Dock är han rätt kontroversiell. Omnämnanden som ”blogghora” och annat har förekommit och en del har ansett att hans recensioner av bloggar mest varit likt underhållningsvåld – roande men mycket onödigt överdrivet elaka.

Det är väl inte att ta till överord att säga att även om Tyskungen bara ville ha en kram så är det nog en del som vill ge honom en smäll på käften.

The Critics är snygg – dock med några mindre irriterande korrekturfel både i text och upplägg. Det jag funderar över är om den är intressant och om man inte tar ett för stort grepp. Den ska både konkurrera med bloggar som skriver om vad som händer i bloggosfären, med andra recensionssajter och hitta en position i att vara rolig (antar jag). Den vill vara en seriös spelare och samtidigt vara rolig. Själv skulle jag nog renodlat recensionsdelen och skippat det övriga, för att undvika att behöva positionera sig mot andra mycket större spelare som skriver om bloggvärlden.

Idén bakom TC är att recensera ”små och medelstora bloggar”. Det är en bra idé. Det verkar dock vara en rätt så bred definition då Bloggfrossa väl inte är en oäven blogg vare sig besöksmässigt eller kändismässigt, och inte är Heja Abbe! okänd (båda för övrigt nominerade tillsammans med Tyskungen i Blogg-SM där den sistnämnda vann).

Fin inställning i grunden att inte bara prata om de största. Och det är en hel del som vill bli recenserade. Vad gäller bedömningskriterierna så har det sagts att de ska finnas till beskådan men jag kan inte hitta någon förklaring av dem utan de finns i recensionerna rakt av – och jag personligen tycker de är väl generella och för mig som läsare svåra att vikta mellan de olika bloggarna.

De som ska recensera bloggarna är en trevlig blandning av bloggare och icke-bloggare. Läser man sedan de få recensioner som redan finns inser man att det onekligen blir svårt att bedöma bloggar utifrån något sorts objektivt eftersom de är så oerhört olika: KPB skriver långa texter fyllda med hyperbola uttryck medan de andra är kortare och mer beskrivande. Mitt ödmjuka tips är att ändå försöka att skapa en mer mallad recensionsform eftersom det inte ska vara recensentens språkekvilibrism som ska skapa en flipp eller en flopp efter att ha läst recensionen?

Men varför skriva om det här? Det låter ju rätt så bra ändå?

En del kritik har redan kommit fram. Bland annat funderar Ulrika Good över hur trovärdigt det är att Tyskungen aka Klaus-Petter Beiersdorf försöker stå för seriös bloggrecenserande:

Som affärsidé tycker jag att det är helrätt tänkt, och The Critics kommer säkert att bli en rekordklättrare på allehanda blogglistor, men rent känslomässigt har jag enorma problem med Klaus-Peter och hans trackrecord i bloggvärlden.
Varför då? Jo, för att han har idkat otillbörlig sodomi med alla sina läsare och en herrans massa bloggare, däribland mig.

och i kommentarerna finns liknande funderingar.

Själv har jag oftast ignorerat Tyskungens olika experiment. De har inte roat mig nämnvärt. Men om man ser varumärkesmässigt så är det onekligen ett problem om en av de personer som nu ska driva en seriös recensionssajt  är känd för att vilja göra ner andra för att mest skina själv, vilket var mycket av idén bakom Tyskungen och vars egna varumärke är lika delar extremt naket självförakt och skyhög hybris.

I en diskussion på Twitter som man kan försöka följa här försökte jag få några svar. Det var inte helt lätt. Det jag – om jag nu ska våga mig på att sammanfatta – förstått så ska

• TC vara en seriös recensionsblogg där varje recensent står för sin recension
• men Klaus-Peter Beijensdorf är ”redaktör”¹ och bestämmer vad som publiceras
• och det är hans humor och åsikt om vad som är elakt eller inte som gäller² för publicering
• de ska kritisera bloggare men vilka var inte helt klart… ”bloggare som enligt egen utsago tjänar miljonbelopp tycker jag helt klart att man ska kunna såga om de inte håller måttet.” och på mitt påpekande att det då typ är en eller två modebloggare som de kan kritisera var det väldigt vaga svar.
  
• på frågor om bedömning av graden av elakhet i recensioner (efter att känna till Tyskungens track record) så blev det inte enkelt att få svar – det kanske är en glidande skala. Eller ett sluttande plan?

Jag blev inte så mycket klokare av det hela faktiskt. Men jag hoppas att The Critics blir en kollaborativ blogg med recensioner där alla deltagande får plats. Det vore synd på en så pass bra idé att det blev en Klaus-Peter oneman-show med bakgrundsdansande recensenter. Jag hoppas helt enkelt att man intresserat kan läsa The Critics för dess goda och raka recensioner – inte för att läsa elakheter om andra bloggare signerat Tyskungen.

1. först var han ansvarig utgivare – men det visade sig att något utgivningsbevis inte fanns så då blev det redaktör
2. här är det osäkert eftersom han i ett svar förklarade att han bara kommer bedöma om något är straffbart

Bloggar etiketter: bloggar, bloggare, Bloggfrossa, blogghora, Klaus-Peter Beijersdorf, recensioner, The Critics, Twitter, Tyskungen, Ulrika Good

Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.

Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:

Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.

Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?

I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.

Att man självklart spöar Tyskungens svepande ”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.

Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.

Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.

Åter till nu.

Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.

Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.

Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.

Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.

Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:

Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.

Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.

Klara skriver det mycket bra:

En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.

Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.

Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.

Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.

Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?

Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.

Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.

Bloggar etiketter: Andreas Ekström, Anna Troberg, dikotomisering, diskussion, Emma, fiender, fildelning, Ian & Bert, integritet, kärnfrågor, konfrontation, Kurvigheter-Klara, Mymlan, opassande, Piratpartiet, politik, Thomas Tvivlaren, Tyskungen, upphovsrätt

Diskussionen runt Ekelunds krönika pågår och det intressanta är att det är så många som uppvisar en extremt ignorant sida när någon uttrycker en annorlunda åsikt – och det är fr a personer som lever eller levt med barn med Downs syndrom som uppvisar rejält hatiska åsikter (diskussionen efter Mymlans båda postningar är ibland synnerligen upplysande om detta). Beiersdorff, som knappast är den mest finstämda personen alltid, är den som ändå lyckas att hålla en viss skärpa och balans i argumenterandet. Dock menar jag att i det här fallet så är alla som menar att Anne Eklund är en idiot det själva.

En person vars ignorans uppenbarligen stigit henne åt huvudet är bloggaren whatthefuckdotcom (nej, det är inte hennes domännamn ens) som dels inte är intresserad av att diskutera med någon annan utan bara vill härja orera och förklara att alla andra är idioter – och när någon försöker diskutera det så menar hon att

normala människor svarar nämligen i Varandras bloggar och inte bara sin egen…

Eh… nä. Möjligen de som fortfarande tror att kommentarsfälten under bloggar är en motsvarighet till Lunarstorms gästbok. Vi andra – typ 99,7 % av alla som använder sig av bloggar inser rätt fort att det blir ogörligt att följa en diskussion om den förs i två olika kommentarsfält – och då under postningar vars ämnen är irrelevanta för diskussionen i fråga. Här kan man helt klart prata om en smula idioti. Roande är också att läsa hennes blogg som försöker vara precis som alla andra Blondinbella-wannabees (eller har Katrin Z som förebild)

På tal om ignorans så kan man fundera vad skrikhalsen Katrin Z håller på med. Hennes varumärke är att vara edgy, hon har gått i skola hos sin numera fd man, men att anklaga Birro för judehat visar bara hur mycket luft det finns mellan öronen på KZ. (när jag skriver det här så ligger Finest.se, där KZ har sin blogg, nere med Internal Server Error…). Läser man kommentarerna i Birros blogg så inser man att idiotin inte har några gränser även hos Idoltittarna. Den senaste tidens händelser bevisar väl att hennes förrförra bloggs slogan ”Inte den skarpaste kniven i lådan” stämmer väl överens med hennes personlighet. Helt enkelt fanns det inget annat val för TV4: Katrin Zytomierska var en osäkrad handgranat som när som helst kunde sprängas i ansiktet på kanalen – något än värre kunde komma ur den där övervridna hjärnan och det skulle inneburit att kanalen förlorar än mer av sin goodwill. Att sparka henne handlade om att säkra framtiden – inte om vad hon hittills gjort. Uppenbarligen anser de flesta att det är rätt val.

Uppdatering: Niklas Strömstedt, vars bloggande enligt mig är ungefär 1010 gånger bättre än hans musik har skrivit roande om det hela under rubriken ”När proppen går”. Andra som skrivit om det är Virtanen, Good och DVIJDVS. Och Katrin Z har bett om förlåtelse.

Blondinbellahistorien fortgår. Hanna Fridén försöker förklara att det handlar om att människor inte trott på BB om övergreppet. Intressant sätt att försöka undvika det faktum att stängningen av BBs blogg kom efter avslöjanden om att man försökte sälja postningar dvs. sälja redaktionell reklam och att socialnämnden reagerat över hennes festande. Fridén gör nog också BB en otjänst att än en gång driva fram de personerna i ljuset igen som härjade om att övergreppet inte skulle skett. Det blir inte alltid rätt när hon tänker, Hanna. Det finns också en stor ignorans i att klumpa ihop alla i en enda stor klump.

Apropå idiotiska uttalanden så minns ni kanske Sven Åke Christiansson som var så snabb att förklara hur skolskjutningen i Finland var kopplad till sociala medier? En liten sökning i min egen databas visade sig att det var han som väldigt säkert pekade ut Max och Sagas pappa som mördare i Arboga-målet. Detta då hans stora käpphäst uppenbarligen är extremt analoga värderingar runt nätet.

Uppdatering: Voxacoms VD, dåligt försök att gömma sig bakom namnet ”Sune”, väljer att fråga om jag har ADHD. Well, INTP är jag och en smula Gen X. Men ADHD – nä, inte speciellt. Dålig personlig BNP har jag också. För att rädda ansiktet försökte denne hänvisa till forskning och mina Jaikukontakter är snabba att hitta Mosskins blogg.

Uppdatering: Insiktsfullt.

Bloggar etiketter: ADHD, Anne Ekelund, Arbogafallet, ateister, Beiersdorff, Birro, blogg, bloggar, Blondinbella, Downs syndrom, etikett, Hanna Fridén, hat, idioter, idioti, ignorans, käpphäst, Katrin Zytomierska, kommentarer, Max och Saga, Mymlan, psykiatriker, psykolog, reklam, skolskjutning, stängning, Sturmarkare, Sven Åke Christiansson, Tyskungen, Voxacom