Man är rätt ensam som egenföretagare när det strular till sig. Man frågar vissa vänner men en del svarar inte, eller så blir svaret det att man måste tänka i helt nya banor.

Samtidigt – i det här fallet – kan det finnas fascinerande öppningar till något riktigt… stort…

Ganska mycket negativ stress och frustration vilket är rätt så farligt om det inte löses upp fort. Besluten kommer landa i en massa rent praktiska saker vilket jag inte heller har tid med.

Jag känner mig rätt värdelös just nu. Tycker inte jag gör något bra jobb, tycker inte jag gör några bra postningar, kass pappa, usel vän osv.

You know the feeling.

Det mesta handlar mer om att man hamnar i negativa tankemönster.

Det som är annorlunda är att jag inte längre faller ner i något mörkt hål. Av någon anledning så har jag slutligen verkat kunna komma ur det handikapp som jag gått med större delen av mitt liv. Självförakt har förut ofta lett till hopplöshet och att fajtas med känslan av att bara lägga ner.

En ny känsla. Ett nytt förhållningssätt och faktiskt inte bara positivt (eller det är det ju men om man haft ett sätt att hantera saker så blir det lite… tomt när det inte längre finns).

Sen kan man läsa såna här saker, som den beskrivning @mariahagglof gör av mig och bli glad. Oavsett vilken ”sanningshalt” det ligger i det skrivna så gör det mig glad en sån här dag – och fascinerad över att det just idag är något jag hittar igen genom en tweet:

Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om.

Tack kära Maria. Det där är #nätkärlek som slår allt näthat med hästlängder.

Bloggar etiketter: dålig dag, frustration, jobb, nätkärlek, stress, strul

Så det är ingen fara med mig. Nu ska jag åka på Harry Potter med sonen.

Bloggar etiketter: depression, frisk, frustration, jobbar, stress

Skugges temperament är oförändrat. Hon skriver fortfarande kompromisslöst, känslosamt och utan att be om ursäkt. Reaktion snarare än eftertanke är fortfarande hennes signum. Det kan man gilla eller ogilla, men det torde ha framgått genom åren.

Det som har förändrats är Skugges tillvaro och liv. Hon är inte 16 och hon har tre barn, till exempel. Då är det väl en jäkla tur att hon inte beter sig som en 16-åring längre, eller?

Vem som helst borde kunna se det positiva i att man faktiskt inte måste vara exakt samma människa från tonåren och framåt.

För egentligen. Är det Skugges uppgift, som offentligt känd figur som många har identifierat sig med, att även sedan hon fått tre barn förbli en självdestruktiv, självupptagen och sotögd tonåring som skriver om att hon är rädd för smör?

Bloggar etiketter: åsikter, Ebba von Sydow, Linda Skugge, Sanna Rayman, sociala medier, stress, tonåring

Bloggar etiketter: ego, frustration, jobb, omvälvande, sjuk, stress

Det är bara att inse att de här två är vad julen ändå handlar om. De var förväntansfulla och glada och efter att deras berg av julklappar blivit utdelade så spenderade de kvällen med att använda dem. Fler bilder finns här.

Det jag fick inse var att sonen på fritids blivit en jävel på Guitar Hero. Så nu får väl jag göra som min vän Pany: spendera kvällarna med att öva…

Juldagen lika soft. Vi tog en promenad på ön. Gnistrande vinterväder med en lätt matta av pudersnö. Det byggs som fan på ön fortfarande och det är ändå lite faschinerande att se. Vackert är det härute också.

Hinner för en gång skull att läsa en massa – vilket syns här. Plus att jag fick boken ”Gomorra” av svärmor – och den är intressant ur många aspekter. Tänker nog slänga ihop ett blogginlägg om mina tankar runt detta i skenet av nätverksekonomier, sociala medier mm. Antagligen inte riktigt som författaren tänkt när han skrev boken men i mitt huvud så finns det en hel del att lära av strukturerna hos den undre världen när det gäller företagande i en ny verklighet.
Det som är skönt att växla ner lite ett tag är att plötsligt börjar faktiskt hjärnan att fungera. Det dyker upp nya tankar, en helt annan kvalitet på idéerna som föds än under arbetsterminen där det ibland är så stressigt att hjärnan stänger av sig och går på autopilot. Det är skönt att inse att det helt enkelt inte handlar om att jag blivit totalt bäng utan att stressen helt enkelt gör så med en. Jag har en massa spännande tänk som förhoppningsvis ska ner i bloggform; här eller på andra ställen.

Framöver då? Jag ska vila lite mer. Sen ska det skrivas årskrönika för Same Same But Different och jag kommer att starta upp bloggen Niclasstrandh.com som min blogg om sociala medier och marknadsföring med mera. Sedan ska jag skriva några viktiga dokument och diskussioner som gör att jag tror på framtiden igen. Som antagligen kan vara en del av att jag faktiskt är väldigt spänd och förväntansfull inför 2009. Helt klart är det spännande att leva igen.

Bloggar etiketter: 2009, årskrönika, barn, Gomorra, GuitarHero, jul, julafton, juldag, paket, Same Same But Different, stress, strukturer, Tidö-Lindö, Västerås, vinter, Wien

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.

Bloggar etiketter: Apocalypse Now, beslut, beteendevetare, egocentrisk, finanskrisen, frustration, Full Metal Jacket, ipod touch, Jarhead, kretslopp, människan, Marx, Plutonen, självkänsla, stress, vecka

Niclas digitala livsflöde når mig varje dag; han crunchar mejl, gör presentationer, mår illa, är fotbollspappa, jagar hantverkare och livesänder webb-tv på väg till kontoret. Mitt ämne, eller fråga, till Niclas blir
”Stressar den digitala, uppkopplade livsstilen, upp dig?”

Nej.

Kanske ska utveckla det lite? :)

Först: uttrycket lifestream (eller kanske livestream – beror lite på om man definierar det utifrån innehåll eller realtiden) handlar helt enkelt om att jag i den digitala verkligheten har ett antal kanaler som jag använder, som idag samlas ihop i en (eller ett par) ”lifestreams” där du följer en person: via mikrobloggposter, geotaggar, bloggar, social bookmarking mm.

Så. Nej, det stressar mig inte. För det handlar i slutänden om två saker:

• Självvalt och frivilligt.
• Ger input och output-möjligheter på ett enkelt sätt.

Input: Jag använder Jaiku² för att hålla kontakt med de personer som blivit viktiga i ”Bubblan”. Jag använder Twitter för att hålla kontakt med andra personer i nätverket – fr a internationella. Friendfeed är ett ständigt flöde av information³, nya infallsvinklar, kunskap och länkar från såväl vänner som personer på ”A-list” inom sociala medier. Google Reader⁴ samlar ihop det jag vill och behöver läsa, i vilken jag kan strukturera saker som jag behöver för research i jobbet genom att stjärnmärka upp saker, saker jag vill blogga om genom att tagga och saker jag vill dela med mig av (mitt Sharedflöde hittar du här) – gärna med en liten notering av mig själv: ett sorts minibloggande. Om jag vill köra lite mer fri läsning använder jag en Firefox add-on Feedly.

Jag sparar länkar på mitt deliciouskonto, använder Instapaper för att spara längre saker som jag vill läsa senare, jag använder min Tumblr som en anteckningsbok precis som att jag använder Evernote för saker som jag inte delar med mig av (jobb och såna saker), sparar inspiration i FFFFOUND, mappar mig med hjälp av Brightkite. Jag kollar av Facebook då och då, använder LinkedIn för att ha en uppdaterad CV. Jag använder Researchdeploy som en samlingsplats för mitt digitala fotavtryck.

Output är en del av de ovan nämnda men också mina bloggar – Deepedition är min personliga plats, Researcher har blivit mer än en blogg och tillsammans med Mymlan driver jag Same Same But Different.

Varför? För att jag tror jag har något att säga. Det är samma sak när jag kör Bambuser – jag pratar för den som vill lyssna. Det är väl vad hela lifestreamen går ut på. Den som vill är inbjuden att lyssna. Jag behöver uttrycka mig. Varför ska jag skriva saker som ingen kan läsa – när det finns en teknik som erbjuder mig att dela med andra?

Hur lång tid tar det då? Ptjaa, eftersom jag jobbar med dator, har en mobiltelefon som är enkel att använda som kommunikationsgadget och använder min Ipod Touch minst lika mycket som en läsplatta som en musikmaskin. Självklart känner man ofta att man inte hinner läsa allt man vill läsa, blogga allt man vill blogga men det tror jag inte har så mycket med att man har en fet lifestream att göra utan det känner nog alla som har sin utkomst i att vara uppdaterad. Samtidigt som det här använder jag mer och mer tjänster som ligger på Google Apps (Researchdeploy är en domän som jag knutit upp till Google Apps), jag skriver mina saker mer och mer på Google Documents och skickar filer via Dropbox eller Dropsend. Helt enkelt ett digitalt liv och arbetsliv som mer och mer bygger på ”Molnet”.

Sen är det ett enkelt sätt att ha sociala kontakter för mig som bor en bit från Stockholm, Göteborg och Malmö, där de flesta rör sig av den grupp som en del kallar för ”Bubblan” – dvs personer som jobbar med och är passionerat intresserade av sociala medier.

Så i slutänden är det ett nej: det stressar mig inte mer än andra saker stressar mig. Jag använder det som mina verktyg, som digitala samlingspunkter, som anteckningsböcker, som ett komplement till traditionella samtal via telefon, mail och öga-mot-öga. Svårare än så är det nog inte. Känner jag att jag inte har något att komma med så får jag helt enkelt stänga av.

Jag slänger vidare stafettpinnen till Björn Wadström och frågan: Skriv en postning om ett ämne som du inte har någon initial kunskap om.

1. en gammal kompis från Bold-tiden till på köpet
2. använder Juhu som en desktopapplikation tillsammans med Growl och Jaikus egen S60-applikation till min N95a
3. använder Feedalizr och Alert Thingy tillsammans med Growl respektive FFToGo som mobilwebversion
4. Reader har ett briljant mobilgränssnitt för att inte tala om deras specialgränssnitt för Iphone

Bloggar etiketter: Alert Thingy, Bambuser, bloggstafetten, Brightkite, dator, deepedition, delicious, Dropbox, Dropsend, Facebook, Feedalizr, Feedly, FFFFound, FFToGo, FriendFeed, Google Apps, Google Docs, Google Reader, Göteborg, Growl, Instapaper, ipod touch, lifestream, lifestreaming, LinkedIn, Malmö, molnet, Mymlan, N95, Researchdeploy, Researcher, S60, Same Same But Different, Snowracer, sociala kontakter, Stockholm, stress, uppkopplad