Jag tycker det är galet trist att träna. Väntar på den där ”wow”-känslan som alla tjatar om. Att man ska bli kär i en viss muskel, eller bli hög av de kemiska substanserna. Va fan – jag tränar för att det sägs att det är bra att göra det. Jag tränar för att förhoppningsvis leva lite längre än annars.

Själv blir jag bara mer och mer less på att gå dit. Samma sak varje gång. Även om jag totalt struntar i det där programmet som min ohemult jobbigt pigga PT skapat. Orkar sällan med tjo och tjimmiga människor – särskilt om de försöker förklara att det är kul att träna.

Det kan ha med att jag än en gång gör något ensam. Jag sitter på tåg närmare 15 timmar per vecka. Ensam. Jobbar ofta ensam när jag är i produktionstagen. Så det är mest bara lite lätt isolerat även att träna.

Till på köpet har gymmet bytt namn. Svea Träningscenter var ok. Att det nu heter ”Må bättre” kan få vilken varumärkesstrateg som helst att gråta. Eller vilja begå harakiri med träningskortet. Särskilt om man har betalt ett dyrt för det kortet. Och inte kan dra av det.

Fördelen är i varje fall att jag börjat hitta ett antal listor för träningen. Running, Strength och Calm. Eller fördelen och fördelen – utmaningen är att hitta perfekt musik för de olika delarna. Running börjar bli riktigt riktigt bra. Elaborerar fram låtar som fungerar att springa till helt enkelt. Och att använda vid roddmaskinen. Strength bygger på att det åtminstone ska vara riktigt bra musik i öronen – så jag inte försöker att avsluta eländet genom att självkrossa mig bland några vikter. Calm handlar om att hitta riktigt ambient och suggestiva låtar eftersom stretchningen är en unik tid för mig: jag kan bara ligga där och stretcha – inget annat.

Hur gör ni för att stå ut?

Bloggar etiketter: döden, gym, Må Bättre, musik, roddmaskin, Spotify, springa, tristess

Bloggar etiketter: mobiltelefon, Spotify, täckning

Det innebär ju att jag inte alls hunnit med att blogga. Alls. I förrgår kväll satt jag dock och sammanställde två nya tweepblogginlägg under Nobelfestligheterna.

Igår var det en fantastiskt rolig dag med bland annat första träffen med Social Media Club Dalarna som du kan läsa mer om här. Ett par riktigt spännande möten och samtidigt mycket att tänka på.

I veckan kom vi också att komma ihåg Helene. Jag minns känslan av frost när vi fick veta. Och jag minns den andra Helene. Och jag tänker på Tea. Läser Victorias fantastiska text.

Livet är en balansgång mellan ljus och mörker, mellan avgrund och oas.

Så jag sätter ihop en Spotifylista som får berätta en historia. Vilket är upp till var och en – jag vet vad jag berättat.

Glöm inte att rösta här också så jag vet mer hur läget är med er som läser.

Bloggar etiketter: Helene, minnen, Social Media Club Dalarna, Spotify, Tea

• Som sagts tidigare: exemplarförsäljningen är död. I dagens värld så sker en snabb utbyggnad av mobilt bredband liksom av WiFi vilket gör att fler och fler hellre har strömmande musik. Spotifys framgångar är ett så solklart exempel på det.
• Genom den digitala utvecklingen är även musikvärlden global. Att skapa murar där vissa låtar inte får spelas i vissa länder är minst sagt idiotiskt – för att inte säga rent plattnackigt.
• Man väljer idag att göra mer inskränkta dealar för att få använda musiken – samtidigt som Creative Commons, Myspace och andra tjänster och inriktningar visar att det finns nya sätt att dela med sig.

Samma sak har hänt på YouTube, det händer på andra sajter som försökt förnya musiklyssningen för sina användare. Musiker och musikbransch är lite som en del reklamare: de vill egentligen inte att någon ska ta del av deras arbete om man inte har total kontroll över produkten. Det är idiotiskt. Och faktum att Monthy Python m fl bevisat att Chris Andersons Free-tänk faktiskt stämmer i vissa delar verkar gå dem förbi (läs bloggstafetten som pågår inför onsdagens begivenhet).

Känns som om den här ironin ändå verkar vara skivbranschens inställning till Spotify och liknande tjänster.

Bloggar etiketter: bloggstafetten, Chris Anderson, Creative commons, global, Monthy Python, musik, MySpace, skivbranschen, Spotify, YouTube

Produced by Brian Eno, Danny Lanois and Steve Lillywhite

Det känns som om det hela blir en totalplatta.

Läs mer om min kärlek till U2.

Uppdatering: Sur är Aftonbladet. Jahaja.

Uppdatering: Spotify har skapat en specialdeal med Universal och U2. Cool. Lyssna på singeln redan nu.

Bloggar etiketter: Brian Eno, Daniel Lanois, Spotify, Steve Lillywhite, U2

Självklart skapades det en grupp och för att citera Claes:

Än en gång drar vi fram som en gräshoppesvärm, letandes nya gröna fält med web2-gröda att tugga i oss.

Det är ju lite så. Någon hittar en ny tjänst och tipsar om den (faktiskt har de virala looparna och invitational only nästan stoppat – gissningsvis börjar det nu bli intressant för tjänsterna att hitta användare för att kunna finansiera sig i lågkonjunkturen) och ”bubblan” drar dit.

Visst är det så att allt inte finns på Spotify. Men genom vår bubbla så får man hjälp. Så nu lyssnar jag på Abcess Exil – efter alla dessa år. Underbart är det. Ler åt alla textrader som inspirerat mig som ung poesiskrivande svartrockare. Det är inte så underligt att jag älskade deras texter och älskar Majakovskij.

Spotify ja. Snacka om att lyckas hitta en perfekt position där erbjudandet är brett nog för att gillas även av personer med mer udda musiksmak – och samtidigt slippa ta diskussionen med artister runt IPred. När tjänsten nu utvecklas vidare skapas fler och fler incitament för min del att sällan plocka upp vare sig Itunes eller mitt musikbibliotek. Med fler sociala kopplingar så finns det få saker som inte gör att man redan idag kan säga att: det här är morgondagen.

En annan diskussion som påbörjades här är varför det kan se ut som det är mycket (rock)band som kommer från städer som är ”industristäder”. Diskussionen tog sin början i Sundsvall men jag har funderat på det mycket då jag dels vuxit upp i Köping där Stadtskultstudion (och senare Smedjan) och punkscenen var stark och sen här i Borlänge vars rockscen knappast kan sägas vara okänd. Vad är det som gör det? Jag har några teorier:

• Det finns ett underdogperspektiv hos flera generationer. Föräldragenerationen skäms lite för att barnen inte fått det som de tror att andra (läs akademikers barn) fått. Så ”arbetarbarnen” som väljer att satsa på musiken får stöd. Och hos de kidsen finns också samma sak: men där handlar det mycket om själva andan i en industristad. Det mötte jag bland de band jag jobbade med när jag var ungdomspräst (Sugarplum Fairy bland annat) och att punken slog så hårt i Köping berodde på det. Den lilla industristadens introversion och känslan av frustration som ung. Du har att välja på att spela fotboll eller spela rock.
• Jag tror också att industristäder på något sätt har en högre andel av lokaler. Det är väldigt ovetenskapligt men det känns så. Och att det finns en större önskan – utifrån ett kommunalt underdogperspektiv – att ge möjligheten till att låna lokaler, att sätta upp konserter. Sen finns det mycket mindre urval av stora konserter mm så man gör det själv istället.

Ett sidospår är att förutom några undantag så har framgångsrika band från Borlänge börjat på S. Jag och Stommen från … Stonecake försökte för några år sen finna ut varför men gick bet.

Vad tror ni? Pena – du som både lirat i band här i Borlänge och jobbat med kids under alla år: vad gör det hela?

Uppdatering: så ramlade jag över det här… Och det här! Det var under Gammelgårdsrocken Steg 2 som jag för första gången mötte Pena som brukar kommentera här på bloggen. Han var stor och en av musikerna (Blue Crow Men) – och lärde mig hur jag skulle undvika att kaffet blev beskt (jag stod i caféet). Det var då som Sator spelade så högt så att folk dog eller nåt. Ingen har hittills trott mig men skönt att Peter Gustafsson kan verifiera:

Polisen bröt strömmen
Avslutade gjorde Köpingsvännerna i Sator som nu hade slagit igenom på allvar med Lpn Slammer och singeln Oh Mama. Sånt tryck har det inte varit på Gammelgården varken före eller efter. Nu fanns det de som tyckte att ”trycke e för mycke”. Enligt Polisen som bröt strömmen hade Sator haft så hög ljudnivå att EKGn på närliggande lasarett stannat!

Och sen ART. Ja kära nån… Kolla in filmen med Ebbot Lundberg och Union Carbide Productions… Och en bild på ”Fjutten”! Ojojojoj…

Bloggar etiketter: Blue Crow Men, Borlänge, Gammelgårdsrocken, industristad, IPRed, Itunes, Köping, Last.fm, Majakovskij, musik, Pena, rock, Sator, scrobbling, Spotify, Stadskultstudion, Stommen, Stonecake, Sugarplum Fairy, Sundsvall, tjänst, Union Carbide Productions

Mymlan gör några avancerade svåra frågor när hon delar ut sina Spotify-invites (hon får fler än jag).

Jag orkar inte med sånt. Jag ska skriva en massa text nu inatt. Tråkig verksamhetsberättelse och roligare copytext.

Så – bästa förklaring på högst 100 tecken varför du ska få en av mina invites. Skriv i kommentarerna. Jag är enväldig och enfaldig domare. Inviten kommer att skickas till den mail du skriver i ”mail”-fältet.

Uppdatering: Två helt olika. Och eftersom jag valde att göra det här så blev det verkligen utifrån vad jag tyckte. De två som fick är Hemliga Morsan och Gretchen. Den första för att hon valde en konkret förklaring och den senare för att det var en sån reverserad förklaring. Rätt eller fel? Ni får stregla mig i kommentarerna. Nu förväntar jag mig också länkar till bra spellistor och att ni delar ut de två invites ni får i er tur.

Nu ska här skrivas copywriting.

Bloggar etiketter: copywriting, invites, kommentarer, mail, Mymlan, Spotify, tecken, text

Chatten då? Well, det är rätt många som skrivit om det. Teflonminne, Rosetta Sten, MMK, HAX, Basic Personligt och mängder med andra. Swartz är klockren och onekligen kan man fundera över Guillou, som har en väl känd animositet mot nätet generellt, är en person som ska förklara felaktigheter som sker på nätet. Det är lite som om en marsmänniska kommer och försöker få ordning på svenskars moraluppfattning.

Däremot chattade också Universals VD på TV4 samma dag och onekligen har Antipiraterna skaffat sig rejält med medieträningshjälp. Kolla bara det här:

Mr DLL: Är det rimligt att man med IPRED lagen skapar en privatpolis i Sverige? Är det ok om andra grupper i samhället också skaffar sig privatpoliser?
Per Sundin: Det handlar inte om en privat polis utan om rätten att få betalt för utfört arbete. Det är också domstolar som bestämmer om det finns grund för att lämna ut ipadressens ägare.

Han är ute och snurrar när han recenserar Spotify:

x1v: Hur ser ni på nya tjänsten Spotify? Man har hört bland annat Metallica rata tjänsten, när till exempel många andra stora hyllar tjänsten.
Per Sundin: Jag tycker att Spotify är en fantastisk tjänst! Tänk också på att det är en Svensk innovation som kommer att skapa massor av arbete och intäkter i Sverige. Men då måste vi också ha en fungerande upphovsrättslag! Mvh Per

Nej faktiskt inte. Det har faktiskt inte någonting med varandra att göra. Streaming är inte fildelning. Det är två skilda saker – och även två skilda lagrum: Spotify licensieras att sända musik medan laglig fildelning handlar om att köpa verket. Eller snarare: Spotify visar att den upphovsrättslag som Per vill fortsätta att värna inte kommer att fungera: streaming förändrar än mer underbyggnaden för att förhålla sig till en olaglig fildelning och visar snarare att skivbranschen är fullkomligt från- och omsprungen av den tekniska utvecklingen.

Sundin undviker märkligt nog att påpeka faktumet att YouTube är fyllt av olagligt uppladdat material. Det han, gissningsvis starkt påverkad av god medieträning, är att han dissar sin egen bransch att man inte tidigare förstått att använda digitala tekniken respektive förklarar att DRM är historia (på det skulle jag velat fråga om hur de tänkt göra med de cd-skivor som man köpt som inte går att spela på grund av DRM-skydden). Intressant är en av de sista delarna:

Carl: Om man laddar ner film/musik men inte får hem hela utan endast 99% kommer man kunna bli dömd iaf i och med den nya lagen?
Per Sundin: Kan inte svara på detta, helst skall du inte begå brott. Mvh Per

Grejen är att det här är en viktig fråga. Dels är juryn fortfarande ute när det gäller om det är olagligt att ladda ned. Men i det här fallet så är själva filen korrupt och frågan är då om det faktiskt är en olaglig fil: upphovsrätten handlar om verket – dvs. att lyssna på låten, att se filmen osv. Om man inte kan använda filen så finns inte verket dvs. ”arbetet och kreativiteten hos artisten eller skådespelaren”. Så Per Sundins slutkläm är helt enkelt felaktig. Falsk. Och i slutänden att vilseföra allmänheten.

Scaber Nestor plockar ut godbitarna ur chatten och Opponent påpekar i sin sammanställning att ett av de intressantaste argumenten – som faktiskt är lögn – är att man väljer att förbigå skillnaden i det juridiska ”stöld” och det vardagliga stöld. Och ett av citaten är så solklart hur sjuk IPred-lagen faktiskt är:

Sambo: Min sambo står på vårt Internet. Blir det hon som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning?
Per Sundin: Ja det blir hon. mvh Per

Trevligt. Det var ju tal om att bilägaren skulle bli straffad av fortkörningsböter i stället för förararen, om bilen fastnar i en fartkamera. Men den debatten lades ned eftersom det i mångt och mycket var oetiskt att döma en oskyldig person utifrån vem som för tillfället fogade över personens bil.

De senaste mailen som uppenbarligen gått ut till de artister och andra från lobbyisterna för IPred är att det inte ska vara några enskilda personer som man jagar utan ”digitala hälare”. Problemet är ju att det är just de enskilda amatörerna som man kommer att få tag på – något som Flygt inte verkar fatta eller helt enkelt ljuger oss fulla av. Problemet är att det åter verkar vara TPB som man vill åt – trots att de bara skapat en samlingsplats för torrentlänkar: rent principiellt kan Flygt och hans vänner börja anklaga Vint Cerf för olaglig fildelning också. Tyvärr verkar brevet inte gått fram till Nordling, filmproducenten. För minsann: om inte regeringen ser till att bryta hårt mot personlig integritet hos medborgarna så kommer inga svenska filmer att produceras.

Motståndare till Ipred-lagen menar bland annat att den ger större befogenheter till privata företag än till polisen. Dessutom menar vissa att det är fel att kalla den olagliga fildelningen för ”stöld” och att upphovsrättsinnehavarna trots fildelningen tjänar pengar. Men detta är argument som John Nordling inte har mycket till övers för.
– Det är dåliga argument från folk som vill fortsätta att stjäla. Piratkopieringen handlar om stöld och är i grunden fel. Det är inte tillåtet att piratkopiera kläder heller, även om originalplagget inte försvinner. Men där är det helt uppenbart att det inte är tillåtet och det tar man på största allvar.

Det är rätt skrämmande att personer inom kultursfären i allmänhet är a) okunniga b) ignoranta c) rätt korkade. Kultur som bärare av ett samhälle? Well…

Onekligen har Blogge rätt när han påpekar att ”det ilskna fåtalet” verkligen visar sig vara de som omfamnar IPred-lagen (om ni annars kanske duckar för Blogges långa inlägg – läs det här åtminstone).

Jag menar visar att man kan inte undvika att räkna med det allmänna rättsmedvetandet och skapa lagar som inte går fullständigt motvalls mot det. Ett samhälle kan kanske inte byggas enbart på utilitarism men knappast heller undvika att ta konsekvensen av den. Och precis som andra menar jag att äganderätten för immateriala verk inte är så enkel. Bloggen Bent har problematiserat hela diskussionen men fastnar ändå på gärdesgården i frågan om äganderätt. Bent förenklar just den delen och duckar för ett antal andra konsekvenser som en sån syn på äganderätt skapar i en värld där den tekniska utvecklingen förändrat spelplanen.

Det man kan konstatera är att vi har en ganska markant generationsskillnad – och då inte bara åldersmässigt utan utifrån analoga och digitala värderingar: där det gamla gardet räds att behöva tänka i nya banor, i nya affärsmetoder och inse att de behöver förändra både sitt synsätt och sitt arbetssätt. Den nya kulturbärargenerationen är generellt mer insiktsfull om att den digitala utvecklingen ger möjligheter. Det blir så oerhört klart när man tittar på vilka som är framträdande i de olika lägren. Problemet tror jag många gånger också är att de artister som mest påpekar att de måste ha mat på bordet är de som dels tjänar mest och egentligen klarar sig men fr a att de har svårt att sluta tänka i sålda exemplar. Tittar man på musikerna inom IPred-kramarna så är det personer som fortfarande minns hur viktigt det var med guldskivor för försäljning. Ett fenomen som idag mer eller mindre är försvunnet. Helt enkelt är det kanske omöjligt för dessa att tänka i andra banor – att inse att inkomster för deras verk kommer att komma från andra kanaler: om de väljer att byta fot.

Det gör ont när ens världsbild visar sig vara falsk eller ålderstigen. Vissa program behöver startas om efter uppgradering: verkar som om kultureliten är ett sånt.

1. intressant – igår stod det ”en källa”. När kommentatorer påpekar att det hela kommer från Jaiku så blir det ”vittnesuppgifter” och en länk!

Bloggar etiketter: chat, fildelning, film, IPRed, Jan Guillou, korrupt, kultur, lobby, medieträning, Per Sundin, Resumé, Spotify, stöld, streaming, Torbjörn Flygt, TPB, Universal, UNT, utilitarism, Vint Cerf

Jonas Almquist, Lädernunnans gamle frontare och en man som tidigt tidigt insåg nätets storhet och la ut sina projekt på olika pre-Myspace-sajter väljer att skriva en lång initierad artikel i Aftonbladet där han helt enkelt piskar på de 37 artisterna, IFPI, skivbolagen och Alliansregeringen. Med logik och stenhårda smällar:

Om man inte heter Benny Andersson eller Per Gessle, kommer musikinkomsterna från något annat ställe än radio, tv, affärer, frisersalonger osv. I 99% av fallen kommer pengarna från de gig vi gör. Bästa sättet att få gig är att folk uppmärksammar dig och vill se dig uppträda.
Jag törs påstå att majoriteten av alla svenska band som idag turnerar i Europa och USA, gör det inte för att skivorna säljer utan för att fildelning, olaglig nedladdning och Internet-communities som MySpace och Soundclick fungerar som gigantiska marknadsföringsmotorer. Måhända förlorar vi ören i STIM-pengar, men vi vinner kronor på turnéinkomster.

Det är en utveckling som är väl bevisad och som egentligen inte behöver diskuteras så mycket: turnéerna går som smör. Nån som sett en avmattning? Nej. Och det är enligt den teori som Radiohead redan bevisat: att artister kan tjäna mer pengar även på sina låtar om man låter efterfrågan bestämma priset.

Det faktum att IPRED till och med kan vara fientligt mot artisternas inkomster påpekar han med krasst:

Däremot kan jag tänka mig att royaltyinkomsterna minskar för artisterna med Ipred, när skivbolagen ser till att finansiera sin fildelarjakt genom artisternas skivinkomster. Helt säkert kommer skivbolagen att i sina kontrakt baka in klausuler om att artisten ger skivbolaget rätt att jaga fildelare. I den stund man skriver på denna klausul ger man också skivbolaget rätt att lägga till fildelarjagarkostnaden till de kostnader som ska re-coupas innan någon form av royalty betalas ut till artisten.

Sug på den, Sauk!

Avslutar med en klassisk konsertvideo med Leather Nun. Observera att Freddie Wadling spelar bas:

För dem med Spotify: Nunnans samlingsskiva håller än.

Tidigare om IPRED: Artister mot en ny digital värld, En skev artistelit…, IPRED indikerar värdeglidning, Liberati både Bard och dåligt.

Uppdatering: Jonas Almquist chattade på Aftonbladet och avslutade med:

Tack för alla frågor. IPRED är en intressant fråga som handlar om skivbolagens rätt att jaga fildelare, inte upphovsrätt. Kom ihåg det.

Bloggar etiketter: artister, inkomst, IPRed, Jonas Almquist, konserter, Lädernunnan, lagstiftning, Leather Nun, Spotify, upphovsrätt

Det som också är kul med Spotify är den sociala dimensionen med öppna spellistor. Någon skapar en spellista på något tema, och sedan fyller andra på.

Själv håller jag på med en lista för svensk punk, en för klassiska new wave och en som ska fyllas med typiska låtar för ett reklambyråkontor :)

Uppdatering: Spotify har fått venture capital motsvarande 850 miljoner. Och har släppt sina dealar (99 kr/månad för fri lyssning). Och i samband med det så har en massa låtar tagits bort: dvs – det som var fantastiskt med Spotify försvann i och med att det gick utanför den mer stängda betatestningen…

1. Anekdot: Ami som sjöng i bandet och som jag kände på den tiden i Köping mötte jag i korsningen Sveavägen-Kungsgatan förra veckan. Vi insåg att det var typ 20-25 år sen sist…

Bloggar etiketter: musik, sociala dimensionen, Spotify