena eller det andra: så skulle vi vid det här laget vara mer säkra än vi människor är.

Tro är djupt subjektivt. Och jag ogillar mer och mer den evangelisation: oavsett om den kommer från kristna eller andra teister, eller om den kommer från sturmarkarna och ateister, som bygger på att överbevisa och nedvärdera den andras tro (i ateisternas fall) respektive att inte respektera och ta diskussionen (i många kristnas fall) när den sker utan gör det hela till en metafysisk kamp om himlaherraväldet och gärna rabbla sin trosagenda som ett mantra.

Tro är djupt personligt. För oavsett om Gud skulle finnas, eller inte, så är upplevelsen av närvaron, upplevelsen av att det finns någon som hör ens bön viktig och sann. Jag ser det som djupt omoraliskt att försöka motbevisa detta – eller försöka att sätta in den i en klar och färdigförpackad tolkningsmodell à la pingst eller buddhism.

Tro är livsfarligt när den görs till en fundamentalism och till ett regelverk som ska uppehållas av många. För om något inte går att bevisa, eller påvisa – och när människor väljer att göra sin tolkning som gällande för alla så skapas grogrund för död och förintelse. Oavsett om det handlar om teism eller ateism. Jihadfundamentalister är lika farliga som sekulariseringsivriga ateister.

Jag har valt att inte tro. Och därmed kan jag inte välja sida – för jag kan inte säga att jag inte tror och därmed börja att argumentera för Guds icke-existens: eftersom det är en tro; ett försanthållande precis som att säga att Gud existerar. För min del är det sättet det enda för att inte hamna i samma trista diskussioner som alltid varit.

Problemet är väl när man ska försöka att förklara det för en åttaåring…

Bloggar etiketter: Existens, försanthållande, Gud, Humanisterna, religion, religiös, teolog, tro, Twitter