Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist.

Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter:

Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt

Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år.  Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt.

Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla.

Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte.

Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter?

Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det:

I den första:

Utskottsdebatter
TB 0
Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4

I den andra:

Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss.

Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp.

Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism.

För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete.

Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter.

Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv.

Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den…

Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är:

Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.

Bloggar etiketter: arbete, demorkati, förändra, FRA-lagen, kompetens, kunskap, närvaro, partipolitik, politik, politiker, riksdagen, riksdagsledamöter, Thomas Bodström

Rent faktiskt verkar båda två vara ute och cykla en hel del och det som man seriöst kan fundera över är om de väljer att vara lika släpphänta med sanningen och fakta när det gäller andra frågor inom deras politiska gärning.

Bodström är dock roligare än Ohly. Läs hans påpekande om att hans nattvandrande bland ungdomar i Stockholm innebar att det för första gången var ett beväpnat medborgargarde ute…

Bloggar etiketter: AIK, Djurgården, fakta, fotboll, Lars Ohly, överklass, sanning, sport, Thomas Bodström

Trodde det inte längre var ett problem – tänk så fel jag hade:

Note to self: – ha aldrig två instanser av bloggens kontrollpanel öppet. Aldrig.

Räddade dock texten från gamla Noterat från idag:

Det är fasta och Mikael berättar om Fattigbloggen på Aftonbladet. Upplägget är att journalisten Jessica Ritzén ska under en månad leva på existensminimum – dvs. riksnormen för socialbidrag. Oavsett vad man gör för olika politiska ställningstaganden så är det en viktig journalistisk produkt – för den berättar en historia som både är dokumentär och mitt i och samtidigt utifrån-sedd: berättar om en värld som är både ny för journalisten själv och för oss andra. Det här är ett exempel på framtidens möjlighet för journalistik och för media.

Uppdatering: Martin Aagard påpekar att Fattigbloggen är intressant journalistik och det är det. Jag håller med om att Croneman är en fåntratt i det här fallet. Å andra sidan är väl det inte något nytt? För visst är det så här generellt med bloggandet:

Det är uppenbart att någon sorts frontlinje i den nya journalistiken går exakt här.

Ritzéns blogg är en journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar.

Här finns ett samtal om klassamhällets kronor och ören som aldrig tidigare förts i svenska medier. Ett samtal som två etablerade mediearbetare tydligen vägrar delta i.

[...]

Men Cronemans vämjelse verkar mer handla om att han inte fått berättelserna filtrerade av någon kollega på Dagens Nyheter.

En annan ny blogg är Thomas Bodströms. Och han har onekligen humor: Bodströmsamhället. Bland annat tänker han granska granskarna. En solklar blogg att ha i rss-flödet!

Uppdatering: Bodström förklarar varför han börjar att blogga hos Newsmill.

Ashton E. Kutcher som är gift med Demi Moore har lagt ut en smygtagen bild på sin frus rumpa på Twitpic. Det blir självklart en massa buzz runt det. Demi Moore själv är ändå rätt soft över det hela. Själv tycker jag att det visar på en skön inställning till varandra och är det något som alla relationsexperter pratar om så är det att våga busa med varandra. Iofs skulle HS döda mig om jag la ut en sån där bild men jag tror att Mrs Kutcher är lite mer van att visa rumpan offentligt. Det som man kan diskutera är ju just den nästintill automatiserade möjligheten att vara rejält personlig och till och med privat via mikrobloggar och statusmeddelanden. Vilket också är ett stort ansvar för varje individ som väljer att publicera tweets om sig själv men fr a om andra (jmf Helin-gate). Vissa väljer till slut att stänga igen och bli private. Twitter handlar om relationer – och att vara personliga. Men var går gränsen? I fallet Moore/Kutcher så är båda lika notoriska Twitteranvändare men ändå? Eller vad tycker ni? Är det elakt eller lite smågulligt? Var går gränsen och var vill vi att gränsen ska gå?

Liza Marklund går samma stig som sina andra bedagade författarkollegor och tycker att Internet ska censureras. Isobel påpekar att det hela börjar bli lite surrealistiskt. Fr a tycker jag det är riktigt fult av Marklund att än en gång låta någon annan (den här gången en kompis som är musiker) säga de där fula sakerna om att det är bra att kineserna klarar av att censurera internet och att bara man får stopp på fildelningen så är allt det dåliga med IPred okej. Det jobbiga blir när hennes uttalanden börjar att kontrolleras. Det är dags för Liza Marklund att ta en väldigt lång time-out. Att två gånger inom några månaders tid bli överbevisad med att ta lätt på sanningen är två för många om man är både journalist och författare.

Uppdatering: Roger Åberg skriver om det hela på Newsmill och på sin egen blogg där han uppdaterar med ännu mer roliga misstag som Marklund och hennes polare gjort. Tja, Liza Marklund är så kokt så kokt! Förutom hans påpekande om att det hela är idiotiskt att förklara att ett band som väljer att exklusivt släppa sin platta till Coop skulle röja nya vägar så är frågan om inte hela Liza Marklunds artikel borde anmälas för indirekt textreklam för skivan. För nog kan man lugnt säga att bandet fått uppmärksamhet – att de sedan uppenbarligen är puckon är väl en helt annan sak.

Anna beskriver den nya medievärlden rätt bra:

Jag tror att Liza Marklund är en av de som måste inse en sak – ingen är garanterad sista ordet längre. Den offentliga debatten har förändrats i grunden. Det räcker inte längre med att vara mest etablerad, man måste ha rätt också. För annars finns det tusentals bloggare därute som gärna talar om hur det ligger till.

Uppdatering: Lizas snedsegling, dikeskörning och totala bomskjutning har uppmärksammats av en hel massa människor. Joshen är som vanligt briljant när han också påpekar det osannolika i att 80000 skulle laddat ner en skiva med Mats Ronander…

Bloggar etiketter: Aftonbladet, ansvar, Ashton Kutcher, blogg, deeped, Demi Moore, Fattigbloggen, Liza Marklund, privat, relationer, Thomas Bodström, Twitter