Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.
I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.
Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.
Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.
I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.
*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:
[...]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.
– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.
Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.
– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.
Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.
*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.
Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.
Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.
visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.
Det är många som diskuterar om anonymitetenbör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:
kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media
Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten.
Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.
Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Måndagen kom. Människor pratade inte om mycket annat än vad som hänt. En chock. När jag gick ner och köpte mat på Kungsgatan kunde jag i flera samtal höra hur man diskuterade Sverigedemokraterna. Det svenska valet vände allt upp och ner. Vår svenska trygghetssfär slogs sönder. Det som vi inte ville tro hände.
Många försöker förstå. Vi är många, även jag, som måste fundera varför vi inte tog debatten. Några gjorde det. Men många av oss tänkte nog medvetet eller omedvetet att ”bara vi låter det vara så försvinner det” eller kände att det var för jobbigt att behöva tjafsa med en massa SDare som vägrade att föra någon sorts dualistisk debatt i kommentarerna.
Så vi förblev tysta.
Jag blev förskräckt igår även om jag förstod det. Hatet som plötsligt bubblade upp mot SD:are, försöken att förminska och förinta det faktum att de faktiskt blivit invalda i Sveriges riksdag på demokratisk väg. Den stora manifestationen som genomfördes kändes minst sagt lite skum när den marknadsfördes. Att demonstrera mot att ett parti demokratiskt röstats in i Sveriges riksdag är lite som att demonstrera mot demokrati.
Jag kom hit för att ett parti med främlingsfientliga åsikter har fått 5,7 procent av rösterna. Det är vår skyldighet att samlas och göra vår röst hörd, att visa att vi inte tolererar dem, säger Arvid Jonasson, 22 år.
Vi tolererar inte dem? Var det inte det som Sverigedemokraterna står för?
Nu verkar det som om det ändå inte var fullt så svartvitt. Samtidigt drivs det kampanjer där medierna tar ställning på ett sätt som kan benämnas som i gråzonen.
Å andra sidan: nationalsocialistiska partiet blev invalda via demokratiska val på trettiotalet. Problemet är när vi ska välja att bryta mot våra grundläggande rättsliga och demokratiska principer? Nu? Sen? Aldrig?
Demokratin måste varje dag återerövras. Idag har vi en situation som kräver att vi verkligen funderar över vad demokrati är. Om den som står upp för demokrati och människans lika värde väljer att sjunka lika lågt som sina motståndare är förlusten och misslyckandet minst lika stort.
Jag har valt att även när jag började som egen konsult att hålla Deepedition öppen. Det finns här många postningar som knappast kan kallas annat än rätt så öppna, ”blatanta” för att roa sig med lite nyspråksskapande. Det har varit ett val. Jag har valt att berätta att jag varit utbränd, att jag har en kronisk depression och jag står för mina åsikter – och står för att jag då och då lär mig nya saker och ändrar mig.
När jag läser Elza Dunkels postning ”Radiotystnad” så känner jag ändå igen mig. Jag har blivit tystare, deepedition har blivit ”snällare” och jag berättar mindre idag än vad jag gjort. För på något sätt var det lättare förut – när jag inte var påpassad, känd inom vissa kretsar – liksom att det var enklare när vi bloggare och sociala medienördar var en sorts udda subgrupp.
Idag är något annat: idag väljer jag att idka mycket mer självcensur än förut. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte orkar att ta alla strider med troll, foliehattar och generella idioter. Och jag har ingen lust att försvara mig för uppdragsgivare som blir oroade av att jag låter saker om mig själv komma ut i det öppna.
Jag har skrivit om att skaffa sig en personlig sociala mediestrategi på min företagsblogg och det blir onekligen viktigare och viktigare att tänka över vem man vill vara på nätet. Det jag kan tycka är synd är att det mer och mer lutar åt att vi mörkar mer än öppnar upp.
Dålig dag. Kroppen skakig, själen gråter svarta tårar. Hon frågade: ”hur gör du?” och jag kan inte se någon mening med att åka ner.
Till hennes föräldrar, till hennes stad, till hennes bakgrund.
Så många år har jag levt i den. Och ändå är jag alltid en främling. De är tajta i släkten. De har få andra vänner – de har alltid umgåtts med varandra. Och jag är fortfarande en främling. Efter sexton år fortfarande outsider. Och nu – när jag inte har något eget kvar – är det jobbigare, svårare att förhålla sig till. Jag har ingen bakgrund, ingen släkt, inget någonting. Jag har ingenstans att ta mina barn. Jag har bytt vänner ett antal gånger och det blir färre och färre varje gång.
Demonerna är här igen. Det är väl därför kroppen skakar. Medvetenheten om deras närvaro. Känslan av deras andetag.
Jag träffade en gammal kompis i fredags. Han började prata tro och förklarade att det svåraste för honom, som stirrat döden i vitögat fjorton gånger senaste året, är att jag inte längre tror. Han, med en skör tro, ser mig som var präst på hans brors bröllop tappa tron.
Det skakade mig.
Jag var tvungen att sluta för att jag inte klarade av att ta ansvar för alla människors liv och tro. Men ansvaret kommer jag inte undan – nu är jag ett hot mot tron. Det är kanske inte så konstigt att det är tyst. Kyrkan, gamla kollegor – tystnaden är monumental. Total – en knappnål låter som en atombomb.
Jag blev sjuk. Jag bestämde mig för att inte gå tillbaka till jobbet. Sakta skedde förändringen och en dag insåg jag att universum blivit tomt. Utan Gud. Utan det koncept i vilket jag levt så många år. Som jag hade vigt mitt liv till.
Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade – jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud – det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.
Jag sörjer alla dessa år som jag lagt ner på en organisation som inte orkar ta hand om sina skadade och stupade. Det är ett slagfält. De retirerar men lämnar kvar sina skadade att klara sig själva.
”Hur gör du?” Jag vet inte. Jag vet inte om jag åker ner, jag vet inte om jag avsäger mig ämbetet. Allt jag vet är att jag trots allt har överlevt de mörka åren. Det är jag själv som hittat kraften att leva en dag till, en timme till, en minut till.
