Att inte längre vara skyldig

Jag blir faktiskt lite illa berörd av hur vissa nyhetsmedier behandlar Patrik Sjöbergs avslöjande om att blivit utsatt för sexuella övergrepp. Istället för att faktiskt diskutera det som Sjöberg tar upp så intervjuas folk om hur det känns att fått veta. Det är ett excellerande i dålig smak. Man använder ungefär samma logik som vid katastrofer och akuta svåra brott.

Det här är historia och jag tycker själv (jag har skrivit om mina upplevelser tidigare) att det viktiga är det som Sanna Rayman beskriver och som även Patrik Sjöberg pratar om: att inse att man inte har skuld i det som hänt, man var ett barn, och att – när man inser att man är ett offer – faktiskt kan gå vidare.

Det viktiga är inte att någon börjar tycka synd om någon, eller att börja jaga syndabockar som ”borde sett” – utan att faktiskt skapa medvetenhet hos barn att inte bli utsatta för övergrepp – och berätta om de skulle bli det.

Det som oroar mig är att många idrottstränare nu kommer uppleva sig misstänkliggjorda och en del föräldrar kommer att gå över gränser – i meningen att skydda sina barn men som också kommer att skada personer som är oskyldiga.

Bloggar etiketter: , ,

deeped noterar…

…att vissa borde läsa partiprogram innan man går med i partier. Det här klassas som ”inte-alla-indianer-i-kanoten”.

…att andra (läs Ulvskog) nog borde fundera på att byta jobb. Nu har hon försökt att förneka saker hon gjort två gånger på en vecka. Först att hon har inte gått med i en grupp som sedan kapades på Facebook och nu att hon försökt ta sig förbi talarkön i EU-parlamentet. Även om hon tycker det är en fjäder så håller Sanna Rayman med mig:

Ekot gör en höna av en fjäder. Det känns lite märkligt, inte minst med tanke på att man hos Ulvskog kan finna material nog att  bygga tonvis med fjäderfän.
…att Wolfram Alpha onekligen har viss humor.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Måste man vara tonåring hela livet?

Sanna Rayman skriver om det sk ”bloggbråket” mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow. Att Skugge aldrig varit speciellt intresserad av de ”svaga” (vilka de nu skulle vara i den här fajten) utan alltid av sig själv. Det är bara att livet förändras och därmed förändras också ens egen utkikspunkt:

Skugges temperament är oförändrat. Hon skriver fortfarande kompromisslöst, känslosamt och utan att be om ursäkt. Reaktion snarare än eftertanke är fortfarande hennes signum. Det kan man gilla eller ogilla, men det torde ha framgått genom åren.
Det som har förändrats är Skugges tillvaro och liv. Hon är inte 16 och hon har tre barn, till exempel. Då är det väl en jäkla tur att hon inte beter sig som en 16-åring längre, eller?
Vem som helst borde kunna se det positiva i att man faktiskt inte måste vara exakt samma människa från tonåren och framåt.
Det är väl så. Tänkte på det när det uppenbarligen dök upp ett gammalt troll här. Som försökte att provocera. Och gav snabbt upp eftersom jag helt enkelt inte var speciellt intresserad. En del av vänner som möter mig idag känner varken igen mina åsikter som mitt temperament. Jag skulle inte vilja ha samma åsikter som jag hade då. Lika lite som att jag vill vara samma person som den sextonåriga Niclas Strandh.
Vi förändras helt enkelt. Blir äldre: ändrar socioekonomi, lär oss mer, förstår mer och ifrågasätter kanske de gamla sanningarna. Självklart – i grunden är diskussionen mellan EvS och LS relativt ointressant: vem som har det jobbigast är inte så intressant. Men kanske är det mer intressant att fundera om hur vi förändras, växer och rör oss vidare i livet.
Så jag tycker att den fråga som Sanna ställer är intressantare än den om vem som har rätt att vara stressad:
För egentligen. Är det Skugges uppgift, som offentligt känd figur som många har identifierat sig med, att även sedan hon fått tre barn förbli en självdestruktiv, självupptagen och sotögd tonåring som skriver om att hon är rädd för smör?
Skulle du vilja vara samma person som du var i tonåren? Varför måste en känd person vara det? Om dina åsikter har förändrats under de senaste tio-tolv åren: varför måste Linda Skugge fortsätta stå för sina gamla åsikter? (Fast hon passar illa som moraltant fortfarande).
Ps. Zytomierskas inlaga i ”bloggkriget” är roande desperat. Stackars henne som inte får vara med och nu sluggar åt alla håll och kanter. Och nu vet vi om att Skugge bara leker sociala medier när hon får betalt. Bra – då behöver man inte följa henne om hon dyker upp nånstans. Sydsvenskans blogg har stängt kommentarerna – knappast comme il faut eller vad säger du Sören?
Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Noteringar från sjukstugan

Natten har spenderats i stort sett i icke-sovande stadium då dottern varit magsjuk. Frågan om det är kräksjuka eller någon annan magåkomma är svår att veta. Dock har vi helt enkelt satt oss i en självvald isolering från andra människor för tillfället.

Spenderade en del av natten att skriva på en essä om internet och bygga vidare på Niclasstrandh.com. Har börjat att använda Adobes Buzzword som är en ordbehandlare i ”molnet”. Den är inte lika sharable och skalbar som Google Docs och man når den inte från alla sina gadgets. Eller att faktiskt se till att börja använda Dashnotes på riktigt. Att välja Buzzword framför GDocs och andra går emot alla mina normala tankar om cloud computing och nytta. Men den är så snygg – och det är något som man lätt glömmer – att skönhet ibland faktiskt skapar kreativ inspiration. Även när det handlar om ordbehandlare. För fler exempel på onlinebaserade ordbehandlare läs här.

På tal om skönhet och kreativa människor så brukar Wired varje år utse geekvärldens sexigaste. Lite fånigt och Wired verkar själva se tävlingen som något inte värt att lägga krut på. Whatever. Själv saknar jag både Dabitch och Ayelet Noff (som för övrigt fyller år just idag) på listan.

Morgonen handlade dels om att skyffla iväg svärföräldrarna som råkade vara här under natten, kolla in Vemdalen som vi åker till senare i vår och sen försöka att läsa i Greader. Sitter i arbetsrummet där min son skriver sin första bloggpostning på sin nya blogg. Självklart om dataspel. Länk kommer när vi gjort klart lite kosmetiska grejer i temat.

Mary hittade en märklig bugg på Knuff där Svd.se blev till en blogg och sopade banan med resten av oss på Topp50-listan. I god konspiratorisk tradition så funderade hon om det är så att SvD helt enkelt håller på att köpa Knuff. Något Pelle Sten från tidningen förnekade. På listan är också intressant att en mängd stora bloggar tappat rejält – exempelvis har Bildts blogg hamnat nere på 48e plats.

Krigsprinsessan fortsätter att skriva om vardagen i Afghanistan. Då jag känner henne väl så blir den här postningen extra roande.

Jag är stolt över dem som jag hjälpt att börja blogga, Warriorprincess började blogga på ett tidigare äventyr, – och andra jag är stolt över är op-syrrorna. Andra som det gått bra för är Saltå Kvarn-bloggen. En del andra ska jobbas vidare med för att lyfta.

Nu har också FRA-lagen börjat att gälla. Det är bara att inse att allt vi gör nu kommer att avlyssnas. Anna Troberg menar att det är väldigt tyst om det hela just nu. Jag tror det dels kan handla just om den osäkerhet som fortfarande finns om FRA 2.0 liksom att lagen är facto – tyvärr är det så men många kan känna att det inte längre finns så mycket att göra åt det.

El Rubio har bloggångest. Det är en känsla som många drabbas av då och då. Hittar ett gammalt inlägg om det här.

Diskussionerna runt varför årets upplaga av vinstlistan av Årets Politiska Blogg till majoriteten består av ”högerbloggar” fortsätter och fördjupas. Brockman har gjort ett än större hästjobb än Laakso och faktiskt gått igenom s-märkta bloggar och har en svidande analys. Svensson fortsätter att implicit mena att Årets Politiska Blogg styrs av att det är Bent som skapat tävlingen:

Detta då det faktum att den ordnas av en nyliberal blogg gynnar nyliberala bloggar och missgynnar vänsterbloggar i omröstningen.

vilket är en ganska märklig och allvarlig anklagelse. Märklig då det knappast framkommit några bevis om oegentligligheter och konstigt då det varit öppet för alla att rösta. Det som helt enkelt saknats är insikt om att marknadsföra tävlingen bland sina vänsterläsare på de vänsterbloggar som var med (och andra). Det blir lite roande när man får läsa såna här kommentarer:

Jag tror du tar den där omröstningen på lite förstort allvar. Omröstningen genomfördes ju på en blogg där de flesta besökarna kan tänkas vara liberala/nyliberala. P.S.

Det är bara en dålig förlorare som lämnar en sån kommentar.

Kamfer har en mer kritiskt inriktad postning som tar vid där Laakso och andra börjat. Blogge gör en intressant analys där han påpekar att de vänsterbloggar som kommer fram har en särdeles liberalistisk synvinkel på verkligheten:

De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.

Jag tror inte att det är någon tillfällighet att liberala krafter lyckas dominera bloggosfären, eftersom det är ett oreglerat vilda västern där det finns mark att bryta samt att det krävs en viss flexibilitet och förmåga att sticka ut för att synas. Liberalismens teser är när allt kommer omkring dessutom väldigt enkla och kraftfulla, och lockar därför alltjämt en stadig krets som vet att nätverka idéerna på ett bättre sätt än andra åskådningar.

och Karlberg spinner vidare på den tråden även om hans utgångspunkt är att socialism är fortsättning på liberalism – något som rent filosofiskt kan diskuteras. Tycker det är märkligt att vänstern inte lyckats bättre ändå – trots att jag håller med om Blogges analys när det gäller flexibilitet mm. För faktum är att fr a inom socialdemokratin har det funnits ett antal tidiga change agents i form av Jonas Morian, Laakso och Chadie (numera Kulturbloggen).

Uppdatering: Sanna Rayman tycker också att gnället börjat ta löjliga proportioner när det gäller Årets politiska blogg:

Ärligt talat. Det här är bloggosfären, ingen public service-institution. Det är ju för jäkla trist att när en kille kommer på att kanske vore det kul att kora årets politiska blogg, därefter tar initiativ till en tävling – ja då får han sedan ägna sina nyårshelger åt att försvara initiativet, som vore han ett ointagligt maktcentra och etablissemang. Om det nu är så himla problematiskt vem som startat och agerar värd för tävlingen så kan man ju starta en egen, alternativ variant. Det brukar ju vara ett populärt grepp inom vänstern, det där med alternativa alternativ till whatever etablissemang man identifierat som ideologiskt störande element.

och noterar också precis som många av oss andra att det blivit en positiv diskussion om s-bloggandet av det hela och gör enligt mig en klockren analys av varför sossebloggar specifikt, men i mitt tycke vänsterbloggar i gemen, tenderar att hellre gnälla än att lära av det som händer i sfären:

Det vill säga att andan inom s ofta är att man vill vara i underläge och alternativ – fast bara på vinnande plats. I verkligt underläge blir socialdemokraten obekväm och börjar söka förklaringar till varför man inte står som segrare.
Och de förklaringarna man landar i är sällan något så enkelt som ”Jag gjorde dåligt ifrån mig, får skärpa till mig lite till nästa gång.” I stället blir det det här fingerpekandet mot allsköns förfördelande strukturer, trots att det egentligen är enkla saker. Vill man vinna tävlingar måste man förtjäna sin seger. Det räcker inte att tycka att man förtjänar den.

Uppdatering: Emma Opassande har gjort en analys utifrån en annan vinkel än den politiska (eller genderfrågor är ju politiska minst sagt). Hon menar att det saknas rätt många kvinnor på listan över Årets Politiska Blogg. Och ja, det är en majoritet av män bakom de bloggarna som nominerats och toppskiktet bestod av flest män.

Jag tycker att det är lite samma problem – och i det här handlar det om att lära sig av modebloggarna som knappast sticker under stol med att starta både länktåg och jaga på sina läsare att rösta i tävlingar – som för vänsterbloggarna. Det handlar om att synas och att tillåta sig att synas tror jag. Självklart ska vi män se till att lyfta fram kvinnliga bloggare också: att faktiskt försöka att sätta på sig könsobjektiva glasögon är varje liberals ansvar – men det handlar också om att våga ta steget att säga ”jag skriver om politik”.

Och precis som att det är ett faktum att ”vänsterbloggen” Promemorian vann första omgången av Årets Politiska Blogg 2006 så vann en kvinna förra året: Isabella Lund. Så i slutänden är Emmas summering det som är lärdomen alla bör dra:

Summa sumarum; det fanns inte någon självklar blogg att lyfta fram i år, för vi jobbade tillsammans i bloggbävningen och ingen var egentligen mer värd priset än någon annan. Framför allt är inte någons delaktighet mindre värd för att de “glömdes bort” i nomineringar och röstningar. Vill vi se någorlunda jämn fördelning mellan olika grupper så måste vi se till att fixa det själva, se till att inte någon glöms bort, ett delikat dilemma bland ett gäng individualister.

När man kampanjar för en blogg kan man sätta agendan för vad man tycker är viktigt för att en blogg ska få priset, där och då. Hur man bloggar, innehållet i bloggen, specifika samhällshändelser, eller viktiga frågor som lätt hamnar i skymundan. Det är i vilket fall som helst en lärdom jag tänker ta med mig till nästa gång Björn drar igång Årets Politiska Blogg.

Och de senaste åren kan man, som många påpekat, säga att det snarare är politiska frågor än specifika bloggar som vunnit omröstningen.

Uppdatering: Även diskussionen om S-info rullar vidare och Brockman har pratat med webmastern. Tyvärr tycker jag svaren som ges från S-info och Brockmans jämförelse med att Knuff och Bloggportalen skulle vara av samma sorts sekterism som S-info är märkliga. Det senare är att jämföra två skilda saker liksom att i det första handlar inte kritiken vare sig om att S-info inte skulle vara använt eller vara rent tekniskt stängt utan att det mer handlar om en social inlåsning. Hartman har gjort en roande test över hur man (som sosse antar jag ;)) kanske blivit ”prettobloggare”. Själv tycker jag det ”testet” precis som en del sossars försvar (trots att de själva ofta ligger på andra bloggplattformar) för S-info faktiskt visar att kritiken är valid.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,