I dagens värld är siffror viktiga. Vårt bankkonto, våra pinkoder, datum och allt vi gör styrs innerst inne av siffror. Vår DNA visas genom sifferkombinationer och varje himlakropp är identifierad fr a genom siffer och bokstavskombinationer. När då såna dagar som idag sker blir det speciellt – ett hack i tiden.

Det vi ser är helt enkelt också en sorts förändring av människans inneboende känsla för det metafysiska och hur det ges synlighet genom olika nedslag i det som vi bestämt som ”tid”. Det är ett magiskt tänkande som gör att idag kommer många vara med om saker som är speciella: inte för att det är en speciell dag utan för att vi öppnar upp våra sinnen för det som händer – och eftersom det är ett hack i tiden så kommer vi minnas och lyfta upp händelser som extra viktiga.

Jag tycker om människan för det här. Det visar att vi inte är totalt genomciviliserade och psykiskt avtrubbade.

Bloggar etiketter: 111111, datum, numerologi, tid

Jag tog en tripp till Köping idag. Den stad där jag spenderade 17 år av mitt liv. Min barndom och den mesta tiden av min ungdom. Jag var där för att föreläsa för församlingen i Svenska kyrkan – där jag spenderat massor av tid under några år. Och innan min föreläsning så var jag med på mässan. Allt handlar om tid som gått, fullständigt nya förutsättningar och omständigheter och samtidigt så har få saker förändrats.

Först staden. Jag tog en tur i centrum. Så mycket som var precis som förr. Affärer som hette precis samma sak, låg på samma plats. Skyltarna och logotyperna är desamma och det är nästan så att de gått laget runt och blivit vintagetrendiga.

Få saker hade förändrats och det enda var att det var ännu färre som rörde sig där. Det jag insåg var att alla antagligen fikat ihjäl sig – för förutom de gamla klassiska kondisen som fortfarande verkade leva i högönsklig välmåga så fanns det typ en sallads/latte-bar i varje korsgatshörn.

Och i mitten – Ezpresso i den lilla lilla gallerian hade ett riktigt bra loungehäng, och goda sallader. Där satte jag mig och gick igenom mailskörden, twittrade lite och kollade Facebook efter föreläsningen.

Det var en märklig känsla på många sätt. Jag har inte varit där på så många år men kartan är inpräntad. Och samma sak när jag kom till församlingshemmet. Det var ju nästan samma. Den sal vi satt i hade inte förändrats sedan jag var där. Där jag föreläste har jag allt från att spelat upp med Musikskolan till att spelat med rockband, haft konfirmandundervisning, tränat musikaler. Några personer var samma personer som för tjugofem år sen. Tiden har gått – jag är inte sexton och av nödvändighet tillfällig församlingsassistent längre, eller ung trummis i band utan fyrtioettårig konsult inom digital marknadsföring. Samma golv, samma scen men en annan tid.

Som brukligt är i kyrkan var det mässa. Jag kom lite tidigare och satt kvar. Man valde att låta alla stå i ring och dela nattvarden med varandra. Själv tog jag inte emot men delade vidare och min ryggmärg tog över: det var som om ingen tid gått sedan jag var präst. Frasering, känslan. Det trots att det är snart tio år sedan jag hade min sista mässa.

Det var en märklig resa tillbaka och samtidigt framåt.

Bloggar etiketter: Köping, tid

1. Tid. När jag skriver så vill jag se till att länka upp rejält. Jag vill dels självklart bygga länkjuice (ni ser – då måste jag självklart hitta en länk till det) och dels handlar det om att skapa en så pass intressant och välresearchad text som möjligt – vilket ingår att faktiskt se till att hitta referenser som tycker saker om ämnet. Och det tar tid. Sen är det självklart så att det rent generellt finns mindre tid för mig: jag är egen företagare, jag jobbar oerhört mycket och lägger helst min tid på att skapa värde för mina kunder – för det skapar ju värde för mig :).
2. Nåt att säga. Säkert hänger det ihop med tid men också lite att jag faktiskt bloggat så länge. Det mesta känns oftast sagt. Ska jag skriva om något som händer så inser jag att jag oftast sagt något i ämnet tidigare under åren. Det är få saker som känns så där fräscha och nya, det är knappast så att någon inte känner till vad jag tycker i olika frågor. Helt enkelt känner jag mig lätt tjatig – i mitt eget huvud.

Det finns mängder med smarta tips – och jag kan dem alla… men grundproblemet är nog snarast punkt 2. Det är inte så vansinnigt roligt längre.

Däremot är det roligt att leta upp nya bloggar. Så jag kommer med jämna mellanrum att fortsätta med mitt tweepblogs-länkande. Häng med:

• @manne skriver sin matblogg Tummyrumble lite då och då. Jag har stött på den några gånger under research av matbloggar. Hans engelska verklighet innebär att den inte känns sådär vanlig.
• @baskrud heter Brian. Han bloggar om familjeliv, fotboll och feta låtar. Bland annat. Han är för övrigt en trevlig person som jag haft chansen att träffa några gånger.
• @mandalaya är en av de bloggar som jag följt längst, lite till och från. Anna har liksom varit med här och var hela tiden. Brandmannaskap, UV-rugby och fotografering är det som gäller nu. Söker man sig riktigt långt tillbaka hittar man också en fantastisk historia om en kvinna som jävlar i mig inte väljer att göra som alla andra.
• @eazecs skriver blogg som ofta bygger på små notiser om saker hon reflekterar över.
• @lokkomotion skriver korta noter om sin vurm för kommunikation och sociala medier. Om hon börjar länka snyggare ;) (det är faktiskt lite irriterande att få hela länkarna i text – det stör mitt läsande…) så kommer det bli riktigt bra :D. Kul att hon kör Blogengine – även om jag vet av numera rätt stor erfarenhet att det inte är det enklaste OSS-alternativet men det som är bäst för .NET.
• @frejan är socialdemokrat. Egentligen funderade jag nu på att inte ta med några av politikertwittrarna eftersom de börjar bli många i min feed, men va fan. Tankar från roten fylls av hans tankar om politik, en del musik och annat smått och gott. Inte speciellt strömlinjeformat.
• @t_reutersward är en sån där smart människa. Hon har oerhört lång erfarenhet och att ha henne i närheten innebär en vinst för en annan genom hennes inlägg och länkar. Bloggen sammanför mycket av det hon också twittrar.
• @jeanettefors forskar i ledarskap, organisation och kommunikation. Hittade på henne när hon sa något som vi blev upprörda över i CS. Men precis som vi alla så är det ändå bäst att faktiskt börja lyssna även på den man inte direkt tycker som. Det var det värt.
• @caff been around a long time. With Adland of course and her blog Cup of Java (started 2002) but still freshly brewed bits and pieces from the beautiful world of advertising.
• @dabitch måste ju med. Döm om min förvåning när jag verkade missat henne. Herregud, Åsk är ju extremt viktig. Driver Adland som ju faktiskt är en blogg och även sin egen dabitch.net som är mer personlig, mer hennes liv. Bitar av det i alla fall.

Resten av mina tidigare tips om Twittermänniskor som bloggar hittar du här.

Bloggar etiketter: Adland, bloggande, bloggar, bloggare, tid, tips, tweepblogs

Det lärde mig att bli tidspessimist. Jag hatar att bli sen, för jag minns hur jag alltid skämdes då vi alltid kom försent till middagar, till möten, sprang ikapp med tåg och hej kom och hjälp mig (och inse då att min morsa är en rätt gigantisk uppenbarelse som inte direkt kan springa).

Så jag är gärna i god tid. Tidigare och väntar utanför dörrarna, ser till att ha god tidsmarginal till tåget osv.

Men ibland är det fasen sämre – för mig själv. Som idag: tåget går 05.44. Jag ska köra bil ner till stationen som jag innerst inne vet tar ett par minuter. Ändå åker jag redan 5.18. Det var fyra – fem minusgrader. Det är kallt att stå och vänta på ett tåg i nästan tjugo minuter.

Hur hanterar ni tid? Optimist eller pessimist? Och hur har era barn blivit?

Bloggar etiketter: barn, optimist, pessimist, tid

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Bloggar etiketter: blogg, digitalpr, JMW, jobb, krönika, självförtroende, självkänsla, Stockholm, tåg, tid

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Bloggar etiketter: Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

IPRED (tidigare postningar här och här och här). Ingen ska behöva känna sig hotad. Men att göra som Niklas Strömstedt: att inte ens våga besvara de rudimentära frågor som kommer upp om hans engagemang i frågan om de 37 artisternas debattartikel och bestämma sig för att faktiskt censurera sitt kommentarsfält på alla kommentarer som handlar om just fildelningsdebatten – oavsett om de är trevliga, diskussionsinriktade och inte hotfulla – är … fegt. Ja, det är hans blogg – som han gör vad han vill med men om man sticker ut hakan genom att skriva under ett upprop och samtidigt själv blivit tagen med skägget i brevlådan så är det fan så mycket ärligare att diskutera det men med begäran om att alla ska hålla en hyfsad ton. Att han sen också hänfaller åt samma generella ”alla pirater är onda” är beigt (han platsar i samma stall som trollet Lena Holfve). Sorry Strömstedt men den respekt jag fått för dig som bloggare sjunker som en sten. Man kan verkligen undra varför det finns för få av Rheborg. Och det som verkar vara svårt att förstå för vissa är att det handlar inte om att allt ska vara gratis utan om att lagar och regleringar måste följa en värderings- och teknikutveckling. Opassande-Emma är bäst på att faktiskt försöka förklara det.

En annan sak som jag skulle vilja skriva om är relationen till mina föräldrar. Läste Mymlans fantastiska postning om sin pappa och även om jag skrivit en del om det tidigare så finns det så mycket att berätta – som kanske förklarar varför jag är den jag är. Samtidigt är det extremt privat många gånger och då mina föräldrar fortfarande är i livet och att åtminstone en av dem inte skulle ducka för att försöka göra livet surt för mig så vet jag inte. (Intressant aspekt: söker man på Deepedition på ”min morsa” kommer flera texter upp, söker man på ”min mamma” så kommer det bara sånt som andra sagt om sina mammor).

Sen en sista grej. Dagens gothare har fasen ingen stil. Satt igår i restaurangvagnen på väg hem och mittemot satt en snubbe som försökte se ut som nån av Columbinemördarna. Pentagram, svart långt hår, smink runt ögonen och en dyr skinnrock a la gothrollspelare. Men på fötterna? Jävla fucking halv basketkängor?!! Jösses…

Bloggar etiketter: blogga, fildelning, goth, gothare, IPRed, Johan Rheborg, min farsa, min morsa, Niklas Strömstedt, opassande, personlig, privat, skriva, sneakers, tid