Jag har äntligen fått tummen ur och ska göra mig av med mina trummor. Tidsbrist innebär att jag i princip slänger iväg dem – för några år sedan värderade en person dem till närmare 30 lök…
Det jag lärt mig är att trummisar är nördar. Riktiga nördar. Vi sociala medie-nördar är normala människor jämförelsevis…
Så nu har jag gjort min research och insett att mina cymbaler säljer jag tokigt billigt. Trummorna är väl ok.
Roligt var personen som åkte hit ikväll för att kolla grejerna och visade sig vara präst i Säterbygdens församling. Onekligen surrealistiskt.
Självklart sliter det i hjärtat. När jag bar ner bastrumman slog det mig hur själva muskelminnet finns kvar när det gäller att bära trummorna. Så mycket bärande ut och in i bilar, in i lokaler, rodda upp det och sedan reverserat igen… Jag menar – HS och jag blev i princip ihop i samband med en sån konsert…
Men nu är det över. Visserligen har jag inte spelat på dem på länge men det känns ändå som om något går förlorat.
Jag började att spela trummor i fjärde klass. Jag är son av en styck kompositör och musikledare respektive en fd konsertpianist och musiklärare så ptjaa… det var liksom inte så mycket att välja på. Jag började spela fiol med tidig Suzuki-metod vilket var ett helvete; ett helvete för de omkring mig och som jag nu får betala tillbaka med en dotter som spelar just… fiol. Sen spelade jag blockflöjt och hade min morsa som lärare vilket fick både henne och mig att tvivla på musik rent generellt. Så när man sedan fick välja vilket instrument man ville så förklarade jag frankt att om jag inte får spela trummor så spelar jag ingenting. Ett uttalande som var lite känsligt i den familjen.
Så trummor blev det. Jag har spelat alla slagverk som finns förutom trummor eftersom jag spelade i orkester under många år. Plus att jag spelat marschtrumma. Det var faktiskt lite kul trots att man ibland missade upptakten eftersom man slog sig själv på fingrarna istället för slog ihop stockarna.
Nu är jag ju inte längre direkt aktivt trummande. Men när jag sätter mig vid trummor – oavsett om det är ett analogt, digitalt eller Rockband så finns det där. Jag spelade i mer än tio år. Då är man trummis. Att jag sedan också har en rejäl tinnitus efter att ha spelat i diverse odämpade källarlokaler med olika konstellationer eller själv är ju också ett bevis, om än numera rätt smärtsamt, på att man är det. Hörselskydd hade jag men då hörde man ju inget liksom.
Mitt set har stått i garderoben länge och nu ska det säljas så mina bilder är mest sorgliga för en gammal trummis som en annan:
Det här är mina Gretsch från -65. Baskagge och virvel. Baskaggen lite avskavd och virveln med ny sejare annars faktiskt original alltihop.
Mina två hängpukor från -80 eller -81. Blev bara två, morsan hade inte råd med golvpuka.
Sen har jag två avsågade tube toms (don’t ask) och tre timbales som jag stämde till golvpukor. Paiste-hihat, Zildjan Heavy Ride från 80-talet (när de var som bäst) och en crash av okänt märke (och ursprung faktiskt :)). Det är liksom det. Om nån är intresserad är jag intresserad av att sälja det på grund av platsbrist – dottern vill ha en garderob.
Uppdatering: Hade tänkt att ta med den här redan i ursprungspostningen men saker kom emellan:
Det här är trumgodis.
Uppdatering: Det är ofta så att det är snubbar som lirar trummor. Men glöm inte exempelvis Sheila E. Nedan är ett helt jävla fantastiskt solo:
Tyvärr finns det inte på YouTube men jag har alltid varit kär i Martina Axén – ända sedan hon, enligt mitt tycke, vann ”Battle of the trummisar” på Z-TV och Knesset (enligt Erik Haag och nån telefonpanel vann Myror-i-brallan och polisen från Borlänge: Jonas Leksell – här finns en rolig diskussion om det).
Sen måste man plocka fram Josephine Forsman i Sahara Hotnights. Hon är nog tillsammans med Martina trumstocktillverkarnas bästa vän:
Jag har äntligen fått tummen ur och ska göra mig av med mina trummor. Tidsbrist innebär att jag i princip slänger iväg dem – för några år sedan värderade en person dem till närmare 30 lök…
