Politik 2.0 lanserad – och en personlig fundering

Människans psyke är underligt. Tänker på det när jag sitter och skriver offerter och upphandlingstext. Jag vet ju vad jag kan, jag vet att jag faktiskt tillhör de mer namnkunniga i mitt gebit. Ändå känns det osäkert, ändå är det lätt att känna ”men varför skulle någon välja mig?”. Att kämpa med sin självkänsla, sitt självförtroende och självbild är jag knappast ensam om och kanske är den kampen ibland det som skapar en sämre värld än något annat.

Uppdatering: Per skriver om ett år som frilans. Mycket bra och jag känner igen mig i mycket. Skrev om att vara egenföretagare för lite mer än en månad sen.

Det har varit en bra vecka men mycket intensiv. Igår lanserades Brit Stakstons bok Politik 2.0 där jag också varit en av författarna.

Brit och Göran
@goranhagglund som varit med och skrivit så självklart min kära kollega @britstakston som skrivit typ 75% av boken diskuterade sociala medier och politik.

Det kommer att bli mer av varan på bloggen: vi ser ju självklart till att inte stanna vid boken liksom.

Kul att träffa alla människor, en del igen, andra för första gången.

Kolla in bilderna av @johanlange eller i min Flickrstream. Jag har precis som Jocke och Emma lägga ut min text på Digitalpr.se under CC-licens.

Filmen av Jonathan aka Bromma-Herman, en ny bekantskap.

Landade i mitt trista rum på Hotell Loginn vid ett-tiden och somnade trots att det var ett av de sämsta hotellrum jag bott i någonsin. Mögellukt, ingen TV, dålig säng och allmänt superusel standard. Dock vacker utsikt.

Annars är det jobb som gäller. I kubik. Ibland funderar man på om det verkligen är värt det här jagandet: tågåkande och att egentligen aldrig lämna jobbet. Andra gånger så vet man att det är värt det. När jag inser hur oerhört roligt jag har det och att jag faktiskt får chansen att jobba med de bästa personerna och det som jag brinner för.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Bara så ni vet (status)

På tåget igen. Fredag kväll spenderas i sällskap med SJ. Inget nytt under solen. Ett par intensiva dagar i Stockholm. Utmanande, spännande och konstant på. Jag blir tystare och tystare på nätet – tiden till att cruncha och tänka är inte speciellt stor. Det handlar om att leverera. Konstant leverera. I längden inte bra men just nu är det just så. Det handlar ofta om det – som konsult är man inte bättre än sin senaste dragning, sin senaste preso, sin senaste leverans. Det är utmanande.

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

En vecka att minnas – eller att glömma

Det här varit en tung vecka. Från i fredags veckan innan har saker ställts på sin spets på många sätt. Beslut som behövde tas, som visserligen finanskrisen hjälpte till att ta men också andra saker som hände. Saker som gjorde livet osäkert igen och andra saker som gjorde mig maktlös.

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,