Konsekvensen av upprördheten

Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig.

Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Polisen ?intresserad av iakttagelser om h?elsen utanf?yrishov - Aktuellt - www.polisen.se

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.

Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?

Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.

Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.

Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…

Ackers - ?ersberga IBF

Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.

Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.

Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.

Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

DNs idiotfråga

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?

Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.

 

Bloggar etiketter: , , ,

Mod, vilja och en unik vinnarskalle

Alltså. Jag skulle aldrig bli nominerad till något sportbloggpris. Men nu måste jag skriva om sport. Eller hjältar. Galningar. Vinnarskallar.

Jag vet inte vad man ska säga. Bilden känns klassisk. Anja Pärsson. Knappt ett dygn efter kraschen.

Det känns som om tredjeplats var den största segern. Bragd? Ja.

För det handlar inte om de fysiska skadorna enbart: för även där är hon ett unikt fenomen. Men skallen. Vinnarskallen. Hårdheten i de mentala musklerna. Att ge sig ut i samma backe. Vilken av oss andra skulle göra det? Bita ihop och köra störtlopp igen – dagen efter att hon lurade döden trots 60 meters luftfärd, med högsta peak på fem meter över marken i 120 km. Utan säkerhetsbälte. Utan krockkudde.

Den som är någorlunda insiktsfull i trauma, chock och psykologin hos människor som är med om saker som är extraordinära så är Anja fullkomligt fabulös. Att hon sedan säkert, trots allt, är besviken över ett brons gör hennes styrka bara ännu större. Pernilla Wiberg har rätt, jag tänkte på samma sak när jag såg i Twitterfeeden att Anja skulle åka: det här är vår nya Stenmark och mer därtill. Ledsen Kalla, ledsen Ferry – men Anja kommer att, om det finns någon sans i världen, plocka bragdmedaljen. Se där. Det får hon inte. På grund av reglerna. Snopet.

För det här bronset är en medalj som visar att det går att vinna över smärta, rädsla och faktiskt vinna genom att tro på sig själv.

Sen får man väl helt enkelt gratulera två läkemedelsföretag :) för den här pr-vinsten.

Bloggar etiketter: , , , ,

…medan ni sover… (en bra rubrik på en rätt meningslös bloggpost)

När jag läser Ulrikas bloggpostning så funderar jag än en gång vad i helvete jag ska göra med Deepedition. Känner igen mig i hur Ulrika skriver här. Fast jag börjar sällan sju. Snarare slutar jag närmare den tiden. För jag kan vara mindre och mindre av det jag kanske vill vara: det är så många hänsyn(er) som måste tas. Det var bra lättare att vara Deepedition förr i världen när ingen visste vad en blogg var. Typ.

Tänker på det när det också dyker upp stolpskott i kommentarsfälten och drar upp gamla postningar och försöker att förklara att jag som bloggare minsann inte ska vara stöddig mot äldre och att jag inte vet någonting. Fascinerande när äldre personer behandlar en fyrtioåring som om man var tonåring. Det riktigt skumma är att det nästan precis är ett år sedan som jag skrev det där. De tar tid på sig sossarna i Hedemora att hitta saker på nätet.

Hittar också en av de bästa tweetsen på länge medan jag städar min Dropbox och tänker på det jobb jag håller på med

och samtidigt ser jag hur min käre vän Lorden fallit ner i sportfanatismen – eller så är det så enkelt att han är en god reklamare och lever det brand som han jobbar med. Samtidigt som jag skriver en tweet till Studiomannen där jag förklarar att hans skrivarproblem beror på att hans skrivare är en avlägsen bror till Marvin så ser jag att Anjo fått en babelfisk i örat. Version 2.0. Ruggigt.

Ruggigt på alldeles riktigt (ovan saker är egentligen smileyläge på men ok: lite #nosmiley då): vad i helvete är det här? DVIJDVS åker in på Akademiska bara sådär?! Ibland är livet rätt orättvist. Så mycket kamp och nu en rätt vidrigt jobbig graviditet.

Själv funderar jag på om det nu är så att jag har Der Schwine – är det så att jag ska vacca mig ändå? Och varför i helvete kunde inte Dalarnas landsting skaka fram vaccin till riskgrupperna tidigare. Eller nähä, egenföretagare är inte någon riskgrupp…

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

Jag skriver aldrig om fotboll…

…och även om jag inte tillhör dem som menar att sport och politik är två skilda saker så intresserar jag mig sällan för just sport. Men jag tycker de senaste dagarnas debatt om AIK är roande. Thomas Bodström försvarar sitt AIK mot Ohlys åsikt om att AIK är ett överklasslag ända från början – samtidigt som Bodström menar att Djurgården är överklasslaget.

Rent faktiskt verkar båda två vara ute och cykla en hel del och det som man seriöst kan fundera över är om de väljer att vara lika släpphänta med sanningen och fakta när det gäller andra frågor inom deras politiska gärning.

Bodström är dock roligare än Ohly. Läs hans påpekande om att hans nattvandrande bland ungdomar i Stockholm innebar att det för första gången var ett beväpnat medborgargarde ute…

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Noterat

Hittar roliga tidningsgrodor hos Annie Johansson:

Dagbladet:
“Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv”

Nordvästra Skånes Tidningar:
“Mannen dog medan kvinnan avled”

Örebrokuriren:
“Gynekolog hittade knarkgömma”

Svenska Dagbladet:
“Färre gökar i södra Sverige”

Upsala Nya Tidning:
“Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse”

“Huset som brann ned till grunden blev totalförstört”

Ölandsbladet:
“Mindre poliser till Borgholm”

Östersundsposten:
“Krockade med älg på motorcykel”

Kan också notera att läsare av den här bloggen (eller de som orkar svara på en enkät) inte gillar julen: 97 stycken letar efter Valium medan 43 redan längtar efter nästa jul. Se så. Det är över nu.

US News ger oss tips om 50 saker som gör livet bättre nästa år. Jag tvivlar på att ”lära sig bridge” eller ”lära sig mer om Abraham Lincoln” gör någon mycket lyckligare.

Funderar du på att starta en blogg – eller kanske läsa den här för att inse vilka misstag du gjort? Problogger tipsar om Roadmap to become a blogger. Ptjaa… själv har jag svårt för konceptet ”skriva böcker om sociala medier”. Den är dock gratis den här.

Blondinbella är nummer 81 på Sveriges mäktigaste-lista. Själv blir jag, precis som Promemorian, mest fundersam över hur Aftonbladet plockat fram listan – vilka är incitamenten (jämför med Fokus lista från i höstas)? En del bloggare har blivit upprörda men glömmer uppenbarligen två saker: Aftonbladet har lagt Oscar Swartz på 67e plats vilket knappast är så fel. Sen är det ändå ett faktum: Blondinbella har lyckats att skapa sig en plattform där många lyssnar på henne. Det må vara fel eller rätt men ett faktum oavsett.

Onekligen en udda boktitel: ”Jag hade en gång en blogg”

Årets nya ord: bloggbävning; alltså har Blogge fått ett ord hos Språkrådet. Faktiskt rätt coolt att det inte är en kvällstidning som kreerar ett nytt ord utan en minst sagt icke-pk bloggare. Grattis Blogge.

HAX skriver genomtänkt och initierat om det uppblossande våldet mellan Israel och Palestina. Det är för jävligt det som händer men det finns, enligt min uppfattning, i detta en väldigt sned rapportering där det lätt glöms bort det som HAX faktiskt påpekar: Hamas har brutit vapenvilan konstant. DNs rapportering kan stå som exempel:

En rad kontor och institutioner i Gaza stad och Khan Yunes förstördes av israeliska attackrobotar. Samtidigt tätnade ringen av israeliska stridsvagnar, men Hamas ska inte räknas ut. Ett sjuttiotal pjäser nådde Israel på måndagen.

Det finns gränser för hur mycket man kan se det utifrån underdogperspektiv. Människorna som dör i Israel är ansiktslöst beskrivna medan de som dör i Palestina är målande beskrivna. Palestinierna har en utomordentlig pr-känsla i såna här delar – de  har fått lov att förfina den genom åren för att lyckas få ut sitt budskap. Det är knappast så att jag tillhör några Israelvänner men Hamas är en hårdför gruppering som valt en hårdför väg. Det som händer är inte att Israel vill kväsa Gaza.  Att Israel sedan begår brott mot varenda jävla konvention som finns ska självklart inte förglömmas. Problemet är att dramaturgin i Palestinafrågan inte längre går att göra svart och vit.

Josh gör en mycket bra postning om hur ”bevingade ord” helt enkelt kan komma från helt andra källor än de som sägs vara upphovsman till dem. Sen är han rolig också:

Charles Darwin tog för övrigt avstånd från socialdarwinismen. Undrar varför. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var det mest avancerade naturen kunde uppbringa. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var att anse som fit i något av ordens betydelser. Kanske insåg han att tjocka vita män inte var de som bäst anpassade sig efter världen, men väl de bästa på att anpassa världen efter sig själva.

Lotten har det inte lätt. Förhoppningsvis blir hennes 2009 bättre än 2008… Men man kan väl säga att skillnaden mellan oss ordinära bloggare och en Lotten är att även när det går åt helvete kan hon skriva en story om det.

På tal om roliga saker så har Kullin hittat en riktig blopper från SR och det blir ännu roligare när DNs radiokrönika blir mäkta upprörd. De råkar förklara att Harry Potter har dött, 78 år gammal. Pinter – Potter: hur svårt är inte de här brittiska namnen?

Så några uppmaningar: ge mig mer tips på bloggar att nominera till Stora Bloggpriset. Sport och modebloggar känns inte riktigt som min bag alltid. Teknikbloggarna jag läser tenderar att vara väldigt mycket… internetrelaterade. Men hallå: teknik är så mycket mer!

Sen är det roligt att se många länkar som man rotat fram hos andra. Det är det roliga med möjligheten att dela med sig av sina findings.

(För övrigt är jag orolig som fan.)

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,