Fantastisk dag i Romme idag. Njutning att barnen är stora så när de är krassliga så kan de vara ensamma och jag och HS åka iväg och åka slalom.
- Posted using BlogPress from my iPhone
En tisdag har gått. Status på sjukfronten är att liket lever. Men det är inte mycket mer. Själv har jag fungerat som logistikcentral och kört barn till skidbacken och fixat medicin och hämtat barn och kört barn till kompisar för övernattning. Åkte själv ut en sväng i backen i eftermiddag. Vackert väder, mängder med ovana skidåkare och uppkörda backar. Men jag fick luft och syre och sol på näsan. Tog med mig stackars TP som inte kan åka skidor på grund av sin vurpa i januari och köpte pizza. Vi myste lite på kvällen innan hon pep iväg och pysslade med sitt. Vid elva hittade jag henne sovande ovanpå sängen inne i storebrors tomma rum.
När jag satte mig att jobba vid en dator – eftersom jag just i den här fasen av mitt plannerprojekt mest läser och ritar i en anteckningsbok – hade jag fått en inbjudan via Facebook till min systers prästvigning.
Äntligen är hon klar! Men självklart finns det en sorg att jag inte kommer vara hennes personliga assistent. Jag minns hur det tyngsta var att berätta för henne när jag väl bestämt mig för att avsäga mig ämbetet.
Alla minnen dök upp från min egen (och HS) vigning. Ekot av allt det brinnande engagemang, känslan av hur tro skulle kunna bära även i en frustrerat seg kyrka och att jag kanske kunde göra skillnad.
Insikten om att universum aldrig kommer vara så tomt som den 13e juni slog hårt. Men jag vet vad hon ska få som present. Något som var viktigt för mig.
Men ja – idag sörjer jag faktiskt allt som hänt och som gör att jag inte längre är präst. Jag vet att det inte går att förklara för andra, det är rätt så invecklat att förstå även för mig alla komplexa turer känslan tar.
Lite annat. Min gamle vän Per Madsen behövde hjälp för att försöka lokalisera sin fru och yngsta son efter jordbävningen i lördags. Jag gav honom en hand med att hitta rätt sätt i sociala medier och idag bad jag honom att gästblogga på DigitalPR. Läs den – den är i sin enkelhet ett av de starkaste bevisen på att sociala medier är extremt nyttigt och viktigt – bortom dagboksstatusar, kattbloggar och #mel2010-tweets.
Vi har begått premiär i Romme Alpin. Åtta backar öppna. Rätt lite men jävlar – att åka skidor är fasen det som gör livet värt att leva. Jag och sonen hänger ihop och åker i lag.
Bra före och trots juldag och inte direkt något lattjo väder så var det en hel del folk.
Det är en nästan magisk känsla i backarna. Rimfrosten är tjock på träden eftersom de kört snökanoner konstant under tiden det varit kallt.
Vi har skaffat säsongskort i år igen. Förra året snålades det men efter en liten enkel matematisk genomgång så visade det sig att ett säsongskort betalar sig på åtta heldagar…
Jotack. Den har varit överlevnadsbar. Jag tillhör ju de människor som verkligen har extra svårt för den här helgen. Det har jag haft sedan mina skilda föräldrar försökte “för min skull” träffas dagen innan och låtsas som om allt var normalt. Och sedan försökte min minst sagt galna mor skapa nån sorts perfekt jul genom att tacka ja till att fira jul hos andra familjer – vilket innebar att jag inte har några traditioner utan alltid fått lov att underordna mig andras. Så till slut har jag bara valt att tycka att julen är skit. Som präst var det självklart att man skulle tycka att det var en fantastisk helg – rent teologiskt tycker jag julen är rätt ointressant: Jesusbarnet föds. Och? Det är påsken som är intressant – där det enligt någon sorts logik faktiskt händer något.
Återkommer till det. Och till en bloggpost om mitt nollnolltal. För om 2009 var innehållsrikt så har mitt 00-tal varit det. När jag tittar tillbaka på det så får jag nästan svindel över allt som har hänt. Och att jag på något sätt gjort en 360-flip ett antal gånger. Det är onekligen fascinerande att inse att man inte ens känner sig själv många gånger.